Jag höll föredrag för en grupp kvinnliga journalister i höstas. Det gick sådär, frågorna var väldigt fixerade vid namnen, några av deltagarna satt och stirrade stint på mig (de hade antagligen gått i Janne Josefssons skola), andra försökte på nåt sätt tjata sig till ett "medgivande" om att jag gjort fel. En nämnde olika auktoriteter i media som hade hävdat att boken aldrig borde ha blivit utgiven, och undrade om jag verkligen vidhöll att jag gjort rätt när så bemärkta personer tog avstånd ifrån den. Det var ganska auktoritärt. Det kändes som att stå inför ett råd av rättrogna kvinnor med militäriska ideal. Tjusiga generaler! Men vilken sanning trodde de att de skulle komma fram till? Det jag har varit med om har jag faktiskt varit med om.
Jag kom att tänka på två rader ur min roman. Först av allt: "synen är sinnenas tyrann". Med synen kan man dominera och kontrollera. Man underordnar sig genom att slå ner blicken. GEnom hela romanen försiggår en kamp om tolkningsföreträdet. Jag tittar på banditer, de stirrar alltmer irriterat tillbaks.
Utan att vara någon särartsfeminist tänkte jag att många av de här kvinnliga journalisterna försökte vara bossiga män. Man kan förstås också hävda om mitt rannsakande att det är manligt.
Den andra meningen jag kom att tänka på var Espositos "måste jag sätta en pistol mot huvudet på dig!?" Att gasta sig/hota sig till medgörlighet.
Journalisterna var inte lika konkret farliga. Men de försökte bryta ner min motståndskraft. Få mig att avslöja mig. Det gjorde inget. Jag har varit med om värre.
Inte så få av journalisterna dröp av surt utan att hälsa. Besvikna hyenor…
Efteråt frågade en av de mer milda och ängsliga och värdinnelika om jag hade några tips om hur man gör för att överleva drev. Hon skulle hålla en kurs om det. "Alla går ju omkring och är så rädda för att bli utsatta", sa hon.
Är journalister så rädda för sin egen yrkeskår, för sig själva? Är de blodhundar med mardrömmar?
Jag sa att man skulle vänta ut det.
Salvatore Beckenbauer Cardillo. Pappa till Antonio som dog på min parallellgata. Ja, pappa Beckenbauer kom ut ur fängelset sedan. Han "valde" inte oväntat att bosätta sig i ett annat kvarter. Sen syddes han in igen efter ett par månader. Han överlämnade sig själv till myndigheterna. Jag tyckte då synd om honom. Jag tycker fortfarande synd om pappa Cardillo.
Patetiskt guldhjärta? Ja, det är jag.
Till den kvinnliga journalisten som undrade hur man överlever drev sa jag att det handlade om syndabocksmekanismer. En person får bära ansvaret för mångas brister. Det handlar om starka kollektiva krafter som går ut på att rentvå strukturen. Jag sa att man framförallt ska tänka på att själv aldrig ingå i kollektiv förföljelse. När det drar igång ska man stoppa och tänka efter.
Det hade hon inte tänkt på.
Sverige måste vara ett av världens drevtätaste länder. Sverige är nervöst. Det var inte särskilt synd om mig i höstas, trots att många var ute efter att knäcka mig. Om de hade lyckats skulle de ha givit sig på Bonniers igen. Hade jag gått under skulle det ha setts som bevis på att jag var en svag och otillräknelig person. Många räknade ut mig tidigt, och resonerade om mig som om jag redan var död. Där fanns skadeglädje och krokodiltårar.
Jag visste redan innan vad som väntade. Jag visste att jag berättar om saker som folk sedan många år har bestämt sig för att hålla tyst om. Aftonbladet kultur har det talats om länge. Jag undvek inte att visa mitt ursinne. Jag berättade saker som kunde vändas emot mig. Jag skrev till och med i romanen vad kulturfolk kunde komma att anföra emot mig. De följde bokstavstroget receptet.
Jag skriver: "det stod ett löjets turistskimmer omkring mig". Och visst har svenska kritiker kastat glåpordet "turist" efter mig…
Diskrediteringskören har haft många tungor. Var jag inte för klen, så var jag privilegierad. Var jag inte paranoid, så var jag rå. Var jag inte skör, så var jag ute efter att bli rik. Jag var plebejisk som en bloggare, och så var jag en skvallrig slampa.
Mina vredesutbrott har jag bestämt mig för att tygla. Däremot brukar jag i andanom tillägna mina belackare följande rader ur Psaltaren ibland:
Ty i deras mun är intet visst
Deras innersta är fördärv
En öppen grav är deras strupe
Sin tunga göra de hal.
– Turist! är ett av de underligaste tillmälen jag har fått.