Idag har jag tappat tusen kronor. Det känns lite gråtfärdigt, otillräkneligt och slarvigt. Men det var ju mitt i julruschen, så kanske var det någon som lyckades stjäla dem. Det skulle kännas betydligt bättre: hellre offer för skicklig ficktjuv än för sin egen gamla slarvmaja.
Dessutom är jag en teknisk idiot, så jag kan inte svara på era meddelanden. Men jag ska göra ett nytt försök.
Julen ska jag fira med syrran och hennes familj, och med mina föräldrar och ett par tre andra syrror och deras söner. Det ska bli härligt. Men det här är första julen som jag har känt mig stigmatiserad för att jag inte är gift. Det har varit så många fina fruar i kulturen som dömt mig för att jag inte har något vi, som det stod på Aftonbladets ledarsida, och det trots att de flesta brukar hålla sig med modeåsikten att heteronormativitet, som det heter, inte ska vara någon tvångströja. Det har kommit fram så mycket värderingar i kölvattnet av boken.
Så, nu har jag klagat tillräckligt, och det är bra igen.
En samvetsfråga jag ställde till mig själv: om jag hittade tusen kronor på golvet på Åhléns, skulle jag då lämna in dem i kassan?
– Om det är någon överhederlig person som lämnar in den, så kan ni väl ringa mig sa jag till tjejerna i kassan på Åhléns.
Skulle jag själv ha lämnat in den?
Ett samvetsgrant svar är att det skulle bero på min ekonomiska situation. "Först kommer käket, sen kommer moralen" som Brecht låter någon säga i Tolvskillingsoperan.
Så jag hoppas att den som fick/tog tusenlappen hade mer behov av den än jag.
2007-12-22