• Visst är det smått fantastiskt, nu är vi över 70 medlemmar i vår läsecirkel som kombinerar modern teknik och gammal litteratur. En så stor läsecirkel har nog ingen av oss varit med i. Så många möjliga tankar att dela!

    I förra veckan satt jag på gammaldags vis vid ett bord i verkliga livet och diskuterade Det går an med ett tiotal engagerade läsare. Vi började med en runda för att ta reda på vad var och en ville diskutera. När alla sagt sitt kunde vi sammanfatta de olika uppslagen under några huvudrubriker, som jag tänkte kunde vara intressanta för oss också. Jag provar att lägga ut dem som trådar också under formfunktionen så kan man välja att diskutera vilken man vill.

     

    Den historiska kontexten, vad som gällde i det svenska samhället på 1830-talet och framöver när boken skrevs och lästes. Skråväsendet och kvinnans ställning, arbetsmöjligheter och omyndighet.
    Mitt-emellan-läget. Både den framväxande mellanklassen och glasrutor!
    Personerna och personskildringen. T. ex den rationella Sara och den känslosamme Albert! Och varför skäller ha så mycket på tjänstefolk? Ändras de sig? Båda? Någon? Ingen?
    Reseskildringen och reportagekänslan. Språket, dialogens livlighet.
    Berättaren och hans roll, vad han berättar och inte, spänningen mellan de olika personernas perspektiv
    Almqvists liv och Det går an. Vad betydde boken i hans karriär, hur kunde han vara så modern, var han alltigenom modern, eller missar han ibland?

     

    Eftersom jag direkt efter det där mötet drabbades av influensa har jag i feberdimmorna särskilt tänkt på den sista frågan och exemplet vi diskuterade:

    När Sara beskriver sina tankar om det vi nu kanske skulle kalla särboskap påpekar hon att hon inte skulle vilja ha hjälp av Albert om hon blev sjuk, då vill hon inte att han ska se henne så eländig och ful. Den där hotande fulheten blir också ett argument för särboendet överhuvudtaget. Hon är rädd att om hon behöver irritera sig på Albert i vardagliga småsaker kommer hon att bli förbittrad, sova dåligt och bli ful och då kommer han inte att kunna älska henne osv. Den här onda cirkeln låter Almqvist henne tala mycket engagerad om.

     

    Är det någon mer som funderat över detta? Eller om något som kan föra hemma under några av de andra infallsvinklarna i listan ovan? Vi har fortfarande mer än en vecka på oss innan vi byter bok så tag i era favorituppslag och bjud in oss andra till diskussion om dem!

     

     

     

    Visst är det smått fantastiskt, nu är vi över 70 medlemmar i vår läsecirkel som kombinerar modern teknik och gammal litteratur. En så stor läsecirkel har nog ingen av oss varit med i. Så många möjliga tankar att dela!

    I förra veckan satt jag på gammaldags vis vid ett bord i verkliga livet och diskuterade Det går an med ett tiotal engagerade läsare. Vi började med en runda för att ta reda på vad var och en ville diskutera. När alla sagt sitt kunde vi sammanfatta de olika uppslagen under några huvudrubriker, som jag tänkte kunde vara intressanta för oss också. Jag provar att lägga ut dem som trådar också under formfunktionen så kan man välja att diskutera vilken man vill.

     

    Den historiska kontexten, vad som gällde i det svenska samhället på 1830-talet och framöver när boken skrevs och lästes. Skråväsendet och kvinnans ställning, arbetsmöjligheter och omyndighet.
    Mitt-emellan-läget. Både den framväxande mellanklassen och glasrutor!
    Personerna och personskildringen. T. ex den rationella Sara och den känslosamme Albert! Och varför skäller ha så mycket på tjänstefolk? Ändras de sig? Båda? Någon? Ingen?
    Reseskildringen och reportagekänslan. Språket, dialogens livlighet.
    Berättaren och hans roll, vad han berättar och inte, spänningen mellan de olika personernas perspektiv
    Almqvists liv och Det går an. Vad betydde boken i hans karriär, hur kunde han vara så modern, var han alltigenom modern, eller missar han ibland?

     

    Eftersom jag direkt efter det där mötet drabbades av influensa har jag i feberdimmorna särskilt tänkt på den sista frågan och exemplet vi diskuterade:

    När Sara beskriver sina tankar om det vi nu kanske skulle kalla särboskap påpekar hon att hon inte skulle vilja ha hjälp av Albert om hon blev sjuk, då vill hon inte att han ska se henne så eländig och ful. Den där hotande fulheten blir också ett argument för särboendet överhuvudtaget. Hon är rädd att om hon behöver irritera sig på Albert i vardagliga småsaker kommer hon att bli förbittrad, sova dåligt och bli ful och då kommer han inte att kunna älska henne osv. Den här onda cirkeln låter Almqvist henne tala mycket engagerad om.

     

    Är det någon mer som funderat över detta? Eller om något som kan föra hemma under några av de andra infallsvinklarna i listan ovan? Vi har fortfarande mer än en vecka på oss innan vi byter bok så tag i era favorituppslag och bjud in oss andra till diskussion om dem!