Michel Moore var på Svt igår i en dokumentär om honom. Michael Moore provokatören eller Manufacturing Dissent som är dess originaltitel.
Det hela handlade om att Moore inte alltid håller sig så strikt till sanningen genom att han förenklar, förstärker och dramatiserar i sina filmer för att tydliggöra sina åsikter. Människor var arga och kände sig besvikna av sanningssägaren Moore som nu ljugit.
Något liknande hände James.
När boken Tusen små bitar (Originaltitel: A Million Little Pieces) av författaren James Frey kom marknadsfördes den som en sann självbiografi av en missbrukares väg till drogfrihet.
Boken inleds med följande stycke;
[k]Jag vaknar till dånet av en flygplansmotor och känslan av något varmt som rinner nerför hakan. Jag lyfter handen och känner på ansiktet. Mina fyra framtänder är borta, jag har ett hål i kinden, min näsa är knäckt, och ögonen nästan igensvullna. Jag öppnar dem och ser mig omkring. Jag befinner mig långt bak i ett plan och det finns ingen i min närhet. Jag ser på mina kläder och mina kläder är täckta av en färgrik blandning av spott, snor, urin, spyor och blod. Jag sträcker mig efter knappen och finner den, trycker på den och väntar och trettio sekunder senare kommer en flygvärdinna.
Vad kan jag hjälpa till med?
Vart är jag på väg?
Vet ni inte det?
Nej.[/k]
Först efter jag läst den, jag rekommenderar den varmt, fick jag reda på att författaren överdrivit och förstärkt trots att dess framsida försetts med Bonnier Fakta loggan som intygar dess äkthet. Jag sökte på nätet och hittade artiklar om hur människor rasar och försökt stämma författaren för att han ödslat bort deras tid.
Läs inledningen igen. Visst låter det otroligt? Borde inte någon på flyget ha reagerat när mannen klev på planet? Samtidigt är det en fantastiskt bra bild över hans liv och situation som genast gör mig intresserad av att läsa mer.
Vad är sanning? Går det att berätta något så att det blir intressant, spännande, engagerande och samtidigt hålla sig strikt till sanningen?
Jag tror inte det.
Det intressanta är istället varför vårt sug efter sanna berättelser är så stort.
/daniel
Ps.
Kom att tänka på historien kring Festen. Den danska dogmafilmen om sonen som i ett tal på ett kalas berättar att hans far förgripit sig på honom och hans syskon.
Thomas Vinterberg påstods först ha kommit på historien men det visade sig att han hade hört den på radion när de sänt ett inslag om en Allan som berättade en historia om när han höll ett tal på sin fars födelsedag.
Några år senare sammanfördes Allan och Thomas av den danske radion på Allans dödsbädd och Thomas tackade honom för historien och förfasades över att den var sann. Men när reportern började ställa frågor om vart Allans syster låg begravd, som enligt Allan hade begått självmord pga sin far, erkände Allen att han hade hittat på alltihop.
Ibland överträffar dikten verkligheten. Eller hur var det nu?