Samlade verk

Visar 5 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #43391
      Arne
      Deltagare

      Är Gustav så beroende av Cecilia för sin konst, som musa, modell och “skötare” när han har sina perioder, att han inte vågar riskera att stöta sig med henne genom att berätta för Martin eller barnen? Eller är han förälskade i henne? (Han kan ju vara bisexuell) För han väljer ju bort sin äldsta vän för Cecilia. Eller är han egentligen inte så förtjust i Martin som vän, är han bara någon som är kul att supa med samtidigt som han solar sig i glansen av sin framgång jämfört med Martins mer blygsamma karriär?

      Var tror ni händer när Cecilia träffar sina barn för första gången på typ 15 år?

      Tror ni att Gustavs testamente kommer att föra Martin och Cecilia närmare varann?

    • #43143
      Arne
      Deltagare

      Vi kan inte släppa Samlade verk utan att nämna språket. Tjejen kan verkligen skriva och snickra ihop meningar så man nästan tappar andan. Nästan i Lena Anderssonklass! Exempel: “En Pallas Athena i parkas” (en nyförälskad Martin om Cecilia).”Natten var intensivt Van Goghblå” (alla som sett tavlan Stjärnenatt i Saint-Rémy vet exakt vad hon menar) eller “Hösten gick. Skymningen föll allt tidigare i väldiga akvareller och utspillt bläck”. (Ekot av Hjalmar Söderberg får läsaren att le igenkännande)

      Ett bra och samtidigt enkelt språk är nödvändigt för att läsaren ska orka igenom en så tjock bok och är en av anledningarna till framgången.

      • #43411
        Lolmak
        Deltagare

        Den är oerhört välskriven. Definitivt inte ett hafsverk.

      • #43188
        husse
        Deltagare

        Ja, ekot av Hjalmar Söderberg kan jag hålla med om. Det finns en scen i boken, där någon, kanske Rakel, sitter på ett kafé och ser olika vänner och bekanta gå förbi. Just den scenen fick mig att tänka på Hjalmar Söderberg.

      • #43178

        Arne!
        Sistnämnda håller jag med om.
        Språket är galant och mkt “drivet”, med en stark medvetenhet.
        Ja, jag tror att många läsare hade “stupat” annars. Dessutom är ju boken i sig väldigt otymplig och besvärlig att hålla i.
        Om jag ska säga vad jag verkligen tror så orkar ganska många inte med denna bok. Det blir liksom en överkurs.
        Vi som är vana att läsa alla möjliga böcker; vi kör på så klart.

        • #43193
          Arne
          Deltagare

          Håller med, boken passar bäst för vana läsare. Jag tror också att den passar bättre att läsa än som ljudbok. Jag har en vän som är van läsare men alltid lyssnar på böckerna och hon klarade inte av Samlade verk. Berättelsen är också lite seg i början, mycket namn och kulturella referenser. Vänskapen mellan de unga killarna känns konventionell och rentav banal, fylla, flickor och filosofi. Det är först när Cecilia kommer in i bilden som boken lyfter.

          • #43409
            Lolmak
            Deltagare

            Den är inte lätt. Gällande Sandgrens skriveri:

            “Efter elva år satte hon punkt – debutromanen ”Samlade verk” var redo att skickas in.
            – När jag klickat på sänd-knappen gled jag ner under bordet i skam. Jag tänkte, herregud, Lydia Sandgren, vad har du gjort? De kommer att undra vad det är för en stolle som skickat in ett 700-sidigt manus”.

            Full respekt för att våga satsa så samt att hålla på i ett decennium.

      • #43148

        Tappa inte andan, Arne! :-)

    • #42792
      husse
      Deltagare

      Jag måste erkänna att jag inte är lika entusiastisk som ni andra över denna bok. Ja, den har absolut stora förtjänster men som jag ser det har den ett stort fel: det är alldeles för många sidor. Det är mycket skildringar av restaurangbesök och fester, som är ganska lika. Om författaren hade rensat bort åtminstone en tredjedel av materialet hade det kunnat bli en mycket bra bok. Om vi hade haft boken som cirkelbok hade jag nog inte läst ut den.
      Det hade varit synd för i mitt tycke blir boken intressantare mot slutet.
      Cecilias försvinnande är en gåta, som man kan fundera mycket över. Tydligen hade Gustav vetat var hon var utan att meddela Martin. Litet märkligt kan man tycka. Det gör att man funderar över om det fanns någon slags kärleksrelation mellan Gustav och Cecilia. Han såg nog Cecilia som en god vän och valde att vara lojal mot henne istället för mot Martin. Relationen mellan Martin, Gustav och Cecilia får mig att tänka på Jules och Jim, Francois Truffauts film från 1962.

