Intressant ändå hur en bok triggar sina läsare annorlunda. Jag var mer otålig i början och ville att något skulle hända, sen kom jag in i rytmen och insåg att allt det där som man anar är en större berättelse än det som skrivs. Jag förstår ju att den här kvinnan har fått rätta sig efter läkaren hela sitt gifta liv, att hon räddades av honom eftersom hon antagligen var gravid (med Peter, som hon hade en passionerad historia med), att hon egentligen är en passionerad kvinna full av liv och känslor men har fått trycka ner detta i sitt liv med maken. Småstadsliv också, där alla känner alla och där det är viktigt att hålla sig väl med folk. Att hon är omtyckt i byn framgår också. Rosenlund (eller vad han hette – änkemannen) som kurtiserade henne utan framgång och till slut hittade en annan. hur hon alltså på något sätt lyckas lotsa sig fram på marker där det kan sluta med ryktesspridning osv.

Jag tror inte att I Oxögat är på prosalyrik, däremot verkar författaren skriva på dialekt, alltså ha med småländska dialekt. Det kan vara nog så krävande av sin läsare :)

är det småländska dialektet svårt att förstå? Jag förstår det skånska dialektet om jag anstränger mig, men inte norska. Är mest van med att förstår norrlänningar. (Jag har inte svensk som modersmål.) Jag måste kanske provläsa.