Jag har deltagit i ett debattprogram om manlighet, och en del har blivit upprörda. Några har blivit förbannade för att jag överhuvudtaget ställde upp i samma program som Per Ström (men det råder väl ändå åsiktsfrihet?). Det har sagts att jag var mjäkig, att jag “backade” eller gjorde “magplask”. En skribent hävdade att jag sa “ingenting”.
Oj då hoppsan. Kanske förväntades det att jag skulle gå upp i falsett, gaffla och vara polemisk. Men allt har sin tid. Gaffelprogram är trist. Jag kan nog ta fram min kalashnikov någon annan gång, men i det här sammanhanget tyckte jag att det lågmälda var bäst.
Men jag backade inte en tum. Jag “medgav” att jag trodde att män kunde ha det svårt i vårdnadstvister. Varför skulle jag inte kunna “medge” det? Jag antar att det fortfarande är betydligt vanligare att män överger sina familjer, än att män inte får delad vårdnad. Men varför skulle en feminist inte kunna hävda att en pappa som vill vara engagerad i sina barn måste ha rätt att vara det? På vilket sätt står det i strid med feminismen?
Tja, vidare sa jag att kulturvärlden huvudsakligen består av brödraskap och inte patriarkat. Jag är inte den första feminist som diskuterar skillnaden mellan patriaarkat och brödraskap. Jessica Benjamin, läs henne! Men det här kan diskuteras. Kulturvärlden är fortfarande patriarkalisk på så vis att nästan alla kulturchefer är män (och kvinnliga kulturchefer tycks ha en liten tendens att kalla andra kvinnor sinnessjuka…). Jag beskriver några olika miljöer i min bok. En del är extremt hierarkiska med en man i toppen.
Men jag “vidhåller”, för att hålla sig till debatterminologi, att det i kulturen framförallt handlar om brödraskap. En något plattare struktur, mansdominerad, ryggdunkande och förment “objektiv”. Kvinnor kan ingå där. De ingår som bröder. De letar manliga påläggskalvar, tar avstånd från feminismen eller ägnar sig åt en dammig feminism som ingenting kostar, och tar ängsligt avstånd från allt som är för “privat” eller “klent”. De anpassar sig.
Lite grann som den kvinna, anställd på en mycket mansdominerad kulturarbetsplats, som sa till mig att först hade hon läst min bok men då hade det varit så mycket och… (det framgick att hennes manliga chefer hade ogillat den). Men sen hade hennes kille sagt att den var ett mästerverk och då hade hon läst om den och tyckt att den var bra.
Lilla gumman, tänkte jag. Ja herrejävlar, jag tänkte faktiskt: lilla gumman.
2008-01-24