      • #42847
        Lolmak
        Deltagare

        Håller med om att det är mycket upprepning av fester mm, Husse. Men jag tänker att det är ett bra sätt att illustrera hur deras liv är.
        Inte sett Jules and Jim, men blir intresserad!

      • #42838
        Arne
        Deltagare

        Det stämmer, hela berättelsen är en variant på klassikern Jules och Jim av Henri-Pierre Roché. Precis som i vår bok fungerade de bäst tillsammans alla tre, de lyfte varann. Men där fanns även svartsjuka med i bilden, som du säger finns det inget av det i Samlade verk.
        Skildringen av Göteborg, dess krogar, gator och mer eller mindre kända platser är en hyllning till Hjalmar Söderberg och hans Stockholmsskildringar. Det är faktiskt en bildningsroman av stora mått. Sandgren går igenom hela sin läsdagbok, de romaner och författare som betytt något för henne. Associationer, anekdoter och blinkningar mot all möjlig populärkultur står som spön i backen – och på en alldeles lagom nivå.

        Ja varför har ingen letat upp Cecilia under alla dessa år? Hon har kvar sitt namn och det måste funnits papper som ska skrivas på, skilsmässohandlingar, skattsedlar, flytthandlingar osv. Vilken medioker privatdeckare som helst hade lätt kunnat snoka upp henne. Dessutom var hon en kändis i den akademiska världen och hennes mystiska försvinnande som väckte uppmärksamhet borde fått någon där att vilja lösa mysteriet. Helt klart en av bokens svaga punkter.

        • #42868
          Lolmak
          Deltagare

          Ja, Arne. Jag får nästan känslan att Lydia vill skriva en roman om “ALLT”.
          Det är märkligt att Martin inte sökt upp Cecilia. Kanske för att hon försvann frivilligt? Man kan ju inte forcera sig på någon, så på det sättet är det klokt. Samtidigt kan han inte släppa henne. Hon finns ju fortfarande och därför tvingas han bära sin vigselring, fortsätter till och med vara svärson och umgås med hennes familj. Är han så stor och tålmodig människa eller drivs han av något annat? Kanske skuld för att han var upprepat otrogen? Finns det nåt annat?

          • #42897
            Arne
            Deltagare

            Ja Lolmak, mycket märkligt. Han kan som du säger inte släppa henne och därför tröttnar han snabbt på de kvinnor han träffar. Att inte få ett avslut, att bara bli lämnad utan förklaring och utan att kunna ställa frågor är hänsynslöst av Cecilia. Nästan det värsta hon kunde göra, och tyder som sagt på brist på verklighetsförankring och rentav en psykisk störning. Jag tycker att det är mesigt av Martin att bara ta det, i hans ställe hade jag spårat upp henne och ställt henne mot väggen. Man gör helt enkelt inte så mot en person man säger sig älska. Trots trions starka vänskap är det lite av “två slår den tredje”, bägge sviker Martin.
            Vad jag förstår vet hennes familj inget om var hon finns. Och de hade säkert berättat för Martin och barnen Det är bara den danska kvinnan och Gustav som vet i bekantskapskretsen.

            Boken slutar när det är som mest spännande, jag hade gärna velat se hur mötet mellan Cecilia och barnen gått!

            • #43513

              Hej alla!
              Jag tycker att vi har berört Martin alltför litet. Visst, kanske stämmer det som Lolmak skrev: han är inget riktigt Geni…I s f ett “halvt”…i jämförelse då med Gustav.
              Men jag tror att författaren vill visa hur Livet är svårt att få ihop i praktiken. Martin VILL så mkt, men han har ju förlagsarbetet (intellektuellt mkt krävande), han har hela vardagen med barnen. Cecilia har stuckit.
              SÅ NÄR ska han hinna skriva sin roman?

