• Idag avslutar vi bokcirkeln om Bortom solens strålar. Jag tycker att det är en mycket läsvärd bok. Om ni gillade den glöm inte att läsa Asaads andra böcker Stjärnlösa nätter och Blod rödare än rött.

  • I slutet av Bortom solens strålar upplever jag en viss försoning. Amar har kanske inte förlåtit sin föräldrar för hur de har agerat, men han har förståelse för varför de gjort som de gjort. Som barn är det enkelt att idealisera sina föräldrar och tro att de aldrig gör något fel. Som vuxen förstår man att föräldrar är människor som alla a…[Läs mer]

  • Den andra delen av boken är en mycket sorglig historia. Den trygghet som funnits i familjen är nu helt försvunnen. Amar försöker skapa en ny trygghet med kompisarna i den nya skolan, men de kan inte ersätta familjen. Jag upplever det som att Amar känner en enorm skuld gentemot föräldrarna, även om de inte kan ge honom den trygghet som han och s…[Läs mer]

  • Nu har jag läst klart första delen av Bortom solens strålar. En sak jag tänker på är hur modig Asaad är när han berättar. Även om boken är en roman och inte självbiografisk så finns det mycket likheter med hans egna uppväxt. Det märktes ganska tydligt när jag lyssnade när han berättade om sin uppväxt under författarbesöket på Fyren. Det finns ju e…[Läs mer]

  • Välkomna till denna bokcirkel där vi pratar om Bortom solens strålar av Arkan Asaad. Jag läste boken när den kom ut 2018, och tyckte att det var en väldigt bra bok. Nu läser jag om den så det blir spännande att se om jag lägger märke till något som jag inte gjorde vid första läsningen. Även om Asaad inte har skrivit så många böcker är han än…[Läs mer]

  • Nu har jag kommit en bra bit in på bokens andra del Widegrens trädgårdar. Det är ett helt annat tempo i denna del upplever jag. Stressen som jag kände när jag började läsa om Minna känner jag inte längre. Det är sorgligt att det ska behöva gå så långt som det gjorde för Minna, men samtidigt tror jag på något sätt att hennes kollaps (eller vad…[Läs mer]

  • Nu har jag läst första delen av boken. Min första reflektion när jag läser är hur stressad jag blir av att läsa om Minna. Först och främst tror jag det är Minnas fullproppade schema med aktiviteter, jobb, barn och allt som hör där till som gör att även jag känner den stress som Minna känner. Sara Beischer är också mycket skicklig på att få fram de…[Läs mer]

    • Ja, jag känner också att jag blir uppstressad när jag läser om Minna. Väldigt bra beskrivet att hon hela tiden verkar balansera på randen till sammanbrott, för att till slut ha noll koll på tillvaron. Jag känner verkligen igen detta och det typiska att man inte vill avslöja något för andra. “Hoppar man bara över lunchen så ska det nog gå.” Samt…[Läs mer]

      • Jag håller med. Det är också sorgligt att hon inte verkar ha någon att anförtro sig till. Det känns som att hon försöker hålla en fasad både inför vänner och familj. Relationen till Carina verkar snarare göra Minna mer stressad och jag upplever att det finns en rivalitet mellan dem. Middagsbjudningen utför Minna snarare pliktskyldigt och inte med…[Läs mer]

  • Idag börjar vi läsa Mamma är bara lite trött av Sara Beischer. Det ska bli spännande att läsa boken då jag hört mycket bra om både denna och andra av Beischers böcker, men själv inte läst något av henne förrän nu. Beischer debuterade med romanen Jag ska egentligen inte jobba här år 2012, i vilken hon inspirerats av sitt arbete som timvikarie inom…[Läs mer]

  • Då avrundar vi diskussionen om Spådomen och Doften av en man. Jag tyckte mycket om böckerna och kommer att läsa fler av Pleijels böcker när jag får tillfälle. Det jag framförallt tar med mig är Pleijels vackra språk. Nu hoppas jag på att det kommer en tredje del av hennes självbiografiska romaner så att vi får veta vad som händer med Agneta. Det…[Läs mer]

    • Jag ser fram emot att att lyssna på Agneta. Det är alltid roligt att lyssna på när författare till böcker man läst pratar om och ger sin bild av sina verk.

    • Ja nu är det ju snart dags! Skall bli intressant att höra Agneta berätta om sitt författande och det självbiografiska perspektivet. Och jag hoppas också få svar på om det kommer en del tre…..

  • En känsla som verkar ligga nära Pleijels unga jag är skuld, och då framförallt gentemot föräldrarna. De framträder som två tydliga karaktärer i boken och syskonen är mer som bakgrundsfigurer i berättelsen. Jag upplever Pleijels relation till föräldrarna som komplicerad, särskilt den till mamman. Beskrivningarna är stundvis kärleksfulla, “Ma…[Läs mer]

    • Det är det som jag tycker är det bästa med spådomen, barnets relation till de vuxna och då framförallt till mamman, som kan vara riktigt elak och manipulativ. Det känns som föräldrarna mer eller mindre medvetet lägger ett stort ansvar på den unga Pleijel. Det kan vara alltifrån att vara snäll mot sin mor, inte vara ”obstinat”, fixa med BH inkö…[Läs mer]

