Hej! Jag har klistrat in ett av styckena där jag tycker att det sker glidningar in och ut ur Saras och Alberts samtal, ibland talar Sara till Albert men det skrivs också att hon talar till sig själv och Alberts reaktion får man som läsare till sig via hans tankar. Stycket börjar där Albert verkar hoppas på att få höra Sara berätta om en dröm där han har varit i fokus och istället får han sig till livs lite kitt Emoji. Om fönsterglasen är det som finns mellan verklighet och dröm – mellan ute och inne – det som gör att vi bara kan titta på en annan människa genom ett filter (glas) och inte komma henne nära så är kanske fönsterkittet som Sara så noga (med ett hemligt recept) lagar till en symbol för hur man ska få livet att hänga ihop?

Icke drömde du om, att du var i en skog åtminstone? det vill jag slå vad, och icke att du var på landet heller –Och icke heller att jag var på sjön, Albert. Nej jag drömde, att jag var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag malde krita –

Pah –Och – likamycket, Albert! – jag kan väl tala om det (fortfor hon i samma ton, utan att märka hans näsryckning), jag drömde mycket om dig derunder.Och jag malde väl också krita?Hon såg upp på honom med ett stort, varmt ögonkast, men slog ned det, liksom träffad af en dimma. Hon sväljde omärkbart en begynnande gråt, hemtade sig dock och sade: det är just det jag mycket väl begriper, Albert, ty du är officer; jag hoppades ändå, att du skulle vara mera underofficer, än du verkligen är.Detta tal var ren arabiska för sergeanten, och den undrande blick, han gaf flickan, sade henne tillräckligt, att hon pratat obegripligheter. Hon drog sin hand tillbaka ur hans.Så kan man drömma (sade hon, som det tycktes, mest till sig sjelf), och när man vaknar, är det allt på ett annat sätt. Derföre är det bäst, att hvar och en lefver fri för sig sjelf, på sitt vis, och icke bråkar sönder’et för en annan. Man kan vara goda vänner ändå, och det är bäst så. Det är allraljufvast, när det är bra, och man icke gör sin nästa förtret.Albert runkade på hufvudet. ”Hon talar ur sin dröm,” tänkte han. Emellertid fortfor hon:Och Gud vet väl bäst, huru han vill ha menniskorna, men icke begriper jag’et. Det är ändå bäst, att man lefver som Gud har skapt’en.Dessa breda ord föllo sig i sergeantens öron så löjliga, att han var på vägen att gifva till ett gapskratt. Men af vördnad för uttrycket i flickans ansigte, som såg ganska tankfullt ut, höll han sig tillbaka, och försökte inkomma i hennes egna tankegångar.En upplysning måste Sara Videbeck gifva mig, inföll han. Din mor har fört ett olyckligt lif med din far, det hörde jag af dina berättelser i går; men tro icke derföre, att allt ondt kommer ifrån karlarne –