              Kanske en ironi med tanke på alla de som har romanprojekt som sällan blir fullbordade.
              Kanske en vink om hur livet ofta blir. Sällan fullbordat.
              Kanske hon också vill visa hur en författare ofta backas upp av en hustru som sköter marktjänsten. Tag t ex Vilhelm Moberg. Inte så svårt att ha en skrivarstuga…kunna författa i lugn o ro…Hustrun kallar när det är matdags. Alla s k vardagssysslor kräver ju energi. Allt suger energi från själva skapandet!
              Möjligen ngt liknande med en intensivt författande kvinna. En huslig man i bakgrunden??
              Därför kan jag känna en viss sympati för Martin.

              • #43521
                Arne
                Deltagare

                Håller med. Martin är den fasta punkten, den som tar ansvar och håller ordning. Han har haft allt ansvar för barnen och för ett företag, inte lätt att skriva romaner då. jag känner stor sympati för Martin och jag tror att författaren också gör det. De andra två är inga särskilt trevliga personer även om de är intressanta..

              • #43517
                Lolmak
                Deltagare

                Jag förstår absolut det och håller med- att vara den som stannar och sliter, det brukar inte komma med berömmelse och geniförklaringar. Men- det är ju faktiskt Martin som har framgång, Cecilia inte alls, så även här vänder Sandgren på persoektiven. Det är bara att Martin inte har framgång inom det han drömt om. Det är dock lite förvirrande för under intervjun med Martin framstår det som att han är framgångsrik författare. Är det i hans fantasi? Eller är det i ett framtida scenario där han lyckats med sin bok? Jag vet inte själv. Jag ser dock att Sandgren kanske beskriver sin egen process här- den kanske är litet avstånd mellan att bli en framgångsrik författare eller att aldrig ha fullbordat.

                • #43519
                  Arne
                  Deltagare

                  Cecilia hade framgång i den akademiska världen, hennes avhandling väckte uppmärksamhet och även hennes försvinnande fick många att spekulera. Däremot gav det väl inga större inkomster men hon kom från en rik familj.
                  Martins “intervju”, jag tolkar det som fantasi och en ironisk passning både till pretentiösa författare och överambitiösa kulturjournalister, plattityderna står som spön i backen från bägge. Ett av bokens mer humoristiska inslag.

            • #43179

              Hej alla!
              Arne, du skrev ngt (ironiskt) om att det vanliga perspektivet med hbtq-personer saknas här. Trots att det är en “modern” bok, skriven i vår nutid.
              Och ändå?
              Jag känner det faktiskt som att författaren vill förmedla att Gustav möjligen skulle kunna passa in i ovanstående (hbtq). Vi får inte veta…Han dyker upp på utställningar…Han träffar Martin o Cecilia…Senare Martin o barnen…Tydligen Cecilia i smyg…o s v… Men f ö tämligen “asocial”. Förvisso har han haft Dolores (flickvän). Men på ngn vernissage finns det en äldre man, välklädd, som ömt lägger handen på Gustavs arm…så där “med äganderätt”…Kam författaren härmed vilja antyda ngt…?? Ja, inte vet jag. Men jag ser det som en möjlighet.

              • #43195
                Arne
                Deltagare

                Ja du har rätt igen. Det mest sannolika är att Gustav är gay, eller åtminstone bi. Det förklarar också den totala bristen på svartsjuka från Martins sida trots Cecilias täta umgänge och poserande hos Gustav. Men att bara antyda homosexualitet hör till svunnen tid, idag ska det skrivas på näsan och betonas på alla sätt. Eller hur? Det var det jag menade med att hbtq-perspektivet saknades i boken. Men det försiktiga antydandet kan också vara en blinkning till 1800-talsförfattarna. Vi har ju att göra med en mycket, mycket intelligent skribent…

                • #43407
                  Lolmak
                  Deltagare

                  När Martin träffar Frederike första gången tror hon ju att Martin och Gustav är par och då verkar det för henne självklart att Gustav är gay. Det är väl det mest uttalade gällande Gustavs sexualitet i boken.
                  Det verkar absolut som att Sandgren medvetet väljer beskrivningen på så sätt att det inte ska vara ett statement. Håller med, det påminner om en annan författarepok.

                  • #43475
                    Arne
                    Deltagare

                    En sak jag uppskattar med litteratur är oförutsägbarhet. Här lägger författaren upp allt som att det är på väg mot ett triangeldrama – men så blir det inget. Likaså förväntar sig läsaren en uppgörelse mellan C och barnen när hon hittats, men det blir vi också snuvade på. Mycket skickligt, såna författare växer inte på trän. Får bara hoppas att framgången inte skapar skrivkramp, att matcha Samlade verk i nästa bok är sannerligen inte lätt.

