• När jag började läsa boken tänkte jag att den skulle vara snabbläst med så få sidor. Men de religiösa och moraliska resonemangen tyckte jag var svåra och jag fick läsa om ibland för att förstå tankegångarna. Den befriande känslan när huvudpersonen kunde frigöra sig från trycket. Den största hjälpen är väl kärleken, som dock inte får komma till ut…[Läs mer]

  • Jag tänker att jag dyker in i diskussionsämnet ”Malins olika hjälpare”. När ni känner er redo, svara gärna i tråden och dela med er av era tankar.

     

    Den första hjälparen som jag lägger märke till är ett diktverk, så ingen faktisk person. En dikt av Viktor Rydberg. Malin beskrivs klamra sig fast vid orden och det läser jag som att innehållet hj…[Läs mer]

    • Rektorn är en av hjälparna. Genom sina frågor och sitt ifrågasättande av Malins ideer sätter hon igång Malins tankar, får henne att formulera framför allt för sig själv vad hon egentligen vill och känner. Delvis kom jag att tänka på och jämföra rektorn med en syokonsulent som inte vill tänka med ett brett perspektiv utan utgår från sina egna ta…[Läs mer]

      • Justja, rektorn också såklart. Tack för påminnelsen. 30-talets klimat gällande annorlunda arbetsval var, som du nämner, tufft. Jag citerar rektorns reaktion från boken:
        “Rektorn satt för ett ögonblick stum inför en sådan aningslöshet. Trodde barnet där, att hon kunde sträcka ut sin tjuguåriga hand efter vad som helst, bara därför att hon “hade lu…[Läs mer]

  • Kanske kunde man börja samtalet om Malin Forst, den unga hvudpersonen i Kris med scenen runt matbordet hemma hos familjen Forst, den som börjar på sidan 115? Malin brottas ju under hela vårterminen på lärarinneseminariet med sig själv och sin självkritik. Kritiken tar sig religiösa och moraliska uttryck, men jag kan ändå inte komma förbi denn…[Läs mer]

    • Jag märker att jag håller andan när jag läser matbordsscenen. En stämning att ta på. Jag tycker att beskrivningen; “var far besatt av angreppslust som av positiv elektricitet, så var Malin hans negativa motpol”, säger mycket om dynamiken mellan de två. Om kapitlet behövde en titel skulle jag med rätta döpa det till “Spänningsfält”. Jag själv är…[Läs mer]

      • Klockan ja! Fortsättningen direkt efter ditt citat säger en hel del om stämningen runt matbordet: ” Den (klockan alltås) njuter av sitt privilegium att vara ting och utan skuld, medan de levande kramas av ängslan inför domen; roar sig med att visa sig ogenerad, medan de levande sitter tysta. ”

        Utdrag från: Boye, Karin. ”Kris.” iBooks. http…[Läs mer]

  • Jag har skrivit om mina reaktioner på texten längre ner här i tråden, men klurar fortfarande på min upplevelse av berättaren. Vem är berättaren? Är det en man eller kvinna? Vilka signalement i språket skulle i sådana fall signalera en viss könstillhörighet? Är det väsentligt att veta berättarens könstillhörighet? Jag hör gärna era resonemang, ni…[Läs mer]

    • Jag har också svårt att få grepp om berättaren, ibland förklarande, ibland störande. En del partier blir lite sega, ungefär som du skriver. Så jag saknar känsla för vem det är.
      Boken heter ju Chefen fru Ingeborg. Vad/vem är hon egentligen chef över? Sig själv, familjen eller firman? Eller ingenting? Hon tycka ha dålig självinsikt, f…[Läs mer]

      • Jag tycker att din kommentar nu är väldigt bra. Den får mig att tänka till. Så tack för det. Jag fastnar för din fråga om titeln och frågan som kommer med den: vem är hon egentligen chef över. Det är kanske en ironisk titel, för att betona hennes låga självinsikt. Som en del av den psykologiska berättartekniken. Hon är chef i sina egna ögon, men i…[Läs mer]

  • Berättaren har flera funktioner. I början presenterar han/hon personerna och talar om att de är fyra och att det finns bipersoner, Lulia Koerner “är icke den viktigaste bipersonen men den mest talträngda.
    Berättaren fungerar också som en slags kommentator, Vid middagen med hattmannen råkar denne säga en klumpighet antydande att Ingeborg är gamma…[Läs mer]

  • Jag är så nyfiken, vad tänker ni om berättaren? Är han en besserwisser som tar över eller en intresssant kommentator som gör tiden det handlar om mera levande och begriplig för oss? Är han för resten alls en HAN, eller tänker man så bara för att författaren är manlig?

