• Åh vad jag älskar att få försvinna in i Lagerlöfs berättande, in i språket som har en sådan fantastisk precision. Att återvända till ”Liljecronas hem” efter många år har varit en härlig upplevelse. Jag läste den senast i högstadiet och då med andra ögon. Då var det en sagoversion för mig, med det klassiska inslaget av en elak styvmor. Det övernaturliga draget i att styvmodern sägs vara ”sjöråa” från den torkade sjön tilltalade mig som ung; sagan som genre låg mig närmast på den tiden.

    Idag läser jag den lite annorlunda, även om jag fortfarande uppskattar de övernaturliga inslagen, som alltid i Lagerlöfs berättelser. Jag läser nu hur en styvmor försöker göra sin röst hörd på grymma sätt i det egna hemmet, som en slags kompensation för hur lite den hörs utöver det (denna analys utan att jag vill rättfärdiga hennes beteende).
    Jag kan hålla med om det som Immi skriver i välkomstbrevet till den här läsningen, nämligen att styvmodern får representera en slags motbild av den kvinnliga förmåga som samhället behöver. Och Maja-Lisa som i slutet tar över Lövdala får för min del representera den nödvändiga förmågan – ett slags lyckligt slut med hopp om framtiden.
    Jag fastnar framförallt för ett stycke när Maja-Lisa är på besök hos sin moster som är bondhustru: ”Här talade dräng och husbonde och matmor och piga med varandra, som om det ingen skillnad fanns mellan dem. Ack, det var kanske inte någon lycka att leva som herrskap och söka höja sig över mängden? Skördade man någon annan vinst därav än ensamhet och ledsnad?”
    Att Maja-Lisa uppmärksammar det här formar hennes karaktär som någon med tankar om likvärdighet och hur allas röster bör göras hörda – här i ett mindre sammanhang än samhälleligt – men som i mina ögon blir symboliskt för något större.