Nu har jag läst ut boken och den var verkligen något helt annat än Berta Funckes dekadenta liv och giftermålsbekymmer. En kollektivroman, javisst. Jag fick en liten känsla av såpopera, en fläkt av svenska teveserien ”Goda grannar” som följdes av de vårdtagare jag jobbade med i hemtjänsten för många år sedan. Samhällskritiken är tydlig och synlig, Tbc, arbetsvillkoren, trångboddheten, det klena samhällsskyddet och värnpliktsfrågan skildras. Någon gång skymtar landsbygdens idyll men det är industrialiseringen och urbaniseringens hårda villkor som visas fram. Jag tänkte flera gånger på Vilhelm Mobergs författarskap utifrån vad det är för olika områden som problematiseras, han tog ju i sitt författarskap också upp obekväma samhällsfrågor. Boken kan ses i relation till arbetarlitteraturen som blev stor under första hälften av 1900-talet men också med en blinkning åt Dickens, den slutar ju ”lyckligt”.

Ser man till det berättartekniska så är den rakt skriven utan krusiduller men ett par gånger dyker det upp en aning annorlunda stil. Till exempel när Irma faller för frestelsen att skaffa sig ett bättre liv via något som tangerar prostitution utan att det sägs rent ut. Då står det som en uppmaning till läsaren Tänk efter, innan stenen slungas! Besinna detta och lägg stenen åsido!, dvs att inte döma henne. Likaså finns det en passus när ungdomarna har en träff vid båtbyggeriet och solen personifieras: Fader Sol satt uppe i den blåa oändligheten och var vid det ljuvligaste söndagslynne. Sedan tidig morgon hade han haft sin uppmärksamhet riktad på båtskjulet och intet annat hört än hammarslag, hyvlars väsande och enstaviga repliker, men nu … Ha, ha, ha! Gamle far kunde icke låta bli att skratta med i konserten och strök en skylock från örat för att bättre höra. osv. Samma grepp används när Dina dör i Tbc men då är det ”Fader Död” som kommer och bakom sängarna stå som vaksamma skiltvakter journalerna och sikta med svarta bågar mot moder Liv.