                  • #43515
                    Lolmak
                    Deltagare

                    Ja, det är den. Tänker att det måste varit frestande för henne som författare att ge oss det där. Kanske hon till och med ändrat sig under procesen- 11 år, mycket hinner hända. Hon började skriva under studierna och hann bli färdig psykolog samt arbeta flera år. Kanske hon inte själv visste svaret. Fler och fler frågor ju mer man tänker på själva processen.
                    Nej, den blir inte lätt att matcha. Hon kanske blir en sån som bara skrev en bok.

            • #42951
              Lolmak
              Deltagare

              Ja, det är verkligen psykisk terror att itne få ett avslut. Har tänkt på det när det gäller människor som försvinner, även de som försvinner ofrivilligt- fruktansvärt att inte veta och att aldrig sluta hoppas. Om hon hade skilt sig (som en vanlig människa utan psykisk sjukdom eller vad hon nu lider av) hade han ju gått vidare, även om det hade tagit tid.

              Håller med om att den tar slut abrupt, men det är ju i linje med att författaren inte ger oss det vi vill veta. Vi får fantisera själva.

              • #42995
                husse
                Deltagare

                Ja, det är naturligtvis svårt att inte veta vad som hänt, vart Cecilia tagit vägen och varför hon har lämnat familjen. Det är en sak att hon lämnar Martin, en annan sak att hon överger sina barn. Att många män genom tiderna har övergett sina barn är ingen ursäkt för Cecilia.

            • #42920
              husse
              Deltagare

              Jag skulle kunna förstå Martins agerande eller brist på agerande om han och Cecilia inte hade haft några barn, Men Cecilia var ju inte bara Martins hustru utan också barnens mor .För barnens skull borde han ha sökt efter henne. Om han hade ansträngt sig litet hade han säkert kommit på var hon fanns.
              Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka på alla män, som även om de inte har flyttat utomlands har valt att satsa på sina yrkeskarriärer istället för sina barn. Lydia Sandgren har vänt på begreppen. Av någon anledning tycker många, de flesta kanske, att det är värre, om m/en mamma struntar i sina barn än om en pappa gör det.

              • #42953
                Lolmak
                Deltagare

                Sant, det största sveket är ju mot barnen. Helt oförllåtligt, tycker jag. Spelar ingen roll om man mår dåligt eller vadsom- man tar sitt ansvar som förälder.
                Lydia vänder ju medvetet på det, kanske just för att provocera oss. Personligen tycker jag att det är lika om man är mor eller far och sticker.

              • #42929

                Kommer osökt att tänka på Kerstin Thorvall. Hon brukade ju hux flux plocka ihop ett bagage och sticka hemifrån. Maken (Lars Falk?) fick ta hand om barn o hushåll. Vad hon gjorde under dessa sejourer kan man ju bara gissa. Yngre män?Tjolahoppsansa?
                Hennes försvar löd: Det är ju jag som får in pengar till oss alla. Min inkomst är den som är ngt att räkna med. Så…?
                Det är de anhöriga som får betala priset för att vissa har sin “frihet” och står över vanliga hänsyn.

                • #42955
                  Lolmak
                  Deltagare

                  Intressant, det visste jag inte. “Det missförstådda geniet”, som ju ofta varit man, har väl känt att hen kan göra så…att det är en del av konsten. Okej, må så vara. Men då ska man kanske inte ha familj och andra det kan drabba. Man kan inte äta kakan och ha kvar den.
                  Gustav lever ju ett destruktivt liv, men det drabbar ju i princip bara honom. Kanske han och Cecilia ska båda vara missförstådda genier men hon hamnar i familjelivet utan att ha förstått konsekvenserna. Kanske de förstår varandra mest. Martin är ju mest en halvbegåvad typ.

                  • #43005
                    Arne
                    Deltagare

                    Cecilia har ingen anledning att beklaga sig över utebliven karriär eller att hon är missförstådd. Hon var redan en kändis i den akademiska världen och Martin var en aktiv pappa som tog sin del. Att se det betungande familjelivet som en ursäkt för att sticka är bara en undanflykt. Barn växer upp snabbare än man tror och livet börjar vid 40… Och vilken karriär fick Cecilia i landsflykten? Hon tvingades ju leva anonymt.

