Jag tror att Becket hade rätt när han sa ”Write. Don’t talk”. Becket skulle ha tigit som en mafioso.
Tack igen för att ni röstade på M & T.
Tiger tycks vara vad prinsessan Misso gör.
Jag har mailat lite med ett politiskt parti som har publicerat brev ur fängelset från Misso. Jag snodde en slutrad ur ett av dem och använde här i bloggen: ”Alla prossima indignazione”, ungefär ”Till nästa indignation”. Där skriver han om förhållandena i fängelset, de många självmorden, rökförbudet vilket han beklagar sig över med det enda rättshaveristiska tonfallet i engagerade brev. Många banditer är mästerliga retoriker, även de som aldrig gick ut plugget. Den italienska kulturen har aldrig kapat rötterna med antiken.
Partiet som publicerar breven verkar schysst. Det är förstås svårt att veta, men de säger sig vara emot våld, jobbar mycket mot homofobi, bedriver kampanjer mot dödsstraff och ger iallafall intryck av att vara humanister. Men känner man till italiensk politik vet man givetvis att det inte går att lita på någon.
Jag har berättat för partiet om skandalen som min bok gjorde, hur det gick till när jag hittade Missos roman (som jag generöst nog tipsade Tomas Lappalainen om, med fåfäng glädje över att se hans förundrade ansiktsuttryck), och att Misso är med i min bok. Jag har också berättat att jag vill översätta Lejon av marmor, och att många svenska läsare frågar efter den. Så är det nämligen.
Nåväl. Inte långt senare stod det då i Il Mattino att Misso övervägde att samarbeta med rättvisan. Han hade utsett en ny advokat: en man som är ordförande i det parti som jag har mailat med. ”Till allas förvåning” stod det i italiensk press. Kanske för att de trodde att Misso var höger. Partiet ifråga är vänster (även om det inte alltid är helt lätt att skilja mellan de bägge). De kallar sig religiöst neutrala socialister.
Jag blev inte förvånad (även om Missos roman är full av magiskt tänkande).
Kommer Misso att säga ”vissa saker men inte andra?” Han vill inte sätta dit forna kumpaner, bara ta på sig egna brott. Jag tycker att det hedrar honom. Under omständigheterna, med tanke på att en klans försvinnande bara leder till att en annan tar över och ingenting förändras i grunden, så verkar det inte ansvarsfullt att nappa på möjligheten att få strafflindring genom att sätta dit andra. Särskilt som de klaner som då rycker fram passar på att mörda dem som inte åker i fängelse. Misso vill undvika att försätta folk i fara.
Men domarna har inte riktigt godtagit det där ”vissa saker men inte andra”. Och det kanske man kan förstå. Tolkar man det lite mindre välvilligt kan det ju ses som ett sätt att knapra i sig en bit av den sura straffkakan, men behålla klanen.
Jag tänker vara restriktiv med att delta i debatter. Som författare tänker jag följa den utmärkta regeln att säga vissa saker men inte andra. Och lita fullständigt på läsarens intuition.