[Anna Stenberg]

Eftersom jag var mitt inne i en annan bok när denna bokcirkel startade, började jag inte läsa Jag for ner till bror förrän igår. Mitt första intryck var “hjälp kommer boken att bestå av sådana här korta staccatomeningar! Då orkar jag inte läsa den.” Som tur var ändrade blev det nästan genast annorlunda. Förstår inte varför förf inte kan använda versaler på namn eller varför hon hela tiden skriver ihop för- och efternamn. Det känns väldigt konstlat och mer som ett sätt att försöka hitta något stilistiskt särdrag. Språket är ju enkelt och okomplicerat utan någon fördjupning i beskrivningar av t ex miljön, så därför gick det väldigt fort att läsa de första 18 kapitlen. Och visst ville jag hela tiden fortsätta läsa. Men jag kan bli en smula trött på att skildringar av människor i glesbygd (ofta Norrland) så ofta handlar om en sådan fysisk och psykisk misär. Naturligtvis har det redan under den här första tredjedelen framgått att fadern är förfärlig och barnen har haft en eländig uppväxt, men än så länge är jag inte särskilt berörd, eftersom det som sagt inte är första gången jag läser en liknande historia och eftersom man redan från början förstår att det är ungefär på detta sätt. Kanske blir jag mer positiv när jag kommit längre in i berättelsen.

[Gnesta bibliotek]

Att som författare använda ett annorlunda sätt att skriva eller stava på kan om det fungerar bra bidra till att dra in läsaren i en särskild värld, men det kan också vara störande för läsaren. Här finns en balansgång mellan att dra in och stöta bort läsaren. Vilken betydelse hade det haft för din läsning om Smirnoff istället använt sig av det vanliga sättet att skriva namn? Hade texten bara blivit mer lättläst eller hade den också förlorat något?

Du har nog rätt i att det finns ett slags litterär tradition med berättelser om norrländsk misär. De senaste åren har de också kommit flera böcker på det temat som Smirnoffs böcker, Nina Wähäs testamente och Stina Jacksons spänningsromaner. Vad kan det bero på?

[Anna Stenberg]

Texten vinner absolut ingenting på att namn inte inleds med stor bokstav! Tvärtom – det känns bara som manierat, alltså som förf vill hitta något eget stilistisk grepp, men till vilket syfte? Samma sak med bristen på kommatecken, men till skillnad från de det förra, kan detta försvåra läsningen. Däremot kan jag ha en viss förståelse för sammanskrivningen av för- och efternamn, även om jag tycker det är fånigt och onödigt. Jag tror att orsaken är den norrländska betoningen som gör att det kan låta som om för- och efternamn sitter ihop.

Ja, varför alla dessa eländesskildringar nu? Tänkte också på Testamente, en bok som jag verkligen tyckte mycket om, samt bl a Tara Westovers Educated. Denna trend – om det nu kan sägas vara en sådan – påminner mig om när flera av mina kvinnliga gymnasieelever när de som första bok höstterminen åk 1 fick läsa valfri bok valde skildringar av miserabla förhållanden, i synnerhet Pojken som kallades Det.

[Gnesta bibliotek]

Det verkar finnas en mänsklig fascination för elände och tragik. Även äldre tiders populära skillingtryck berättade ofta tragiska historier och i veckotidningar har det alltid funnits artiklar om tragiska livsöden eller brott. Kanske är det samma drivkraft eller behov som gör att deckargenren är så stor och populär. En skillnad i deckare jämfört med en roman som Jag for ner till bror är att det, åtminstone i traditionella deckare, blir en lösning där en skyldig pekas ut och får sitt straff.

[Anna Stenberg]

Ja som du skriver, tycks tragiska livsöden ha intresserat människor under lång tid. Varför? Kanske för att se att andra har det sämre än man har det själv? Men det känns lite trist att så många av dessa eländeshistorier utspelas just i Norrland. Plågande fäder och blundande mödrar måste finnas också i andra delar av landet, man jag kan just nu inte komma på någon berättelse med sådant innehåll som äger rum i södra eller mellersta Sverige.

Att deckare är så populära nu tror jag har andra orsaker. Spänningen är förstås en av dem och intresset för blod och mord har ju funnits så länge vi vet något om vad människor intresserade sig för. Offentliga avrättning var ju t ex ett folknöje, men nu läser vi om morden eller ser dem på film i stället. Allra mest spännande lär ju snuff movies vara där morden sker på riktigt. Så är det förstås så skönt att deckarna slutar med att morden löses och den eller de skyldiga avslöjas, varefter historien är slut. Att läsa deckare kan vara ett bra sätt att slippa tänka på hur världen är på riktigt med skrämmande inslag och där allt inte alls slutar med en lycklig upplösning.

[Sara]

Jag läser boken för andra gången och slås av att den är så brutal. Det var den ju när jag läste den förra gången också, men då var jag inbäddad i berättelsen och Smirnoffs språk att det liksom var det jag såg mest. Vid denna läsning blir jag nästan chockad av fadern i boken och över Janas och Brors enorma utsatthet. De har bara varandra, mellan dem finns villkorslös kärlek och lojalitet och det ger dem kanske styrkan att ta sig fram i livet utan att huka sig och ångra något.

[Gnesta bibliotek]

I den första delen ( ungefär kapitel 1-18 ) kliver Jana Kippo av bussen för att återvända till byn och sin bror. Det börjar med snöstorm och ett möte. Sedan nystas Jana Kippos berättelse långsamt fram. En berättelse om en barndom fylld av våld, vuxensvek, överlevnad och om en miljö som fortfarande är karg och hård mot människorna som lever i den. Men blandat med allt detta finns också en berättelse om värme och kärlek och lojaliteten till en bror.

Vad har du för intryck av bokens första del? Vad tycker du om Karin Smirnoffs sätt att skriva? Vad gör detta för berättelsen? Hur tycker du att hon beskriver karaktärerna och deras relationer till varandra?

[Författare]

Inlägg