• ”Medan hösten sakta smugit sig närmare har vi varit på resande fot tillsammans med Sara och Albert i Carl Jonas Love Almqvists Det går an. Vi har inte bara rest till Västergötland utan också till 1830-talet, en ganska exotisk destination, som onekligen väckt tankar kring hur faktiska livsvillkor påverkar kärleken…”

    Immi Lundin avrundar samtal…[Read more]

  • Visst är det smått fantastiskt, nu är vi över 70 medlemmar i vår läsecirkel som kombinerar modern teknik och gammal litteratur. En så stor läsecirkel har nog ingen av oss varit med i. Så många möjliga tankar att dela!

    I förra veckan satt jag på gammaldags vis vid ett bord i verkliga livet och diskuterade Det går an med ett tiotal engagerade lä…[Read more]

  • Ni har kanske undrat över den lilla misslyckade kartbilden jag la ut förra veckan?

    Faktum är den från början hade en förklarande text, som jag på något vis slarvade bort. Den texten handlade hur som helst om hur jag fick en sådan lust att plocka fram kartan när jag kom till sid 413 i 1850 års utgåva av Det går an som är den jag läser och cit…[Read more]

    • Jag har markerat samma ställe i texten. Det är en spännande lösning som författaren bjuder på. Plötsligt rycker ”historieskrifvaren” på axlarna och säger att man kan ju inte veta och hålla reda på allt. Ett smart sätt att svära sig fri och slippa bli åtalad för osedlighet. Det enda som står att läsa är ju att det tog ovanligt många övernattnin…[Read more]

  • [bpfb_images]
    6537_0-85326000-1444388979_image.jpeg
    [/bpfb_images]

  • Mycket bra och intressant roman! Tänk att den är skriven för nästan 200 år sedan. Och av en man.

    Kan romanen också varit ett inlägg i diskussionen om skråväsendets upphävande? I Frankrike upphävdes skråväsendet 1791, i Sverige 1846, dvs bara 7 år efter romanen publicerades.

    Sara är en entreprenör och innovatör inom ett manligt arbetsområde. Ho…[Read more]

    • Fast lite förvirrad är han allt där i Arboga när han inte vet hur han ska tolka henne! Och visst tar det på hans manliga självkänsla när han tänket att henne spelar det ingen roll om han kom tillbaka till deras rum eller inte…(s375 1850) Mycket gott humör tycker jag i skildringen av hur Albert inte alls kan sätta sig in i Saras sätt att se på saken…

    • Jag har just läst inledningen till 1850-versionen (hade läst 1838). I inledningen står bl a att romanen är ett ”aktuellt inlägg till förmån för kvinnors arbetsrätt” och att den kom lagom till reformeringen av näringsreglerna vid 1840 års riksdag. Har inte letat efter om Almqvist ändrat något i texten 1850 m a a den förändrade lagstiftningen…[Read more]

  • Nu har flera varit inne på vad det innebär att befinna sig mitt emellan på Saras och Alberts tid, att varken bara bondflicka eller av bättre klass, varken soldat eller officer när den framväxande borgarklassen gnagde på det gamla ståndssamhället. Det går an är verkligen ett slags tidsmaskin, man kliver in och får en aning om hur det kan ha vari…[Read more]

    • Sara är ju också en mycket praktisk kvinna. Hon byter huvudbonader även av skälet att hatten blir dammig under resan med häst och vagn. Då är det bättre med en sjalett, som går att skaka dammet ur. Lika praktisk och redig är hon med sitt eget liv och hur hon vill leva det. Hon har sett hur kvinnor kan råka illa ut med suputer till makar, där…[Read more]

  • Almqvists språk och de ord han använder hänvisar till en stark uppdelning av ett klassamhälle som han verkar vilja utmana. Gränserna tänjs och det är som att Albert och Sara befinner sig i en helt egen klass dit många ännu inte infunnet sig. Som förstagångsläsare av den här romanen är det som överraskar mig mest att Sara som kvinna på den tiden h…[Read more]

