[Magnus]

Månadens bok är ”Folket i Stepanitjikovo”, finns också äldre översättningar med titlar som ”Invånarna på godset S…”, ”Inkräktaren” och ”Snyltgästerna”. Jag måste erkänna att jag uppskattade den något mindre nu när jag läste den än vad jag mindes från första gången. Boken känns ändå bra att ha med för att följa Dostojevskijs utveckling, han tyckte själv att det det var det bästa han skrivit när den blev färdig 1859 och Fjodor var nu 38 år gammal. En stor tragedi hade inträffat i Dostojevskijs liv och förändrat honom som människa.

Efter vår förra bok, Värdinnan, som kom 1847,skrev och publicerade D ett flertal kortare berättelser, några något längre, som tex ”Njetotjka Nezanova” som jag varmt kan rekommendera, ”Vita nätter” är också en fin liten berättelse. Han blev också mer och mer engagerad i radikala sällskap som ville reformera Ryssland. Det fanns två läger bland de radikala, dels de ateistiska Hegelianska socialisterna dels de kristna socialisterna. Dostojevskij hörde till de kristna. Den här motsättningen mellan ateister och troende kommer att få en enorm betydelse på Dostojevskijs senare verk, många av hans hjältar kommer att grubbla över dessa frågor. Också temat med hemliga radikala hemliga sällskap återfinns i många av de kommande verken.

Fjodors radikala tid tog slut 1849, då han fängslades av tsarens hemliga polis, föregångaren till KGB. Han och några andra politiska fångar ställdes upp för arkebusering, de förberedde sig för att dö, men efter en stund lästes straffet upp, de skulle skickas som straffångar till Sibirien. Fjodor arbetade i fem år som fånge och fick sedan leva som förvisad i Sibirien i fem år till ända till att han lyckades bli benådad, delvis genom att skicka en hyllningsdikt till samma tsarfamilj som låtit fängsla honom.
Folket i Stepatjikovo skrev han färdigt just innan benådningen och den publicerades 1859 i en av de många litterära tidskrifter som då fanns.

En av anledningarna till att jag tycker att boken är intressant är att det är den första längre berättelse som D har skrivit, över 300 sidor, det är också en förstudie till ”Onda andar” som kom 1872 och är en av de stora romanerna. Det är en sammanhållen berättelse och det känns som att han börjar närma sig den form som kännetecknar de senare mogna romanerna. Den är också på många sätt underhållande och rolig, men där finns också mina invändningar. Dostojevskij ville skriva en komedi i Molieres anda, och även om jag uppskattar Dostojevskijs humoristiska sida när den är en del av andra berättelser så känner jag att något fattas i denna berättelse, men det är ju en smaksak. (Jag råkade av misstag först innan jag redigerade byta ut i mot o, vilket blev Dostojevskoj, vilket kunde vara ett passande namn på författarens komiska sida.)

Egentligen skulle man kanske denna månad istället läsa ”Döda Huset”, som ändå räknas till de större verken, den kom ut 1861 och består av berättelser om fånglivet i Sibirien. Olika berättelser om de olika fångarnas historia och om författarens alter-ego som hamnat där och hur hans syn på sina medfångar ändras. Jag tog inte med den ursprungligen för att jag mindes den som svårläst, å andra sidan känns behållningen större än många av de andra tidigare verken.
Nu vill jag gärna höra vad ni andra tycker.

[Författare]

Inlägg