Jag är lite kluven till mammorna. På sätt och vis tycker jag att de tillhör de svagare karaktärerna (litterärt sett alltså). De verkar mest fast i sina roller medan andra har mer handlingsutrymme.
En sak som förbryllar mig är varför Francesca och hennes mamma håller fast vid fadern även efter olyckan.

Bra fråga! Det är intressant att de både finns på stranden och i stålverket. Om jag inte minns fel är de på stranden friskare?
Flickorna är ju på stranden och männen i fabriken. Jag tänker mig att fabriksarbetarna är som katterna: blinda, skadade, muterade. Speciellt med tanke på slutscenen. Flera av arbetarna “sympatiserar” också med katterna…[Read more]

Symboliserar de det italienska folket?

De är lika eländiga överallt, och jag är inne på samma linje. Att de symboliserar folket, som anpassar sig på grund av att de inte har något val. De överlever och är i mångt och mycket beroende av andras (läs “de styrandes”) allmosor och godtycke.

Ja, eller kanske mer exakt folket i Piombino, eller arbetarklassen. Håller helt med om det där om allmosorna.
Sedan är det ju karaktärsskapande att se vilka som matar katterna och inte. Att vara snäll mot djur är ju sympatiskt.

I tryckt form tycker jag inte det är svårt att skilja dem åt, eller att de är lika som karaktärer. Kan det ha att göra med att det var en uppläsning, tro? Däremot tycker jag Avallone har ett subtilt och lite glidande sätt i hur hon växlar mellan att vara en utanförstående berättarröst och att gå in i och låta personerna tala/tänka.

Eftersom jag visste att jag skulle bokcirkla om boken i radio stål(!)satte :-) jag mig att från början lära mig namnen. Oftast brukar jag hoppa över dem när jag läser och inte ha en aning om vad personerna heter när jag har läst klart. Knäppt. Jag vet! Så jag hade inte så svårt att hålla isär dem, den här gången. Men jag säger som Sara , kanske…[Read more]

Oj vad lustigt. Jag hade inte alls svårt skilja dem åt. Visst är det enklare när man läser att se den berättartekniken att varva mellan huvudpersoner när de är flera.

Jag hade lite svårt att skilja dem åt till en början. Jag tänker mig att Avallone vill visa att de lever som i symbios.

Bra tanke Henrik! Symbios är ju precis vad det är…fastän Francesca är lite mer beroende av Anna än tvärtom va? Eller hur är det?

Jag har inte svårt att skilja dem åt, och symbios är en bra beskrivning. Också att ensam inte är stark.

Ja, Francesca har det tuffare hemma, samt att hon, förstås, är kär i Anna. Så hon är definitivt mer beroende av deras vänskap.

Jag funderade lite på det när jag läste och tänkte att det handlar om en väldigt utsatt och rå miljö, och väldigt macho. Det är mycket sex, men också våld och droger. Ett samhälle i förfall där det gäller att överleva. Tjejerna har till en början en väldigt barnslig och naturlig relation till sin sexualitet som sedan glider över i den gängse…[Read more]

Ja till en början tyckte jag att flickorna hade en ganska fri inställning till sin sexualitet…de gjorde som de ville och verkade strunta i vad fäderna tyckte om deras utspel. Men eftersom så ändrar jag min tanke och tänker att de är ju en produkt av hela samhället. Vad som förväntas.

Jag fäste mig vid hur okontrollerbart stålverket och det som händer där är, och hur författaren använder djurliknelser för att beskriva det – eller som när hon låter Alessi jämföra förändringen som sker i masugnen med sin syster Annas utveckling… Har svårt sätta fingret på vad det innebär , tänker i termer av natur/kultur etc. Och så katterna! V…[Read more]

Att hon tar med den sidohistorien, killarna på stålverket, gjorde boken så mycket mer intressant. Åtminstone för en manlig läsare! Tjejernas utsatthet i ett mansdominerat samhälle blir också tydligare. Stålverket lika med männens värld. En utsatt värld, lätt att skada sig i. Runt hörnet väntar tragedin, och de är så desperata de där killarna. Tj…[Read more]

Katter har ju nio liv sägs det. Stålverket och de som arbetar där verkar vara ena sega typer de också. De uthärdar…med droger, våld och sex som hjälpmedel visserligen. Det är fascinerande att de klarar det hårda livet i stålverket. Kanske är det en mutation som sker hos människorna, som hos katterna? Utan dagsljus, förskräckliga förhållanden…[Read more]

Katterna som en bild för livet på via Stalingrado (?) såg jag för mig. Men lätt övertolka/analysera..

Är ju upp till alla att tolka precis som man vill. Jag tänkte nog ungefär som dig Sara

:)

Jag skulle nog säga att de INTE klarar livet på stålverket. De uthärdar inte utan försöker nästan ta livet av sig för de ser inte några alternativ. Saknar mod och fantasi att bryta sig loss. Jag tolkar det som att killarna är lika utsatta som tjejerna för den här NORMEN i staden. Precis som deras föräldrar är de offer för machokulturen o…[Read more]

Jag har ju inte läst klart boken än så jag ska väl egentligen inte uttala mig. Visst har du rätt också Marcus att de INTE klarar livet på stålverket. Men så långt som jag har läst (del1 och 2) så hänger de med än så länge. De har inte så mycket val. Om man säger att de INTE klarar livet känns det som att man utpekar människorna där som offer… Of…[Read more]

Bra där. En del i detta inte klara av det livet som jag tolkar det är att de bygger skydd om sig själv för att härda ut. Kanske genom droger. Eller genom att svika sina närmaste. Krypa in i ett hårt skal. För att slippa gå under, men att de förlorar sig själva samtidigt. Och du har rätt i att det finns mycket kraft, särskilt hos de båda tjejern…[Read more]

Miljön är verkligen fysisk! Hon beskriver det väldigt bra, en kan känna sanden och tången. Lukterna och havet. Kemikalierna och hettan. Snyggt gjort!
Stålverket är som hjärtat i samhället, allt kretsar kring det. Och när det inte längre kan leva upp till sin storhet, förfaller även samhället och människorna som nästan lever i symbios med verket.

Jag tycker också att Avallone är en mästare på att gestalta. Hon använder verkligen handling och miljö för att skapa sina karaktärer.

Ja, jag upplevde det precis som du säger Henrik. Miljön är verkligen närvarande! Nästan så att man som läsare dras med och gillar stället fastän det är skitigt, skräpigt och fult.

Språket är lite korthugget tycker jag, men på något konstig vis flyter det på så bra ändå. Lite poesi nästan. Inga onödiga ord precis. Sånt gillar jag. Man får läsa en aning mellan raderna.
Någon som har en annan åsikt om språket?

Jag var också förvånad över att den var så lättläst- trodde innan att det skulle vara mer ångest. Känner mig lite kluven när det gäller språket, håller med om att det ibland är nästan poetiskt. Samtidigt kan jag få lite “ungdomsbok-känsla”. Känns som en bok som man både kan rekommendera till vuxna och äldre tonåringar (säger bibliotekarien… :)

Det har du rätt i…att den kanske passar yngre läsare. Jag tänker att det är det ungdomliga i själva berättelsen och inte språket som skulle passa yngre människor.