• Utdraget ur Oscar Levertins recension visar  hur accepterat det var att klappa kvinnliga författare på huvudet och behandla dem som inte riktigt seriösa. Kvinnor hade ju inte ens rösträtt när SL fick nobelpriset! Inte konstigt egentligen att det manliga etablissemanget reagerade så. Dagens kvinnliga författare har det förstås betydligt lättare, men ibland känns det som om de måste vara mycket mer seriösa än sina manliga kollegor för att bli tagna på allvar.

    • Ja, det var en av sakerna jag reagerade på, just att kvinnligt författarskap skulle till sådan grad undermineras och bortförklaras. Vilket också gjorde att när Lagerlöfs texter blev så hyllade kändes det som ett slag på fingrarna till de som klankade ner på kvinnliga författare i allmänhet – synd att det behövdes, men ytterst välförtjänt!

      En utmaning jag tänkte på, som visserligen nog hade mindre med tiden att göra, men som jag tror skulle vara likvärdig idag; Selma Lagerlöfs dåliga självförtroende vs hennes järnhårda vilja att bli författare. Vid upprepade tillfällen anmärker SL på sig att hon inte anser sig vara duktig, samtidigt som hon inte ger sig – och hennes texter *är* ju bra, det finns ju en anledning till att hon fortfarande anses vara så relevanta – de är levande berättelser över människors liv, och även de mer fantasifulla texterna känns like verkliga nu som de måste ha gjort när de skrevs,

      Det jag kan dock tänka mig att de tvivel SL hade på sig själv hade kunnat vara mindre idag, genom att hon hade haft ett större utbud av kvinnliga författare vars böcker hon hade kunnat läsa och inspireras av. Samtidigt är vi väll alltid våra egna största kritiker – och SL var uppenbarligen väldigt bra på den delen.