                    Men du har rätt i att det finns ett särskilt band mellan Cecilia och Gustav, ett band som Martin inte är en del av. Cecilia tog hem Gustav från London när han höll på att gå under, hur visste hon att han var så illa däran? Hade de trots allt ett förhållande? Säkert är att de redan då träffades utan Martins vetskap.

                    Det är sällan man läser en roman som skapar så många frågor, det är som i Haruki Murakamis böcker.

                  • #43405
                    Lolmak
                    Deltagare

                    Det är ju svårt att föreställa sig vad hon hade för bild framför sig när hon skulle sticka- vad hoppades hon på? Eller hade hon ens en idé om hur det skulle bli? Kanske hon mest flydde från utan att vilja nåt specifikt.
                    Jag tänker att Gustav och Cecilia möttes på ett plan, som inte alls var sexuellt.
                    Jo, den mystik som Sandberg skapar påminner lite om Murakami. Älskar hans böcker, för övrigt!

          • #42888
            husse
            Deltagare

            Ja, jag tror, som jag redan har sagt, att han ville respektera Cecilias val. Han förstod, att hon inte ville bli funnen. Det är det som Rakel har så svårt att acceptera. Inget barn vill väl acceptera, att en förälder lämnar familjen frivilligt.
            Filmen Jules och Jim såg jag när den gick på bio men det var så länge sedan att jag inte minns så mycket av den. Jag tror, att det var i den filmen, som Jeanne Moreau sjöng sången La Tourbillon. Som Arne skriver finns det en litterär förlaga.

            • #42957
              Lolmak
              Deltagare

              Såklart det är svårt för Rakel. Hela hennes liv vänds upp och ner utan att hon kan förstå. Lillebror verkar inte lika brydd, han tänker kanske inte så mycket.

              Verkar vara en mysig film. Tack!

      • #42794

        Husse!
        Nja jag har inte uttryckt någon överdriven entusiasm. Väl? Jag brukar gärna vilja bromsa när andra blir “till sig”. :-)
        Det som försvårar bedömningen är att författaren varit med överallt? Åtm i Babel? Minns detta svagt. Har inte läst några recensioner, men Lolmak o Arne har tagit del av dem, eller…?
        Jag noterar något som ni andra kanske inte har tänkt på?
        Alkohol “överallt” och inga små mängder! Flera av personerna tycks vara beroende av starka drycker. Alkohol finns alltid hemma. När Lars (rätt namn?) kommer hem till familjen Wikner så ber han om konjak (har jag för mig). Det finns hemma! Även whiskey, vin, öl o s v Ingen behöver i en hast åka o handla. Men hans fru känner ju honom väl.
        När Martin i ungdomen dejtar tjejer så har de givetvis flera flaskor vin hemma. Dessa konsumeras i en rasande takt.

        Som sagt, kanske en notering som gör varken hit eller dit med romanen. Men ändå…

        Martin har ett påpekande när han säger att Cecilia är bland de mest begåvade han vet, men saknar verklighetsuppfattning.
        Hon kan inte få ihop livspusslet (ursäkta att jag använder uttrycket – det irriterar mig ofta) med yrke, barn, tankar på avhandling…så då flyr hon och skapar sin egen verklighet. Offren blir mannen (Martin) och ännu mer barnen.

        • #42836
          Arne
          Deltagare

          Jag reagerade också över det ständiga drickandet, för att inte säga supandet. De spyr ju till höger och vänster, så ofta som de dricker borde de tåla mer och känna gränserna. Men är det inte så i storstäder att vin är en vardagsdryck? Nu läser jag Året med tretton månader av Åsa Linderborg, en biografi, och där dricker de alltid vin eller tar någon drink när de träffas, även till lunch. Akademiska kretsar, det stämmer nog att det dricks oftare där. På landet kör vi alltid bil och då faller detta med alkohol automatiskt, det blir bara på helgerna eller vid större fester. Ingen mening att korka upp när bara hälften kan dricka.

          Jag såg Lydia i Babel, en mycket pratsam kvinna med stort självförtroende. Och det är klart, skickar man en debutbok på 700 sidor till förlagen, dessutom med den kaxiga titeln Samlade verk, då är man inte buskablyg. Hon nämnde också detta med frånvarande fäder, allmänt förekommande i litteraturen och i verkligheten, så hon ville vända på det. Men som jämställdhetsprincip är det misslyckat, två fel gör inte ett rätt.

