• Hej alla bokcirkeldeltagare!

    Nu drar vi gång Stadsbibliotekets höstbokcirkel med boken Fågelbovägen 32. Det första som jag tänkte att vi skulle börja prata lite om är karaktärerna i boken.  Hur känner ni egentligen för Karin, hennes man, barnen och Katerina. ” Vem av personerna i boken känner ni mest respektive minst sympati för och i så fall varför?”

    • Spontant så tycker jag fruktansvärt synd om Karin även om jag också retar mig på henne. Hon har duktig flicka skriven i pannan, och tyvärr verkar det som att detta drag förs över till hennes dotter.

      • Ja, beskrivningen av Karin är bra. Mycket av känslolivet ges via dialog vilket jag tycker är skickligt.

      • Kan verkligen hålla med om att man tycker synd om Karin samtidigt som man också retar sig enormt mycket på hur hon hanterar sin omgivning..

        • Mannen är den som ges minst utrymme. Hans bild och inställning till Katerina tycker jag ät värre en Karins.
          Karin hanterar som ni skriver sin omgivning dåligt. Är det någon som funderat på hur länge hon varit utåtagerande mot familjen? Tänker på hur hon snäser och är direkt otrevlig?

          • Mannen känns väldigt långt borta och icke närvarande överhuvudtaget. Och borde bli bättre på att kommunicera med sin fru istället för att göra henne typ “svartsjuk”. Jag blir också irriterad på att man som läsare anklagar Karin i det som händer hemma. Jag tycker mannen borde känna sig mer delaktig i det som händer i hemmet. När det gäller Karin känns det verkligen inte som hon har en sund relation vare sig till sin familj eller till Katerina. Och deras relation emellan har en otroligt konstig maktrelation.. På ett sätt har Karin makten och på ett annat har Katerina

            • Jag kan hålla med om detta. Mycket märkligt att tacka ja till ett jobb i Köpenhamn utan att prata med sin familj först.

      • Jag retar mig också otroligt mycket på Karin men jag gillar verkligen också det driv som uppstår i dialogerna mellan henne och de andra familjemedlemmarna.

    • Jag retar mig mycket på Karin samtidigt som jag känner sympati med henne. Hon är en irriterande duktig flicka som ser sig som god samarit som hjälper andra och ger upp mycket av sin tid för detta. Så länge människor är i hennes underläge och beroende av hennes hjälp har hon driv att jobba ideellt hur mycket som helst liksom att låta Katerina bo i hemmet, men då Katerina inte vill vara Karins vän utan endast arbetstagare blir Karin den underlägsna och maktbalansen blir omvänd. Karin ger sin tid för människor men ger inte tid för sina barn. Snart känner hon sig otillräcklig för barnen och i hemmet men vill samtidigt visa barnen att det är viktigt att hjälpa andra när en har möjlighet och att barnen ska lära sig detta genom henne som förebild. Även om barnen saknar sin mamma så tycker jag de ser upp till henne för att hon också är sann mot sig själv. Karin vill djupa sina relationer med barnen som hon inte når och Katerina som väninna som inte vill. Familjen blir en pakt som Karin hamnar utanför, en främling i sitt hem. Barnen utnyttjar detta och får Karin att gång på gång hamna i dålig dager även om hon ofta förtjänar det. Katerina utnyttjar också situationen och gör med vilje Karin svartsjuk. Mannen tar inget ansvar alls, utan skyller allt på Karin som får ta alla smällar. För honom är det bekvämt att flytta till Köpenhamn och veta att hemmet tas om hand, sedan försöker han kompensera sitt dåliga samvete med att peppa Katerina till studier. Hur är hans relation till barnen och hur ser de på sin pappa? Karins känslor struntar han i och låter henne ta ansvar för alla val de borde tagit tillsammans…Det är en jobbig tystnad i familjen där det mesta tigs ihjäl, tills det spricker…

      • Reltionen till pappan är nog lika dålig som till Karin. Han är också en karriarist som framförallt tänker på sina egna behov. Likt Karin verkar han också tycka att han är moraliskt oantastlig för att han är akademiker. Tystnaden i boken är talande.

    • Sympatin är länge minst för Karin, då det känns som att det är viktigare för henne hur hon uppfattas än hur hon verkligen agerar. Exempelvis när hon tänder ljus och gör mysfrukost till barnen och istället för ett naturligt bemötande till sina egna barn tänker att det är viktigt att bemöta dem enligt böcker hon läst. Dessutom vill hon gärna att någon kollar in hos familjen just då för att se så idylliskt och fint de har det. Jag håller med kommentaren ovan att hon bär på ett duktig flicka-syndrom. Osäkerheten i förhållande till det är grunden till Karins problem. Men jag tycker att ju längre in i boken så förstår jag henne mer och får mer sympati medan barnen framstår som svåråtkomliga och straffande, mannen som frånvarande och Katerina som falsk.

      • Tycker det, (tror det är signaturen Albin), skriver om maktlöshet är ett bärande tema i boken. Instämmer även i att det är tydligt hur olika Karin och Katerina reagerar/agerar på den här maktlösheten. Någon som hållet med?