• Det välordnat, vackert och tyst. Atwood lyckas med enkla beskrivningar av hur saker ser ut, möblemang och annat framkalla en känsla av obehag. Vad finns under allt detta välordnade. Det är nog min första känsla när jag börjar läsa.

    • Ja, obehagkänslan kommer i princip omgående….allt är kliniskt rensat…även beteendet hos människan. ALLA vet sina platser, ingen vågar äns “titta upp på fel sätt”. Jag fylls av sorg, när jag läser om denna långsamma och totalt kontrollerade liv hon låter oss blicka in sida efter sida…och hennes minnen av det förflutna, kliniskt ren på känslor det med. Brrrrr….vad extremt bra Atwood skriver (beskriver) de minsta vibbarna i luften, i hennes tankar! Får kalla kårar….och ett inre driv att bara läsa vidare, jag har ingen ro, måste läsa, måste veta mer!