Tredje delen i “Idealrealisation” heter passande nog “Influensa” (har legat nedbäddad senaste veckan, därav bristen på uppdateringar här…).

Influensa
någonstans i ryggen
ungefär samma känsla
i stortån.

Diktjaget är sjuk och ängslig och har svårt att hänga med i den spirande modernitetens fart och fläkt. “Rädd” och “trött” återkommer flera gånger:

Det är inte jag.
Det är en mun som blåser ut rök,
ögon som sett för mycket människor,
en hjärna som jazzar trött.

och exempelvis denna mörka, nästan mardrömslika:

Jag är rädd
mycket rädd
att då vi en dag kryper fram
ur oss själva,

att vi med rinnande näsor,
insvepta i våra personligheters regnrockar
står vid stranden
och ser isflak driva förbi.

Det moderna livet skrattar flera gånger åt diktjaget, nästan hånar:

I rummet bredvid
skrattar biljardbollarna
men munnen mittemot
spottar ordrester
i ansiktet på mig.

och både tåg och bilar åker snabbt förbi:

Har ni hört
järnvägsstationernas gapskratt
när tåget i förbirusandet
blinkar åt dem:
kom med!

Filmen, biografen erbjuder möjligen ett alternativ.

Film är religion
som av verkligheten
gör ett par vackra ben
vi får se
men inte röra.

Eller i den här fina

Om dagen
sover biograferna
som krokodiler i solen
vid gatornas stränder.

På kvällen
öppna de sina hungriga gap:
en tandrad
av ansikten, stämningar, attityder
som en grå massa
med bubblande ögon.

Återigen slår det mig (nu när jag på ett annat sätt , med ett bokcirklande för ögonen) läser om boken, hur mörk samlingen är. I tidigare läsningar har jag berusats av lättheten i formuleringarna, lekfullheten, blivit upplyft och glad och inte lagt så stor vikt vid mörkret. Ett mörker som i slutet av “Influensa”-partiet antar rent apokalyptiska mått:

Jag såg ett hav
av blod,
dykvalmiga vindpuster
piska dess yta
till tungt, rött skum.

Lik
trasigt stympade
kring en gäll affisch,
skriker ut över vidden:
Här
har paradiset legat!