          • #42870
            Lolmak
            Deltagare

            Helt enig i bilden av alkohol och inte bara det utan generellt ganska dålig livsstil. Det är väl det som till slut hinner ifatt Gustav.
            Inte sett henne i Babel.
            Nej, självklart inte rätt sätt att driva jämställdhetsfrågan!

        • #42831
          husse
          Deltagare

          Jo, Mohikanen! Jag har också reagerat på detta med den stora alkoholkonsumtionen Det går kanske till så i vissa akademiska och konstnärlig kretsar. Gustav förstår, att han är alkoholist och blir intagen på behandlingshem. Men Martin verkar dricka lika mycket. Alla dessa skildringar av fester och restaurangbesök är ganska likartade. Därför borde en del av dem ha kunnat tas bort utan att boken hade förlorat något i värde.
          Vad gäller personskildringen tycker jag, att det bara är Cecilia, som är intressant. Skildringen av Gustav tycker jag är en schablonbild av den stora konstnären, geniet med alkoholproblem, bohemen som har sin konstnärliga begåvning men i övrig har svårt att klara vardagslivet. Martin verkar ganska vanlig, som tidigare har påpekats. Cecilia är intressant. Hon är något av en gåta .Som jag har förstått det väljer hon det intellektuella livet, litteratur och filosofi, framför sina barn. Det har talats mycket om frånvarande fäder. Cevcilia är en frånvarande moder.
          Det som är mest intressant i boken tycker jag är relationen mellan Martin, Gustav och Cecilia. De är som en trio, som håller ihop. Det verkar inte finnas någon svartsjuka mellan de båda männen.
          Vad gäller Cecilias försvinnande kan jag förstå, att Rakel är arg på sin far. Han hade säkert kunnat spåra upp Cecilia om han bara hade velat. Hon var ju inte så långt borta och hade inte bytt identitet. Han valde nog att avstå för att respektera hennes val. Så tolkar jag det.

          • #42866

            Jag tycker nog trots allt att det är litet märkligt att inte Martin känner någon som helst svartsjuka gentemot Gustav. Denne är ju fixerad vid Cecilia och målar hennes porträtt år efter år, i ur och skur!! Visst, hon är nära till hands och han vill ju måla porträtt…men ändå? Gustavs musa? Hrm…
            I vanliga fall (av hänsyn, god ton) “tar” man inte sin bäste väns partner.Men kan Martin verkligen vara hundra procent säker på detta? Tillvaron är full av hemligheter och relationer KAN uppstå överallt…Osvuret är bäst…eller?

            Cecilias sorti verkar vara välplanerad.Hennes arbetsrum välstädat. Redan fixat lägenhet i Berlin? Fått en forskartjänst där med lön så att hon har till hyra o andra utgifter. Eller har hon ett eget privat kapital? Hennes familj tycks ju ha pengar. Jag undrar om familjen känner till hennes flykt och supportar henne i hemlighet? Ännu ett svek mot Martin (svärsonen) i s f!
            Emanuel, förresten, får ju ta hand om flera av Cecilias tavlor o skisser.En udda person som lever i sin egen värld…
            Man kan förstå Gustavs dilemma. Som en åsna mellan två hötappar! Cecilia får honom att tiga…Han vet, men tvingas tiga. Ingen lätt situation.

            • #42895
              Arne
              Deltagare

              Ja, den totala avsaknaden av svartsjuka är märklig. Det nämns ju inte ens att Martin borde vara svartsjuk men inte var det. Den nära kontakt det blir när någon står modell så mycket som Cecilia gjorde kan lätt skapa känslor av “fel” typ. Och hur många målare och skulptörer har inte haft förhållanden med sina modeller, Anders Zorn är bara en? Så då dyker tanken upp igen, är Gustav gay? Men det antyds inte ens? Öht är berättelsen extremt “kysk” vad gäller beskrivningar och konflikter om sex, nästan otidsenlig. De idag närmast obligatoriska hbtq-personerna saknas också, eller har jag glömt någon?
              Men det är bra gjort av författaren att inte göra det förväntade, skapa ett triangeldrama. Oförutsägbarhet är något jag uppskattar i romaner, boken känns annorlunda trots trots att historien i sig inte är originell. Med undantag av Cecilias agerande förstås.

