Jag antar att vi borde göra det också; skriva om Doris Lessing. Tyvärr sträcker sig min relation till henne inte speciellt mycket längre än att jag vet om att hon fick nobelpriset i år och jag känner igen hennes namn från hyllorna i biblioteken där jag jobbat.
Egentligen tror jag det är likadant för mig varje år… Jag brukar ha extremt dålig koll på de författare som får nobelpriset. Dålig koll på nobelpriset i största allmänhet. Fick en smärre chock när jag häromdagen räknade ut att det bara är 10 kvinnor genom historien som tilldelats nobelpriset. Så Doris Lessing blir nummer 11.
Igår deltog jag i alla fall i en bokcirkel live för att kompletta bokcirklarna här på bokcirklar.se. Det var lite annorlunda upplägg än här; istället för att samlas kring en bok tog alla med sig sina favoritböcker. Det blev intressant inte minst därför att deltagarna tvingades att noggrant överväga vad som egentligen är en favoritbok. Sen var det inte alls lätt att verkligen få med sig favoritboken till tillfället (kalla det slarv)… För egen del ville jag ha med mig Toni Morrisons ”Älskade” och Folke Fridells ”Död mans hand” men landade i Joyce Carol Oates ”Våld – En kärlekshistoria” och George Orwells ”Hyllning till Katalonien” (ingen av dem är egentligen i närheten av att vara mina favoritböcker även om jag så klart uppskattar båda). De råkade finnas tillgängliga på biblioteket där vi träffades. Framförallt tyckte jag att det var extremt svårt att försöka välja mellan de böcker som har betytt mest för en. Det har varit så många och de har kommit till en vid så vitt skilda tillfällen i livet.
Slutligen; jag läste färdigt Ladies häromdagen. Tog mig in i boken efter motstridiga besked om dess kvalitéer. Men det var för mig en givande läsning. Mara Lee skildrar karaktärer som är kalla, men vackra och sätter dem på något sätt i kollisionskurs mot varandra. På vägen till slutpunkten vecklar Mara Lee ut ett resonemang om objekt, konst och blick som jag inte känner igen från någon annan skönlitteratur jag har läst. Det var belönande, även om de iskalla damerna till en början skrämde mig. Vilket får mig att tänka på en fråga som uppstod under vår bokcirkel under gårdagens afton: Hur pass väl måste läsaren kunna relatera till romanens historia eller karaktärer för att den skall ha ett verkligt genomslag?