  • Jag har nu börjat läsa Spådomen och min första reaktion är att Pleijel har ett mycket vackert språk. Bilderna och känslorna som hon skriver fram blir tydliga med bara några få ord. Ta exempelvis formuleringen “Söndagarna är en seg huvudvärk i kroppen. Och efter dem följer oräkneliga skoldagar med skoskav i själen”. Ett väldigt skickligt sätt…[Läs mer]

    • Jag upplever det som att det vuxna jaget har väldigt nära till den unga Pleijel, att känslorna från barndomen ligger ganska nära henne som en tydlig del av det vuxna jaget, men att hon förstår, som hon skriver, att “Minnet är förstås en lögnhals”. Har hon, flickjaget, som hon minns det existerat eller är det en skapelse av det vuxna jaget, av m…[Läs mer]

      • Jag vill absolut instämma med Natalie att Pleijels språk är fantastiskt. Just för hennes förmåga att i korta nästan fragmentariska meningar förmedla så mycket känslor och skapa så mycket intryck. Som ett stackato av känslor som väller fram. Just detta gör texten väldigt intensiv och fångande. Det förstärker också känslan av att det är den unga fli…[Läs mer]

    • Ja det är väldigt intressant med minnen i självbiografiska romaner. Jag upplever att Pleijel har väldigt nära till vissa minnen och då särskilt de känslor som dessa minnen skapar, medan andra minnen är mer suddiga. “Man kan inte se sig själv utifrån” skriver Pleijel vid ett tillfälle. Kanske är det därför hon väljer att se på barnjaget som en…[Läs mer]

  • Glöm inte att Marie Hermanson kommer till Kullaviks bibliotek på onsdag 13/2 kl 18. Hon kommer att prata om Den stora utställningen och ni har möjlighet att ställa frågor till henne. Ingen föranmälan krävs. Hoppas vi ses där!

  • Hur går det för er med läsningen?

    Ja Den stora utställningen utmärker sig bland Hermansons tidigare böcker. Den har inte samma sagolika mystik som annars är ett av hennes kännetecken. Jag kan också hålla med om att karaktärerna inte är lika rikt beskrivna som miljöerna i boken. Jag tycker dock väldigt mycket om att historien berättas utif…[Läs mer]

    • Gillar den del som utspelar sig i Köpenhamn med Bohr och hans familj. Boken spretar lite, men gillar den ändå tack vare, som ni tidigare tagit upp, miljlskildringen.

      • Ja jag tycker också mycket om den delen. Att det var så pass stor kontrovers kring Einsteins nobelpris var heller inget som jag hört om tidigare, så det var något nytt för mig.

  • Jag tyckte mycket om Den stora utställningen. Särskilt kul var det att läsa om det gamla Göteborg. Tiden för utställningen måste ha varit spännande för stadens invånare med alla happenings som ägde rum. Vi pratade om boken i en annan bokcirkel och flera av deltagarna hade föräldrar som varit på utställningen och de hade många fina minnen därifrån…[Läs mer]

    • Både och. I bakgrunden finns ju nazismen och kriget…

      • Ja det finns en hel del mörkare trådar i boken bland annat då antisemitismen. Det är kanske något som Hermanson kunde ha gått in på mer för att skapa djup till historien?

  • Nu har vi kommit till sista veckan med Väggen. Vad tycker ni om boken som helhet? Vad säger ni om slutet? Intressant att ta del av era tankar kring denna bok :)

  • Anna Jonsson publicerade en uppdatering 2018-04-18 10:42

    Vad har boken för tema enligt dig? Är det en dystopi eller en psykologisk roman? En modernare variant av Robinson Crusoe?

  • Nya frågor för veckan: Vad tycker ni om språket, hur är den att läsa? Hur upplever ni berättarjaget?

  • Svår fråga – hur skulle jag reagera? Jag tror att jag hade gjort mer för att ta reda på vad som hade hänt, eller försökt hitta någon väg ut ur det. Försökt gräva en tunnel eller “kastat” in något litet djur för att se vad som hände. Reagerar på att huvudpersonen så snabbt finner sig i sin situation. sen är jag imponerad över hennes handlingskra…[Läs mer]

  • Nu har vi kommit till slutet av läsperioden med Vegetarianen.
    Vad tycker ni om helheten?
    Vad säger ni om slutet?
    Vad är bokens budskap enligt dig?

  • Det samhälle som beskrivs är präglat av rädsla och tystnad. Människor är rädda för att angivas, det sker hela tiden. Fast ännu kusligare är den tystnad som människorna åsamkar sig själva utan yttre tvång, De självcencurerar sina tankar och ord. Den här tystnadskulturen och rädslan för att sticka ut präglar alla relationer.

    • Instämmer!
      JOBBAR på ett ställe där en liknande tystnadskultur råder… Självklart får det inte samma konsekvenser om man bryter tystnaden som i Kallocain, fast rädslan för att göra ledning och chefer missnöjda är så stark att ingen säger något. De enda som uttalar sig är de som har ledningens förtroende…. Ja, så Kallocian har mycket att säga även idag.

      • Leo är till en början en vinnare i det sjuka samhället. Han tillverkar och uppfinner medlet kallocain. Med tiden så börjar han misstro systemet och till slut så drabbas han av rädsla för sin egen uppfinning. Boye inspirerades av nazityskland och sovjetkomunismen när hon skrev Kallocain vilket märks.

  • Visa mera