• kerstintode gjorde en uppdatering i gruppen Grupplogga för Nobelpriset i litteraturNobelpriset i litteratur 2013-02-10 14:31

    Råkade hitta vad jag skrivit om Nobelpriset 2009:
    Intervjun med Hertha Müller var också “rolig”. Reportern försökte få henne att visa förtjusning över priset och festen. “Jag är inte så mycket för att vurma” svarade hon med trött dramatik.
    Beträffande kungen tyckte hon att det var OK med kung, när landet var demokratiskt…
    Tre tacktal var outstanding alla framförda av kvinnor. Hertha Müllers var långt men kommer nog att bli
    historiskt för hennes ordkonst och försätta oss i krig med hela Persien, Östeuropa, Ryssland och Kina.
    Men det var det värt.”
    Man ska inte citera sej själv, men tyckte ändå inte det var nån fart på den här tråden.
    Inte minns jag nu vad hon sade som skulle försätta oss i krig med hela Östblocket inklusive Kina och Persien. Men en ordens mästare är hon fortfarande antar jag. Jag har inte läst henne. Blev avskräckt av dottern som tyckte det var det mest minimalistisk hon träffat på.
    Nån som har åsikt?

    • husse svarade 8 år sedan

      Jag håller med din dotter. Det var intressant att läsa om hur det kunde gå till i en “folkdemokrati”. Under ett förhör kunde förhörsledaren helt plötsligt klippa av ett finger, till exempel. Men jag uppfattade hennes böcker, som ganska svårlästa. Jag kände ett stort läsmotstånd. Det var ingenting man kastade sig över.

    • Nog är Müller en ordkonstnär, kanske behöver man lite extra tid och ro för att läsa hennes böcker. Jag har läst Atemschaukel, tyvärr lyckas jag inte få fram den text jag skrev om den här på bokcirklar, hade ju varit intressant att återkomma till de intryck jag hade då.

      • Jodå, nu hittade jag inlägget! Heureka! Kruxet är att det inte går att få fram det när man söker på titeln, istället måste man leta sig tillbaka ett par år på sin egen sida… Här är det:

        Atemschaukel/Andningsgunga Jag läste ut ”Atemschaukel” av Herta Müller redan igår kväll, det brukar bli så när böcker griper tag. De sista sidorna paralyserar och tomheten efteråt bildar en gap att fylla ut med sina egna tankar. Idag fortsatte jag direkt med ”Das wilde Kärnten” av Josef Winkler. Det blir ett längre projekt misstänker jag. Men jag tycker det finns något intressant där, så håll utkik om boken kommer i översättning framöver.

        Nåväl, tillbaka till andningsgungan. Jag får väl börja med att titeln säger en hel del om boken och på så sätt är mycket passande. Ordet andningsgunga verkar kanske lite främmande. ”Atemschaukel” är nog lika poetiskt på originalspråket ; en yngre tysk vän höjde på ögonbrynen när jag nämnde boktiteln. Men till saken hör väl att han inte är särskilt intresserad av språk, inte heller sitt modersmål.
        Titeln – ett ord som kräver sin förklaring – är en röd tråd genom boken. Kapitlen blir ofta som mer eller mindre detaljerade porträtt av olika företeelser med orden i centrum. Att titeln är ett av dessa ”uppfunna” ord och inte en hel mening är också i stil med berättelsens uppbyggnad; det är inte historia som drivs fram kapitel för kapitel, snarare är det betraktelser som skulle kunna kastas om i en annan ordningsföljd.

        Men det finns förstås en början. Jag måste erkänna att jag inte tidigare kände till bokens historiska bakgrund, tyskar i Rumänien, ryska arbetsläger osv. Kanske är det inte så viktigt för romanen. Det är mer uppbyggnaden och språket jag fascineras av än själva den historiska kontexten. Men självklart är det ett levnadsöde som griper tag i mig och får mig att fundera över alla händelser som format vår historia. För dig som inte har läst ”Atemschaukel” kan jag bara uppmana till läsning, mer finns inte att tillägga när det gäller bokens betydelse.

        Nåväl, i boken följer vi Leo. Eller, tja, DER SPIELER eller DAS KLAVIER. Eller kanske lika mycket hans HUNGERENGEL. RETTUNGSTAUSCH, ERSATZBRUDER, WANGENBROT, HERZSCHAUFEL är fler centrala begrepp. De förklaras utförligt och det blir tydligt hur språket och orden utgör en central del av livet. Jag låter kanske vag och lite trevande, men jag vill inte förstöra romanen genom att karaktärisera den allt för skarpt.

        Herta Müller samarbetade i början med Oskar Pastior, en man från samma by som blivit deporterad till arbetsläger. Han dog dock innan romanen blev klar. Det är fascinerande hur en författare kan återberätta och skapa litteratur av verkligheten och lyfta det till en konstnärlig nivå. Även om jag vill undvika termen koncentrationslägerlitteratur, är det ändå intressanta att jämföra uppbyggnad form och språk. Många var vi som tog del av Imre Kerteszs ”Mannen utan öde” i samband med hans nobelpris 2002. Den boken lämnade en annan typ av litterärt avtryck hos mig. Den var annorlunda än de flesta andra skildringar av koncentrationslägren, jag minns inte exakt på vilket sätt, kanske med mer distans och tydligt förhållningssätt än andra. Hos Müller är det språkets koppling till jaget som jag tar fasta på.

        Romanen innehåller mer än en skildring av en individ i ett arbetsläger, den skildrar en människas förhållande till omvärlden, att bli accepterad, vara älskad, få älska och finnas till. Att vara förtryckt, förtrycka sig själv, tabun och tystnaden som får ersätta livet. Homosexualitet bl a (så att ni begriper vad jag syftar på?).

        Nu har jag nog tappat fokuset, minns inte vad jag ville säga från början. Jag har ytterligare en titel av Herta Müller att läsa, men jag läser gärna om ”Atemschaukel”. Kanske vill någon cirkla lite.

        Jo, jag skrev i nåt inlägg att jag skulle se till att vara lika kritisk mot nobelpristagare som mot mer kommersiellt framgångrika författare, men jag måste säga att även om det kanske finns småsaker som jag kanske tycker lite märkliga, är jag helt överens med akademien så här långt…

        hälsningar wilgot