Novellen börjar ju med att Nina börjar berätta sin historia för den för oss okände mannen, lyssnaren. Nina ligger i mörkret på en schäslongen, bakom ett draperi och begrundar sitt liv. Hon känner det som hon levt i hundra år, men att det aldrig blev som hon velat.

Novellen börjar med att beskriva Ninas barndom, hennes relation till sin far, hennes äktenskap och skilsmässa. Det är kronologiskt berättat, men hela tiden finns tematiken om kvinnans skam över att vara just kvinna och vad det innebär. Nina känner solidaritet och gemensamhet med andra kvinnor och hon ger sin röst till alla som delar hennes öde.

Pjäsen är mycket mer fragmatisk och splittrad. Den är inte linjärt berättad, utan vi får se skymtar av Ninas liv. Man tar här mer fasta på hennes texter och låter dagboken stå i centrum. Dramat växlar mellan drömfrekvenser, dans och text. När sedan Skådespelaren mitt i pjäsen pratar med sin egna röst och som sig själv, bryts illusionen och som publik väcks man upp och börjar att själv reflektera över Ninas öde. Man bjuder också in publiken till interaktion genom att dela ut små papperslappar med små citat.

Jag tycker som jag tidigare har skrivit att Benedictsson var före sin tid både vad det gäller hennes feminism, men också hennes genusperspektiv.Det känns som en modern text att läsa, som är aktuell även idag.