    • Jag pendlar lite i mitt tyckande kring berättaren. Till en början finner jag det frustrerande att avbrytas i de handlingsdrivna partierna, att berättaren ska inflika med resonemang som pausar den dramaturgiska banan. När jag kommer till skogsbranden slukar jag den handlingsdrivna texten i ett nafs. Jag har då längtat efter en snabbare läsni…[Läs mer]

  • Maria Sandel har hittills varit okänd även för mig men det blev en bekantskap som jag är glad över. Redan lånat en annan av hennes böcker på biblioteket. Jag tyckte att det kändes att hennes berättelser är realistiska. För mig kändes det som otroligt intressanta berättelser om hur arbetarnas liv i Stockholm kunde se ut vid den tiden. Berättelserna…[Läs mer]

  • Jag tänker inte gå in på några innehållsmässiga reflektioner i detta inlägg. Jag vill bara berätta att Familjen Vinge var en riktigt stark och gripande läsupplevelse. Maria Sandel har hittills varit en okänd författare för mig. Jag är väldigt glad att jag genom Klassikercirkeln fått syn på hennes författarskap.

  • Bra bok som beskriver de tuffa villkoren för arbetarna. Jag ser framför mig liknande bilder som kom när jag lästa Per Anders Fogelströms första stockholmsböcker om Henning. Maria Sandel ger samtidigt en del ljusa bilder som kontrast till eländet, t ex när hon beskriver familjen Vinges bostad i första kapitlet. Det fanns ändå ibland glädje i eländet.

  • December är kanske inte den lämpligaste månaden för läsecirkelverksamhet. Med jul och nyår blir det ju en del annat man måste ägna tiden åt. För dem som inte hunnit med att läsa och diskutera Maria Sandels Familjen Vinge håller vi cirkeln öppen ännu ett tag, samtidigt som januaricirkeln kring Selma Lagerlöfs Liljecronas hem börjar som planerat ru…[Läs mer]

  • Nu har jag läst ut boken och den var verkligen något helt annat än Berta Funckes dekadenta liv och giftermålsbekymmer. En kollektivroman, javisst. Jag fick en liten känsla av såpopera, en fläkt av svenska teveserien ”Goda grannar” som följdes av de vårdtagare jag jobbade med i hemtjänsten för många år sedan. Samhällskritiken är tydlig och synlig,…[Läs mer]

    • Verkligt intressanta stilistiska iakttagelser, @milja! Vardagsprosan blir plötsligt visionär, de enskilda ödena som skildras får ett slags allmänmänsklighet.
      Apropå det dickensartade slutet. Har du tid och lust kan du jämföra slutet i den här versionen med den andra som tillkommit på Litteraturbanken och som är den som Maria Sandle publicerade…[Läs mer]

  • ”Medan hösten sakta smugit sig närmare har vi varit på resande fot tillsammans med Sara och Albert i Carl Jonas Love Almqvists Det går an. Vi har inte bara rest till Västergötland utan också till 1830-talet, en ganska exotisk destination, som onekligen väckt tankar kring hur faktiska livsvillkor påverkar kärleken…”

    Immi Lundin avrundar samtal…[Läs mer]

  • Visst är det smått fantastiskt, nu är vi över 70 medlemmar i vår läsecirkel som kombinerar modern teknik och gammal litteratur. En så stor läsecirkel har nog ingen av oss varit med i. Så många möjliga tankar att dela!

    I förra veckan satt jag på gammaldags vis vid ett bord i verkliga livet och diskuterade Det går an med ett tiotal engagerade lä…[Läs mer]

  • Ni har kanske undrat över den lilla misslyckade kartbilden jag la ut förra veckan?

    Faktum är den från början hade en förklarande text, som jag på något vis slarvade bort. Den texten handlade hur som helst om hur jag fick en sådan lust att plocka fram kartan när jag kom till sid 413 i 1850 års utgåva av Det går an som är den jag läser och cit…[Läs mer]

    • Jag har markerat samma ställe i texten. Det är en spännande lösning som författaren bjuder på. Plötsligt rycker “historieskrifvaren” på axlarna och säger att man kan ju inte veta och hålla reda på allt. Ett smart sätt att svära sig fri och slippa bli åtalad för osedlighet. Det enda som står att läsa är ju att det tog ovanligt många övernattnin…[Läs mer]

  • Mycket bra och intressant roman! Tänk att den är skriven för nästan 200 år sedan. Och av en man.

    Kan romanen också varit ett inlägg i diskussionen om skråväsendets upphävande? I Frankrike upphävdes skråväsendet 1791, i Sverige 1846, dvs bara 7 år efter romanen publicerades.

