Jag har sett serien. Boken läste jag för längesen, men tänker läsa om den nu. Det jag tänkte på när jag började titta var hur svårt det är att göra någon tidsbestämmelse.

“Jag hade en trädgård en gång i tiden. Jag kommer ihåg lukten av den vända jorden, lökarnas fylliga former när man höll dem i händerna, yppighet, det torra prasslet av frön mellan fingrarna.”
Ooops, vad hände? Känslan av att ta friheten (till och från) förgiven. Plötsligt är den borta. Kan allt hända över en natt? Ett smygande hot som tar över en liten bit i taget, för att inte bli uppenbar. Känslan av att vara medveten om det men ändå inte, en känsla av maktlöshet som förlamar till passivitet eller en ovald blindhet när annat avsiktligt döljer onda agendor. Och så är det försent. Det hände framför våra ögon men vi tittade bort eller orkade inte bry oss. Det är en smygande oro och ett slags lugn, som om det inte går att hejda, en långsam panik. Atwood gör det realistiskt, allt som beskrivs känns igen och är inget otroligt. Det är nog det som gör berättelsen så otäck. Drar såklart paralleller till vår samtid. 1985 kan likaväl vara 2017.

Son skrev ovan: obehagkänslan kommer i princip omgående….allt är kliniskt rensat…även beteendet hos människan. ALLA vet sina platser, ingen vågar äns ”titta upp på fel sätt”. Jag fylls av sorg, när jag läser om denna långsamma och totalt kontrollerade liv hon låter oss blicka in sida efter sida…och hennes minnen av det förflutna, kliniskt ren på känslor det med. Brrrrr….vad extremt bra Atwood skriver (beskriver) de minsta vibbarna i luften, i hennes tankar! Får kalla kårar….och ett inre driv att bara läsa vidare, jag har ingen ro, måste läsa, måste veta mer!