En gång på Friskis och Svettis var det en kvinna där som gymnastiserade i schal. Jag tänkte: "det måste vara varmt". Jag tänkte vidare: "det är nog bara jag som tänker på att hon har schal. Jag ska sluta med det". Såg mig försiktigt runt. Ingen tittade direkt på kvinnan i schal, men möjligen hade alla ovanligt svenska och artiga leenden.
Jag försökte bortse både från schalen och från de svenska leendena. Det gick sådär. Så jag tänkte sedan: "det är modigt av henne. Undrar om hennes bröder och pappa har något emot att hon går på Friskis och Svettis".
Gympan fortsatte. Efter ett tag märkte jag att det var ett tomt utrymme runt kvinnan i schal. Alla hade fortfarande samma blida leenden, de var bara lite rödare och svettigare. "Ska jag gympa lite närmare henne för att fylla ut tomrummet, eller är det töntigt?" tänkte jag.
"Tänker hon på det? Märker hon att det är tomt runt henne? Det kanske är en slump".
Jag gympade närmare och fyllde ut luckan. Det kändes hurtigt.
I omklädningsrummet visade det sig att vi hade skåp bredvid varandra. Hon stod ganska länge vid spegeln och innan hon gick la hon ner omsorg på att piffa till sin utomhusschal. Hon såg lite trotsig ut på något vis.
Det här påminner lite om hur det var för mig att bo i de spanska kvarteren i Neapel. Det var ingen som direkt kommenterade att jag var avvikande. Men det märktes ändå.