Jag har en sektion i vår bokhylla med böcker om skrivande. Skrivhandledningar och inspirationsböcker. Favoriter som jag återvänder till om och om igen är Annie Dillards ”The writing life”, Anne Lamotts ”Bird by bird” (från henne har jag bland annat fått utrycket shitty first draft – skitdåligt första utkast, mycket användbart och till stor hjälp i skrivprocessen!), Ursula K LeGuins ”Steering the craft”, samt den senast tillkomna ”Att skriva” av Marguerite Duras. Full av formuleringar jag vill spara på:
”Skrivandet kommer som vinden, det är naket, det är bläck, det är det som skrivs, och det passerar som inget annat passerar i livet, inget mer, förutom det, livet självt.” (s. 48)
Från ”The writing life” har jag tagit med mig liknelsen med mätarlarven. Den klamrar sig fast med bakdelen på ett grässtrå, och viftar förtvivlat med resten av kroppen. ”What! No further? What?” tills den åter hittar fäste med frambenen, kurvar ihop sig och därefter sträcker ut framdelen igen, ut i intet. ”What! No further?” Förtvivlans kamp.
Just nu läser jag, i pauser mellan annat läsande, Olof Lagercrantz ”Om konsten att läsa och skriva”. Den står också där i hyllan, kanske kommer den från min svärfars stora bibliotek, kanske någon annanstans ifrån. Stode den inte i hyllan så kunde jag förstås ha läst den här på Litteraturbanken. 95 sidor med korta rader. Den är väl på sätt och vis ett standardverk i genren, men jag har faktiskt inte läst den förut. Tänkte nu att jag skulle ge mig på den, och se om den har något att säga mig.
Den är väldigt allvarlig, och stillsam, och jag vet inte om det verkligen tilltalar mig. För mig är den också lite skymd av sitt rykte, om ni förstår hur jag menar.
Mycket män är det också, jag orkar inte räkna och jämföra antalet nämnda kvinnliga författare med antalet manliga. Men överväldigande.
Men det här tyckte jag var fint/bra/roligt: när han skriver om naturskildringar i böcker, om beskrivningar av drömmar, och om sexscener, att det är något som en del läsare tenderar att hoppa över. Och så kommer det:
”Ät mina fåglar, blommor, bröst, sköten, mina horisonter, mina brinnande läppar, synes författaren ropa till oss.” (s. 36)
Fantastiskt! Och ja, kanske ligger det något i det? Åtminstone beskrivningar av drömmar får jag ofta en impuls att hoppa över. Men obs att det regnar glassplitter över mig medan jag skriver det, för jag har absolut skrivit om drömmar, kanske i alla mina böcker … Det känns alltså annorlunda att skriva det än att läsa det?
Om skrivande skriver han: ”Kan man lära sig skriva? Jag förmodar det. […] Men när man lärt sig allt som läras kan – att upprepning är stilens död, att onödiga ord tynger som sten, att superlativen är riskabla för den som vill vinna tilltro och tusen andra regler, har man ändå ingenstans kommit” (s. 34)
Och jag tänker: nej, han tillhörde väl en generation och kanske en sort som var/är skeptiska till skrivarutbildningarna? Jag, som gått sammanlagt tre år på skrivarlinjerna på Skurups folkhögskola och på Nordiska folkhögskolan i Kungälv, tror ju att man till viss del kan lära sig. Eller åtminstone så här: jag tror inte att man ”ingenstans kommit” när man lärt sig en del, och framförallt skrivit skrivit skrivit.
Lagercrantz bok är inte så mycket en skrivhandledning som en betraktelse, en essä med olika delar om läsande och skrivande.
Men det är inte heller alltid konkreta råd man vill ha, åtminstone inte jag. Marguerite Duras bok är till exempel allt annat än konkret och rådgivande, den är poetisk, personlig, vacker, svävande – precis så där som hon är.
Har någon av läsarna läst Lagercrantz, talade han till er?