    Sara är en entreprenör och innovatör inom ett manligt arbetsområde. Ho…[Läs mer]

    • Fast lite förvirrad är han allt där i Arboga när han inte vet hur han ska tolka henne! Och visst tar det på hans manliga självkänsla när han tänket att henne spelar det ingen roll om han kom tillbaka till deras rum eller inte…(s375 1850) Mycket gott humör tycker jag i skildringen av hur Albert inte alls kan sätta sig in i Saras sätt att se på saken…

    • Jag har just läst inledningen till 1850-versionen (hade läst 1838). I inledningen står bl a att romanen är ett “aktuellt inlägg till förmån för kvinnors arbetsrätt” och att den kom lagom till reformeringen av näringsreglerna vid 1840 års riksdag. Har inte letat efter om Almqvist ändrat något i texten 1850 m a a den förändrade lagstiftningen…[Läs mer]

  • Nu har flera varit inne på vad det innebär att befinna sig mitt emellan på Saras och Alberts tid, att varken bara bondflicka eller av bättre klass, varken soldat eller officer när den framväxande borgarklassen gnagde på det gamla ståndssamhället. Det går an är verkligen ett slags tidsmaskin, man kliver in och får en aning om hur det kan ha vari…[Läs mer]

    • Sara är ju också en mycket praktisk kvinna. Hon byter huvudbonader även av skälet att hatten blir dammig under resan med häst och vagn. Då är det bättre med en sjalett, som går att skaka dammet ur. Lika praktisk och redig är hon med sitt eget liv och hur hon vill leva det. Hon har sett hur kvinnor kan råka illa ut med suputer till makar, där…[Läs mer]

  • Almqvists språk och de ord han använder hänvisar till en stark uppdelning av ett klassamhälle som han verkar vilja utmana. Gränserna tänjs och det är som att Albert och Sara befinner sig i en helt egen klass dit många ännu inte infunnet sig. Som förstagångsläsare av den här romanen är det som överraskar mig mest att Sara som kvinna på den tiden h…[Läs mer]

    • Just det där som du påpekar om Saras självständiga tänkande och att hennes idéer tas på allvar i boken var förmodligen det som provocerade många i Almqvists samtid. På Litteraturbanken kan man hitta flera “motskrifter” som andra producerade, ett slags negativa fan-fiktiontexter kan man säga, som gick ut på att visa hur illa det skulle gå för Sara…[Läs mer]

      • Intressant att det lades kraft på dessa “motskrifter” trots att det är en fiktiv berättelse, men den måste ha varit väldigt provocerande och skapat en rädsla att människor ska anamma en annan livsstil.
        I hela boken skiftar det med vem som får talstrecken vid sina uttalanden eller inte. Jag funderar på om det är för att på något sätt lägga tyngden…[Läs mer]

      • Talstreck och citatteckens användning (eller inte användning) ser man till exempel på sidan 59 där Albert och Sara talar om vad hon drömt under natten. Det är inte med hjälp av skiljetecknen som läsaren kan avgöra vem som talar/tänker.

        • Vilken utgåva läser du Mija? Jag har tittat på “drömstället” i 1850 års utgåva på Litteraturbanken och hittar inte det stället, men vill gärna titta på det! Det är spännande att lusläsa texten, särskilt när det som i Det går an sker många intressanta glidningar i berättarperspektivet. Berättaren går ju verkligen ut och in i personernas medvetan…[Läs mer]

          • Hej! Jag har klistrat in ett av styckena där jag tycker att det sker glidningar in och ut ur Saras och Alberts samtal, ibland talar Sara till Albert men det skrivs också att hon talar till sig själv och Alberts reaktion får man som läsare till sig via hans tankar. Stycket börjar där Albert verkar hoppas på att få höra Sara berätta om en dröm där h…[Läs mer]

            • Det här är en sådan passage jag reagerat på. Jag förstår att det ibland mer är tanken som beskrivs än en direkt uttal och visst förstår en oftast av omgivande text vad som menas, men jag tycker ändå att det blir lite diffust ibland.

              Dock blir det sätt på vilket Almqvist skriver tydligare och förståeligsre ju mer en studerar och analyserar text…[Läs mer]

  • Angående hatt eller huckle – Albert funderar kring vem och vad Sara är och söker i passagerarlistan. Sara är enligt hans slutsats inte bondflicka, inte övreståndsfröken men av lägre borgarklass. Detta är en ny samhällsklass som växer fram. Han finner att de båda är lika då han också befinner sig i ett mellanläge som sergeant, inte soldat – inte o…[Läs mer]

  • Jag har just läst klart Det går an – en bok som jag aldrig förr läst. Jag är så imponerad av Sara och hennes tänkesätt! Hon är en stark kvinna, som jag gärna skulle velat möta och prata med. Även om det nuförtiden inte är något konstigt med särboskap, är Saras funderingar och klokskap väsentliga än idag.

    • Du fångar verkligen känslan! Visst är det märkligt att Sara, som litterär gestalt, känns så levande att man skulle vilja sätt sig ner och prata med henne, mer än 175 år efter det att Almqvist skapade henne!

  • Visa mera