Omertà på er allihopa.
Det har varit så mycket snicksnack om mig den senaste tiden att jag tänkte börja med att kommentera det. Jag har ju "stått i fönstret", som det heter, under den litterära faidan. Inte alltid med ett kallblodigt leende utan ibland med viss förskräckelse (däremot ganska sällan några tårar, även om Helle Kleins fördömande av mig på Aftonbladets ledarsida för ett par veckor sedan faktiskt gav upphov till en liten rännil på kindabacken). Jag tycker att det har hycklats så mycket, och att det som har skrivits mot mig och mot min bok inte har handlat vare sig om mig eller om min bok. Däremot har de som förstått andan i den skrivit små fina brandtal ibland, och då har jag skakat smutsen av mig och blivit glad.
Jag är inte en narcissist som bara tänker på mig själv. Inte heller en psykopat. Ingen rå maktmänniska och ingen missanpassad individualist. Min bok är inte ett omedvetet nödrop av en skör person som borde ha stoppats. Gummsjuk våldsromantiker, som jag också blivit kallad, tycker jag däremot är ganska roligt. Bräcklig? Åsa Linderborg har kallat mig bräcklig, jag tror att det beror på att jag erkänner mina svagheter i gammal god tradition. Jag står för dem. Sjaskig, Maria Schottenius har kallat mig sjaskig, kanske för att jag har på mig en tröja med rosa pantern på, inte vet jag. Eller för att jag berättar om hur det kan gå till på Sigtunastiftelsen.
En krass skandalskrivare har jag också blivit kallad. Men jag var inte ute efter att tjäna pengar, även om jag ärligt talat inte alls har något emot att boken säljer. Men när jag skrev den i min lägenhet i Neapel medan sopstanken och skottlossningen smög sig in i mitt medvetande så trodde jag knappt att jag skulle få ut den. Därför att de namngivna är så centrala personer i Stockholms kulturvärld. Och visst försiggick det en hel del ringande till Bonniers i förväg, då folk försökte stoppa den. Månaderna före publikationen var rena Getsemanes trädgård.

I början av exilen i Neapel 2005 satt jag och "brände sopor" metaforiskt med August Strindberg och Virginia Woolf. Mot slutet av vistelsen började soporna faktiskt brinna nedanför min balkong.
Man skapar inte slumpen, har Igor Stravinskij skrivit. Man lägger märke till den och låter sig inspireras av den.
Det enda som gjort mig riktigt sur är att en del kritiker inte har fattat att det är lika viktigt när jag hjälper en grannkvinna att fira ner en blå hink till varubudet på gatan, som när jag funderar på att jag måste slå upp cardillo i mitt napoletanska lexikon. Det är inte action alla gånger. Det är en filosofisk bok.

Tro inte på allt som står i tidningen.

Sårade känslor är en sak. Det förvrängda blir när manlig fåfänga filtreras genom tusen prismor och förvandlas till låtsad objektivitet.

– Åker ni systematiskt till Italien? Har ni… vänner där? frågade en italienare som jag faktiskt måste låta vara anonym för en tid sedan. Han hade ett svårbeskrivbart leende.
För den som kan konsten att läsa mellan raderna (livsnödvändig enligt den romanförfattande gudfadern Misso) betydde detta att mannen ville höra efter ifall jag hade…. kontakter. Maffian kallar sig nämligen systemet nuförtiden.
Jag svarade: – Inte systematiskt, nej.
Han hade avslöjat sig, och nu har han flyttat från Sverige.

Sensibilitet är inte ett sjätte sinne, utan en förmåga att lägga märke till det outtalade och bestämma sig för att tro på sin tolkning – eller ej. Man måste alltid hålla det öppet för flera förklaringar.

Alla prossima indignazione!

Maja