Jag tror nog att Majgull Axelsson ville ställa en fråga med den här boken, nämligen: Hur är det egentligen fatt med våra sympatier gentemot offren av alla slag? Känner vi samma medlidande med romer som med andra? Och har en människa egentligen rätt att skapa sig en ny identitet för att slippa undan en “skamlig” sådan?

Den sista frågan fick mig att tänka på de många förbrytare och prostituerade eller på något sätt vanärade under nittonhundratalet som skapade sig nya identiteter i Amerika eller Australien; så som också Vilhelm Moberg bekrev i sin utvandrarepos. Det finns säkert många exempel på människor som medvetet valde en ny identitet. Är inte Malika/Miriam ett av de?