Staffan står i kokvrån. Han steker korv. Jag hör hur det fräser från oljan i stekpannan. Staffan gnolar på en melodi. Det låter illa. Jag är hungrig och hoppas att han snart är klar. Vi ska äta pasta till korven. Skruvar. Nu kommer han hit. Han tittar på mig och ser arg ut:
– Ge fan i min blogg!
Han försöker rycka datorn ifrån mig. Jag rycker tillbaka, håller honom ifrån mig med vänster hand medan jag bloggar med den högra. heja leksand. i år kommer de att gå upp i elitserien. nu blir staffan våldsam. han sliter tag i min arm och vrålar
– sluta. ge hit datorn.
jag knuffar undan honom så att jag kommer åt shift-tangenten igen och skriker tillbaka:
– Aldrig, jag är trött på dina långa meningar och slitna metaforer!
Nu tar Staffan strypgrepp om min hals. Leksand är sveriges bästa hockeylag! Han skakar och klämmer. Jag måste släppa datorn.

Jonatan ligger i soffan. Han är blå i ansiktet och frustar som ett ånglok i Pyreneerna. Utanför skymmer det; Stockholm vecklar ihop sig, under brofästena kurar sommarens parkkaniner överraskade i den första frosten, söker sig till varandra. I kokvrån vilar korvarna tätt i den svalnade stekpannan. Jag hör hur Jonatan kvider i soffan:
– Men dialogen kan jag väl få skriva, den sägs ju bara.
– Du rör inte min blogg!
Jag känner hur det suger till i magen. Nu ska det bli gott med mat. Vi ska sitta länge och äta, min kompis Jonatan och jag, förlåta varandra och mala ett svart snöfall över pastaskruvarna; slösa med smöret och ha en dialog så varsam och verklig att den inte låter sig skrivas.