-
Immi Lundin gjorde en uppdatering i gruppen
Klassikercirkeln Oktober – ”Det går an” av Carl Jonas Love Almqvist 2015-10-12 12:57 Ni har kanske undrat över den lilla misslyckade kartbilden jag la ut förra veckan?
Faktum är den från början hade en förklarande text, som jag på något vis slarvade bort. Den texten handlade hur som helst om hur jag fick en sådan lust att plocka fram kartan när jag kom till sid 413 i 1850 års utgåva av Det går an som är den jag läser och citerar ifrån:
”Men verkligen är det icke omöjligt för en historieskrifvare att följa med alla händelser; och icke går det an för honom att tala om allting, smått och stort? både hvad som sades och icke sades? hände och icke hände? huru ofta hatten ombyttes för schaletten och tvertom? Korteligen: de kommo till Glanshammar, kommo till Örebro, kommo till Kumla, och kommo än längre.Men ehuruväl åkdonet var på vägen att skena på Glanshammarsvägen, gick dock resan sedan på det hela ej så fort, som efter första uträkningen. Ty nog måtte väl det vara bra mycket, att hafva fyra nattläger emellan emellan Arboga och Mariestad?
Jag fick också en sådan lust att höra vad ni andra tycker om berättaren och hans sätt att berätta om den spirande kärleken mellan Sara och Albert! Han är verkligen diskret, som man väl måste vara på den tiden om man både ville visa att Sara var en allvarlig flicka med höga ideal och en ung kvinna av kött och blod som på alla sätt ville älska sin sergant.
Eller hur tolkar ni andra vad som egentligen händer mellan de unga tu. Och vad hände i Bodarne? Intressant också att Sara får påminna sig att de var just i Bodarne hon och Albert var när modern dog…
Jag har markerat samma ställe i texten. Det är en spännande lösning som författaren bjuder på. Plötsligt rycker “historieskrifvaren” på axlarna och säger att man kan ju inte veta och hålla reda på allt. Ett smart sätt att svära sig fri och slippa bli åtalad för osedlighet. Det enda som står att läsa är ju att det tog ovanligt många övernattningar för paret att komma fram. Jag funderar också på hur författaren låter Sara vara den förnuftiga och Albert den mer känslosamme och kärlekskranke. Albert blir vid ett par tillfällen till och med förnärmad när han förstår att Sara inte tränger efter hans kärlek lika mycket som hans efter hennes. Är det ett sätt för författaren att låta Sara behålla sin ställning som en kvinna som håller på sig? Det är inte främmande för mig att dra paralleller till Austins “Förnuft och känsla” och “Stolthet och fördomar”. I “Det går an” är det ju främst Sara som står för förnuftet, hon till och med förkastar kyrkans välsignelse som vidskepelse.