-
Bokcirklar på Göteborgs stadsbibliotek gjorde en uppdatering i gruppen
Höstbokcirkel online Tjänarinnans berättelse: 2 oktober – 27 oktober 2017-10-09 17:15 Hej alla läsare! Spännande iakttagelser i inläggen under veckan som gått! Vi fortsätter läsa och diskutera och även om vi idag släpper denna veckas tema så är det mer än okej att fortsätta diskussionen från föregående vecka i första tråden om “er första känsla”. Idag är det dock äntligen måndag 9 oktober och andra veckan i bokcirkeln. Veckans nya tema är: Personer – karaktärsskildringar och berättarperspektiv. Här finns mycket att prata om, eller hur?
Det finns mycket att prata om! Kring karaktärerna så håller jag inte riktigt med Jan om att Off-fred är osympatisk i boken. Hon är inte en endimensionellt god person som aldrig tänker illa om andra människor. Hon är en människa som reagerar på diktaturen Gilead på ett sätt.
Med distans och viss reflektion.
Har just gått med i cirkeln. Jag har ännu inte hunnit läsa hela boken. Funderar en del över Tant Lydia. Hon framstår som en riktigt vidrig person. Ska bli intressant att se om man får veta vem hon var innan revolutionen.
Håller med AnnaP om att Offred är komplex och reagerar med distans och reflektion. Hon iakttar och letar sprickor i makten, ett hopp finns alltid, om än litet.
Moira tycker jag blir en symbol för hoppet. Tillskillnad från Offreds letande efter möjligheter att listigt använda, så agerar Moira direkt, chansar för frihet trots risker. Och så blir hon en inspiration och ger dem andra hopp. T ex när hon flyr. “Moira hade makt nu…hon hade släppt lös sig själv. Moira var som en hiss med öppna sidor. Hon gav oss svindel. Redan höll vi på att förlora smaken för frihet, redan började vi tycka att dessa väggar var trygga. Moira var vår fantasibild. Vi klamrade oss fast vid henne…i hemlighet, ett fnitter; hon var lava under vardagslivets skorpa. I Moiras ljus var Tanterna mindre skräckinjagande och mer absurda. Deras makt hade en svag punkt. Det var fräckheten vi gillade.”
Stämmer att Moira blir symbol för hopp och frihet. Även kamp. Off-Fred reagerar inte med samma råa ilska som Moira. Min starkaste känsla när jag läser om Off-Fred är sorg.
Moira är hopp och kamp. Samtidigt så tycker jag att OffFred som villrådig och utan kraft är mycket realistisk. Det är en del personer som t.ex. Cora som inte ges så mycket kött och ben till sin person/personlighet än vad som ryms innom rollen som Marta.
Jag har bara sett serien, men håller med om mycket av det ni skriver. Nick är intressant i serien eftersom han är gestaltad lite vagt och undflyende. Han är motsatsen till Anföraren . Han har ingen makt betjänar andra. Får inte ha sex eller gifta sig. Å andra sidan är han fertil. Han och Off-Fred är på det viset lika. De utnyttjas pga sin fertilitet och blir enbart kropp.
Jag är bara på sida 165 (halva boken har kvar) och OffFred som huvudperson och berättare fascinerar mig. Attwood har mkt skickligt, sida för sida, leder in oss i hennes karaktär genom såväl “nuets” beskrivning genom OffFreds liv och öde men också HUR har det blivit såhär…Hur var hennes liv innan (minnen av en annan värld) och kontrasterna mellan då och nu. Verkar som om OffFred är inte helt hjärntvättad, hon lever fortfarande i 2 världar (iaf i bokens första hälft). Men det stör mig att hon är så extremt passiv (i jämförelse med Moira, t.ex. och andra som försvann ute hos rebellerna eller kanske är döda?). Men som sagt, har halva boken kvar att ser fram emot vart hon utvecklas :-). Jag är nyfiken på hennes riktiga (otillåtna) nam också. Älskar Attwoods lågmälda långsamma “avslöjande” av systemet samtidigt som OffFreds komplexa karaktär växer lager-på-lager, sida efter sida.
Instämmer med dig Bokgalen! Träffande det du skriver om hur Atwood leder läsaren genom Offfreds nu och hennes då. Gillar hur språket skiftar och ändras utifrån tidsaspekten. Off-Freds språk är inte samma i nuet som när hon tänker tillbaks.
Jag har inte heller läst klart boken. Däremot har jag sett alla avsnitt i tv-serien. Anförarens hustru, Serena är otroligt osympatisk. Hon går över lik i sin längtan efter barn. Är det OK att göra vad som helst för att få ett barn?
Kul reflektion detta med språkets skiftning! Tänker bl.a. på när Tant Lydia skall beskriva Moiras rymning. Det är ett helt annat språk i den delen.
Serena Joy och Anföraren och deras gelikar är verkligen obehagliga i sin brist på moral när det kommer till sin önskan efter barn. Håller med dig DanielH. Detta sjuka behov av att föra sina gener vidare. De kunde tagit hand om redan existerande barn som behövde de, men inte. Istället tvingas andra kvinnor bära deras barn som de sedan tar ifrån dem.
Upplever nog att det finns två dimensioner här. Det personliga begäret efter ett barn och det som gäller hela mänskligheten. För om jag fattat det rätt så är fertiliteten ett globalt problem. Löses inte det går mänskligheten under. Frågan blir i båda fall hur mycket skit man kan göra? Hur omoraliskt får det bli innan man sätter stopp?