Alltså hösten. Den tar knäcken på mig. Men det finns tydliga ljuspunkter, som att Lotta Lotass skall släppa en ny bok och att den verkar hur lovande som helst.
Ja, det är väl ungefär vad som finns att säga om ljuspunkter just nu.
Annars håller jag på och läser en diktsamling av en ung poet som heter Catharina Gripenberg: ”Ta min hand, det vore underligt.” Faktiskt hörde jag Gripenberg läsa innan jag läste någon av hennes dikter, och om ni någonsin får chansen att lyssna på henne tycker jag att ni skall göra det. Det talade ordet har sällan tidigare funnit en sådan melodi.
Angående ”Ta min hand, det vore underligt”, hade jag fått en del blandade recensioner sedan innan. Från varma rekommendationer till anklagelser om helgerån: en hel sektion av diktsamlingen går ut på ommöbleringar och omskrivningar av Edith Södergrans dikter. Inte helt populärt hos Södergrans fans alltså, men jag kan uppskatta det. Jag tycker det är modigt; på något sätt tar hon sig an Södergran utan pretentioner. Det är den nonchalanta enkelheten som är attraktionen, för hantverket i sig är inte nonchalant.
Men Gripenbergs dikter funkar bra även när hon lämnar Södergran och angriper andra kanoniserade författare och verk som bland annat Virgina Woolf i min personliga favorit V.W.
Och jag tänker: Är inte detta ett utmärkt sätt att använda litterär kanon? Att med lagom respektlöshet omarbeta och omdefiniera den? Inte bara läsa den, utan faktiskt bygga om den.