• Dags för bokcirkelns sista vecka och nu knyter vi ihop säcken! Vi diskuterar boken som helhet; innehåll, språk, miljö, tema, slutet. Får Silvervägen ris eller ros?

     

     

    • Jag tycker att Silvervägen är en bra spänningsroman med ett driv som gör det kittlande att fortsätta läsa. Den har ett enkelt språk och jag rekommenderar gärna fler att läsa den.

      Miljön och landskapet beskrivs stillsamt, men man känner hela tiden att mörka skuggor lurar runt hörnen. Personerna som författaren låter oss följa är tilltufsade av livet och faller utanför de vanliga ramarna. Det känns som som att de drivs av en inre styrka för att hålla sig flytande medan hoppet om en bättre framtid hjälper dem framåt. Boken speglar en sådan stark förlust och ensamhet. Psykisk ohälsa är tydlig.

      Slutet av boken känns så bra då många av karaktärerna som man får följa förmedlar ett hopp om en bättre framtid. Detta samtidigt som rättvisa skipas när det framkommer vem/vilka som bär skulden till flickornas försvinnanden. Och att Lelle tar hand Meja, de huvudpersoner som vi först får följa, det känns så rätt i denna fiktiva bok.

      Med tanke på att Silvervägen är Stina Jackson första bok så ser jag med spänning fram mot fler böcker av henne :-)

    • Jag tycker att Stina Jackson gör en fantastisk debut som författare med denna psykologiska, lågmälda spänningsroman som så fint skildrar Norrlands inland.
      Hennes språk är poetiskt, målande och handlingen känns både trovärdig (åtminstone delvis) och berörande om människor i djup sorg. Silvervägen får ett högt betyg av mig och jag ser fram emot att läsa fler böcker av Stina Jackson. :-)