Forumsvar skapade

Visar 9 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #26015
      Alma Kilander
      Deltagare

      Jag tyckte om den! Jag gillade språket och hur allt liksom smyger på en. Och det bästa jag vet när jag läser är när man inte alls kan räkna ut sanningen. Men ska jag vara ärlig så trodde jag att den skulle vara läskigare. Jag hade liksom gjort mig beredd på att bli mörkrädd, men det är ju inte riktigt den typen av läskighet i boken. Jag gav den 3/5, (kanske 3,5?). Jag kommer att läsa mer av Shirley Jackson!

    • #25996
      Alma Kilander
      Deltagare

      Merricat verkar gillar rutiner och är fortfarande som ett barn som leker under dagarna. Med tanke på hur barnslig hon är känns det som en stor uppoffring från henne att hon är den som går till byn och handlar. Jag tror det som driver Merricat är att skydda dem från utomstående människor.
      Constance har rollen som både storasyster och förälder, både till Merricat och till farbror Julian. Man märker att Constance satt upp regler för Merricat, hon får inte röra tändstickor eller diska porslinet, är det för att hon är rädd för vad som kan hända då? Varje dag sköter hon hushållet och tar hand om både Merricat och Julian, jag tror att hon ser det som hennes främsta plikt.
      Julian verkar varit besatt av fallet under åren som gått, samtidigt som att han verkar ana vad som faktiskt hände..?
      Charles verkar vara lite av en psykopat, han pratar hotfullt mot Merricat, (och gör det också genom katten Jonas). Det verkar vara deras rikedomar i kassaskåpet som driver honom.

    • #25967
      Alma Kilander
      Deltagare

      Merricat och Constance verkar på ett sätt ha en fin relation samtidigt som de pratar speciellt med varandra, lite teatraliskt som jag nämnt tidigare. Som att de upprätthåller en fasad. Och som Bokgalen skriver så finns det ofta något dolt där under när de pratar med varandra. De är nästan som mor och dotter, och att Merricat egentligen är ett barn som Constance beskyddar, samtidigt som jag upplevde det som, iaf i början av boken, att Merricat också beskyddar Constance. Constance tar väl hand om farbror Julian och de verkar vara vänliga mot varandra.

      Hade inte tänkt på det förrän jag läste Bokgalens kommentar, men Jonas var nog faktiskt den enda jag kände enbart positiva känslor för i hela boken. Den enda man kan lita på.

      Scener jag tänker tillbaka på är dels när farbror Julian säger inför Charles att Merricat “är död sedan lång tid tillbaka” på s 88 i min e-bok. Jag trodde att Merricat var ett spöke, men sen insåg jag att Julian konstant ignorerar Merricat, och jag blev nyfiken på varför Merricat många gånger säger att hon måste vara snällare mot Julian…
      Sen tänker jag också på när Merricat berättar om den gången shoppingväskan gått sönder och hon skyfflar in allt i väskan medan byborna står och ropar och hon sa åt sig själv att inte springa (s.19), kunde verkligen känna stressen och paniken!

      Jag tänker på bybornas agerande som att det visar hur grymma människor ofta faktiskt är i grupp. De blir ju som ett monster. Att de släcker elden för att sedan slå sönder huset tänker jag att de först, i alla fall några av dom, känner sitt samhälleliga ansvar men sedan triggar upp varandra för att sedan liksom “balla ur”.

      Haha, jag har lite svårt att välja om jag vill bo i slottet eller i byn faktiskt XD

    • #25874
      Alma Kilander
      Deltagare

      Jag har inte hunnit komma så långt i läsningen ännu, men det känns som att miljöbeskrivningarna inte tar så jättestor plats? Det finns detaljer med i texten men beskrivningarna pågår liksom inte särskilt länge. Men ändå såg jag allt framför mig, gatorna och husen och stigen upp till huset…

      Det känns som att boken är skriven sådär med isbergsteknik, man får läsa in mycket mellan raderna, bland annat i hur de talar med varandra. Jag tänkte också på att systrarna verkar prata lite teatraliskt med varandra.