    • Just det där som du påpekar om Saras självständiga tänkande och att hennes idéer tas på allvar i boken var förmodligen det som provocerade många i Almqvists samtid. På Litteraturbanken kan man hitta flera ”motskrifter” som andra producerade, ett slags negativa fan-fiktiontexter kan man säga, som gick ut på att visa hur illa det skulle gå för Sara…[Read more]

      • Intressant att det lades kraft på dessa ”motskrifter” trots att det är en fiktiv berättelse, men den måste ha varit väldigt provocerande och skapat en rädsla att människor ska anamma en annan livsstil.
        I hela boken skiftar det med vem som får talstrecken vid sina uttalanden eller inte. Jag funderar på om det är för att på något sätt lägga tyngden…[Read more]

      • Talstreck och citatteckens användning (eller inte användning) ser man till exempel på sidan 59 där Albert och Sara talar om vad hon drömt under natten. Det är inte med hjälp av skiljetecknen som läsaren kan avgöra vem som talar/tänker.

        • Vilken utgåva läser du Mija? Jag har tittat på ”drömstället” i 1850 års utgåva på Litteraturbanken och hittar inte det stället, men vill gärna titta på det! Det är spännande att lusläsa texten, särskilt när det som i Det går an sker många intressanta glidningar i berättarperspektivet. Berättaren går ju verkligen ut och in i personernas medvetan…[Read more]

          • Hej! Jag har klistrat in ett av styckena där jag tycker att det sker glidningar in och ut ur Saras och Alberts samtal, ibland talar Sara till Albert men det skrivs också att hon talar till sig själv och Alberts reaktion får man som läsare till sig via hans tankar. Stycket börjar där Albert verkar hoppas på att få höra Sara berätta om en dröm där h…[Read more]

            • Det här är en sådan passage jag reagerat på. Jag förstår att det ibland mer är tanken som beskrivs än en direkt uttal och visst förstår en oftast av omgivande text vad som menas, men jag tycker ändå att det blir lite diffust ibland.

              Dock blir det sätt på vilket Almqvist skriver tydligare och förståeligsre ju mer en studerar och analyserar text…[Read more]

  • Angående hatt eller huckle – Albert funderar kring vem och vad Sara är och söker i passagerarlistan. Sara är enligt hans slutsats inte bondflicka, inte övreståndsfröken men av lägre borgarklass. Detta är en ny samhällsklass som växer fram. Han finner att de båda är lika då han också befinner sig i ett mellanläge som sergeant, inte soldat – inte o…[Read more]

  • Jag har just läst klart Det går an – en bok som jag aldrig förr läst. Jag är så imponerad av Sara och hennes tänkesätt! Hon är en stark kvinna, som jag gärna skulle velat möta och prata med. Även om det nuförtiden inte är något konstigt med särboskap, är Saras funderingar och klokskap väsentliga än idag.

    • Du fångar verkligen känslan! Visst är det märkligt att Sara, som litterär gestalt, känns så levande att man skulle vilja sätt sig ner och prata med henne, mer än 175 år efter det att Almqvist skapade henne!

  • Äntligen är det torsdagen den 1 oktober! Äntligen kan vi börja läsa och diskutera oss tillbaka till en annan torsdagsmorgon, nämligen den i juli månad för bra länge sedan när Sara Videbeck tog båten från Riddarholmskajen i Stockholm för att resa hem till sin mamma och glasmästeriet i Lidköping. Det blev en omtumlande resa och det är där, på för…[Read more]

    • Immi! Jag hör din röst när du skriver.
      En intressant bekantskap är hon denna Sara. Så modern i sina tankegångar och så skickligt Almqvist lägger ”sina ” ord/ tankar i hennes mun. Jag tänker att hon är en kvinna som är mycket rädd om sin frihet och därför både i ord och handling visar det för Albert.

    • Jag läste boken på gymnasiet, dvs för drygt 25 år sedan, och mindes nu egentligen bara slutet (dit har jag inte kommit än i min omläsning). Jag förvånas hela vägen över Sara Videbäck och över Almqvist, över hennes fria och självständiga sätt och att detta kunde skrivas så tidigt. Det känns som hundra år senare än vad det var.