• Torbjörn Nilsson gjorde en uppdatering i gruppen Grupplogga för ”Jag heter inte Miriam” av Majgull Axelsson”Jag heter inte Miriam” av Majgull Axelsson 2014-06-16 07:43

    Aha, ser att jag missade chatten! Måste väl ändra nån inställning så jag får veta när något sker i min bokcirkel. Fint att läsa vad ni skriver.

    Här kommer min reflektion efter att ha smält läsningen av boken. Obs, innehåller vissa spoilers av Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz!

    Jag trivs bra med värme och tror att det delvis beror på att jag är född i januari månad, före centralvärmens tid, och fick frysa en del under min allra första tid i livet. Dessutom har jag lågt blodtryck och lätt att känna mig frusen. Känslomässig avstängdhet bidrar också.

    Därför skär det mest inom mig att läsa i boken om hur de tvingas frysa i koncentrationslägren.

    Men det vägs upp en del av att bokens nutidsdel utspelas i varm sommartid.

    Att den delen utspelas i Småland, om än i Jönköpings län fast jag är född i Kalmar och bott i Kronobergs län, värmer också en hel del för en smålänning i förskingringen. Jag har gått på gatorna där Miriam blir jagad under tattarattackerna, flera gånger.

     

    Här finns också en viss parallell till Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll, där pappan överlevde Auschwitz, men inte Sverige. Den boken börjar också så suggestivt med ett järnvägsspår, som jag trodde ledde in till Auschwitz, men det är …..  Södertälje.

    Kertes bok Mannen utan öde är en annan bok jag tidigare läst och jämför Majgulls bok med och av dessa tre är hennes minst drabbande, men ändå mycket sttark.

    Hon når nog också en större publik, vilket är bra. Så är det bra att hon lyfter fram att det inte bara var judar som drabbades, utan att t ex romer och många andra utsattes för hat och utrotnng. Splittringen mellan olika grupper lyfts fram, liksom solidaritet och att det fanns en slags vardag även i koncentrationslägren och att vi människor har en otrolig anpassningsförmåga, i a f de som överlever, ja de måste ha en stark överlevnadsinstinkt också. och tur och slump spelar naturliigtvis in.

    Miriam har tur som hamnar med norskor i Ravensbruck och lär sig deras språk, vilket underlättar hennes anpassning i Sverige, där hon inte har några vänner, varken romer eller judar, utan blir svensk fullt ut. På ytan förstås, men det underlättar överlevnaden i Sverige. Det inre priset är stort och nutidsdelen skildrar, påfrestningen, som väl underskattas, och lättnaden över att äntligen blotta sitt sanna jag. Vilket hennes “son”, redan haft på känn.

    Det får mig att tänk på filmen Stories we tell, som vi nyligen såg. Den berättar en fascinerande historia om sanningens frigörande kraft.

     

    Didis, Anuschas och Elsas död är det hemskaste i boken. Didis förväntade hemska öde och död används effektivt som berättarteknisk motor i boken. Annars tycker jag att det ofta finns ett lätt veckotidningsnovellsentimentalt stråk i flera av de Majgullböcker jag läst, så även något här. Katarina Everlöws vackra inläsning bidrar också till att boken till stor del blir feel good för mig.

    Och inledningen med fågeln, som jag gillar så mycket för att den för mig anknyter till Aprilhäxan, gjorde att jag blev direkt stormförtjust i boken. Förtjusningen mattades en del mot slutet, men det gör det ju enklare att stiga ut ur boken, lämna och bli lämnad av personerna i berättelsen. Det kändes helt ok.

     

    Ett riktigt starkt avsnitt är romernas beslutsamma vägran att föras till gaskamrarna, vilket för en tid får SS att skjuta upp förintelsen för deras del. Romernas speciella sammanhållning illustreras också genom att nazisterna inte separerar kvinnor, män och barn från varann, bland dem.

     

    Jag tror att Malikas överlevnad i Sverige säkras till stor del tack vare att hon låter sig assimileras så mycket och låter sanningen bryta fram först sent i livet, när hon har förmåga och omständigheter, och många trygga år i Sverige att luta sig mot. Göran Rosenbergs pappa slets bl a sönder och krossades MELLAN de olika identiteterna/världarna. Tror jag.

     

    Att bryta samman i fel sammanhang kan vara förödande. Att inte göra det alls, om jag bär hämmande trauman, är att leva ett olevt liv.