    • #25702
      Alma Kilander
      Deltagare

      Ros! Jag gav den en stark trea. Relevant och viktig bok. Jag tror att jag kanske saknade lite detaljer i vissa fall som jag nämnt i en tidigare kommentar, men på det hela tycker jag att den var mycket bra och ville läsa mer!

    • #25694
      Alma Kilander
      Deltagare

      Jag tyckte om att boken var uppbyggd på det sättet, för det gjorde att det blev mer varierat och mer spännande att läsa.
      Romanen känns lite som om ett sätt för Johan Ehn att “skriva av sig”. Känns lite klyschigt att skriva att trots allt elände så finns det kanske hopp…?

    • #25674
      Alma Kilander
      Deltagare

      Jag kände starka känslor när jag läste i boken, ofta ilska och sorg. Både när det handlade om mobbning och om hans släktingar i Nya Zeeland. Det som gör att jag blir upprörd är att även om det är en roman, och man inte vet vad som är sant, så vet man ju att sånt händer på riktigt!

      Jag tyckte mycket om badscenen med David på s 173 i min e-bok. När han håller om honom med armen efter att de har hoppat i vattnet, det känns som en fint ögonblick.

    • #25662
      Alma Kilander
      Deltagare

      Ja, Jims faster funderar man över som du säger Sofia. Det känns inte som att hon är i sitt rätta element i det äktenskapet. Man anar en empatisk personlighet där under men som inte får blomma ut. Även om hon måste göra som sin man vill, kan jag inte förlåta henne för att hon inte hanterade situationen bättre i bilen när hon körde Jim till vandrarhemmet. Hon säger att hon måste “respektera sin mans åsikter” (s. 89 i min e-bok) men om det nu var sista gången hon skulle träffa honom, varför var hon inte mer vänlig, varför sa hon inte mer?!

      Jag tycker verkligen att ångesten är högst rimlig i boken, otroligt att den inte är värre skulle jag säga. Jim är otroligt stark! Som flera skrivit ovan, hoppas allt är bra nu Fredrik! Det är en viktig bok det här tycker jag.

    • #25632
      Alma Kilander
      Deltagare

      Jag upplever det ju som att man inte får gå någon annan karaktär på djupet på samma sätt som huvudpersonen Jim. Men ändå framgår det ju hur de är genom hur de behandlar honom. Farbrodern är ju riktigt elak. Egocentrisk, homofob och misogyn, bästa kombinationen… Dessutom får han sina barn att klippa av banden till Jim, säkert dels på grund av rädsla för hans lynnighet och oförutsägbarhet, men också kanske för att de påverkats av hans åsikter. (Man märkte att kritisera sin familj var något som kusinerna inte fann sig i).

    • #25588
      Alma Kilander
      Deltagare

      Klistrar in mitt svar här också:

      Jag fick intrycket av att boken är skriven som ett återgivande och upprabblande av händelser, typ som en dagbok. Som att det är självupplevt, (den ska ju vara till stora delat självbiografisk också). Jag undrar om Johan Ehn har utgått från egna dagböcker när han skrev boken och att det påverkat språket? Ibland är det ju lite hopp i händelserna också, som att han inte minns vissa detaljer eftersom han inte har allt nedskrivet tänker jag. Till exempel när han får sitt första jobb i Nya Zeeland och de ska ta en öl efter jobbet ihop, så har man inte fått mycket beskrivet hur relationerna med kollegorna utvecklats.

      En sak som gjort stort intryck på mig är att Jim känns så ensam! Ibland var det så hjärtskärande att läsa så jag ville bara gå in i boken och krama honom. Det beror dels såklart på vad han utsätts för i sitt liv av personer i hans närhet. Men också på hur jag tycker språket är, det gör att han känns ensam även om han är med en vän.

      Älskade för övrigt meningen på sida 99 i min e-bok: “Här skall bögas”, när han blivit utkastad från sina släktingar.

    • #25633
      Alma Kilander
      Deltagare

      Jag reagerade också på de engelska meningarna, och blev osäker på om det betydde att de pratade både svenska och engelska. Jag funderar på om det beror på att författaren inte hittat något bra uttryck på svenska? Tanken är kanske att man ska läsa de engelska fraserna med nyzeeländsk accent…

Visar 9 svarstrådar