Ninas röst får som ovanstående skriver något allvetande över sig. Denna allvetande ton kan te sig ganska sorglig eftersom den är så hopplös och full av bitterhet. Ni är flera som tidigare nämnt Ninas oförmåga att se samhällsstrukturen utifrån. Hon ingår i den och har inget annat val, detta är hennes känsla och den är så start att hon inte klarar av att ta sig ur detta vakum.

Instämmer med tidigare cirklare om att kronologin är uppbruten i pjäsen. I novellen är huvudpersonen Nina, men Nina förkroppsligar också temat “skam”. Hela novellen kretsar kring detta skamtema, och på vissa ställen bryts det kronoligska berättandet av, alltså, barn-flicka-ung-kvinna- döende, av Nina som när hon lämnar denna kronologi, sin biografi får en alllvetande röst.

Håller med tidigare kommentarer att novellen på vissa sätt känns modernare än den tid den skevs i. Skulle nog själv säga om kompositionen att den förs i en cirkel snarare än i en parallellhandling. Nu är det novellen jag pratar om, inte pjäsen. I början av novellen beskrivs rummet där “Nina” talar med den gamle mannen som vi aldrig får veta vem han är. Hon berättar berättelsen om sitt liv i kronlogisk ordning, med vissa utvikelser kring kvinnans skam, och mäns syn på kvinnan samt Ninas syn på sig själv och sitt kön. I slutet är vi tillbaks i rummet där vi började.

I novellen får man en bild av Ninas liv i kronlogisk linje, men parallellt med den så finns en “allvetande röst” som talar om kvinnan genom historien.
I pjäsen, det var ett tag jag såg den nu, så är den kronlogiska linjen ännu mer bruten. Där finns också en bit där skådespelaren går utanför sin roll och talar som “sig själv”.