            • #42872
              Lolmak
              Deltagare

              Det är ju det som vi inte får veta helt och hållet- vad har de för känslor jäntemot varandra i den hör trion? Vi kan bara gissa.
              Cecilias svek är ofattbart samtidigt som det passar in i bilden av henne. SOm du skrev tidigare, Mohikanen, att hon saknar verklighetsförankring. Martin blir först arg, men tar det ändå osannolikt bra. Cecilias mor däremot skyller på sin dotters själviskhet och att hon inte bryr sig om sina närmasta. Märkligt att hennes egen mor är den mest kritiska.

          • #42833
            husse
            Deltagare

            En annan sak som stör mig med boken är frånvaron av en struktur. Det finns ju många hopp fram och tillbaka i tiden och det finns inga markörer för det. Första gången Rakel nämndes trodde jag att hon var en syster till Martin. Hopp mellan olika tidsplan förekommer ofta i modern litteratur men för det mesta brukar det markeras på något sätt.
            Jag skrev i ett tidigare inlägg “om vi hade haft boken som cirkelbok hade jag inte läst den” Jag menar tvärtom: Om vi inte hade haft boken som cirkelbok hade jag inte läst den.
            När jag jade läst ungefär halva boken tyckte jag att det blev för mycket. Jag var tvungen att lägga boken åt sidan och läsa något annat som omväxling .Så brukar jag inte göra i vanliga fall .Läsningen kändes som att göra en läxa i skolan. När jag sedan återupptog läsningen flöt det på mycket bättre. Jag behövde vila mig från materialet.

    • #42693
      Arne
      Deltagare

      Jag ska erkänna att jag var lite betänksam i början! 700 sidor och jag som läser så sakta numera. Så jag började i god tid för det tar nog lång tid att komma igenom. Men den är ju så bra att jag läste och läste och blev färdig för snabbt. Så ni får ha överseende med att jag glömt en del.

      Så jag håller med Lolmak, jag har svårt att dölja min förtjusning! Så tjock och så bra, en värdig Augustprisvinnare. Till det yttre är berättelsen inte så märkvärdig. Martin och Gustav träffas i gymnasiet och några år senare kommer Cecilia in i bilden som Martins flickvän och senare fru. Ungdomstiden är fylld av festande, flickor och filosofi och de faller in i sina respektive roller. Gustav är det konstnärliga geniet som bränner sitt ljus i bägge ändar, Martin den ordningsamma plugghästen som har författardrömmar men som inte riktigt får till det. Cecilia är förvisso deras musa men har också en egen framgångsrik akademisk karriär. Vuxenlivet är också klassiskt, barn och vardagslunk för Martin och Cecilia, kringflackande och berömmelse för Gustav.
      Men sättet att berätta lyfter boken. Författaren lägger ut ledtrådar vars ände man inte riktigt hittar. Jag trodde också att Gustav var homosexuell och intresserad av Martin. Sen kändes det som att det var något på gång mellan Gustav Och Cecilia, allt var upplagt för att triangeldrama. Men icke, åtminstone inte utskrivet. Dock antyds något i och med att Gustav fick veta var Cecilia bodde och träffade henne. Utan att berätta för Martin, vilket svek mot sin “bästa vän”! Cecilia var viktigare än Martin.

      Och Cecilia, en närmast unik karaktär inom litteraturen! Att kvinnor lämnar sina män åt sitt öde utan varken förklaring eller spår är allmänt förekommande i böcker och film. Men att lämna barnen, frivilligt, utan tvång, hot, olycka eller sjukdom och sen förbli frånvarande, det har jag aldrig läst. Ett bottenlöst svek, så stort att författaren avstår från att gå in på det närmare utan överlåter till läsaren att dra egna slutsatser.

      Det finns hur mycket som helst att skriva men jag håller där. Bra val Lolmak, en av de intressantaste böcker vi haft i cirkeln.

      • #42845
        Lolmak
        Deltagare

        Precis så, Arne. Lydia lägger fram ledtrådar men vi tolkar och kanske över tolkar dem- först att Gustav är homosexuell, sen att han egentligen är kär i Cecila, osv. Vad är de3t vi egentligen vet? och vad läser vi in? Det senare kanske mest utifrån egna föreställningar…

    • #42692

      Hej Lolmak och tack för ditt bokval och för din inledning!
      Ja, nog är boken välskriven.Man känner en stark närvaro. Jag brukar tjata om att jag upplever en bok som bra om jag känner närvaro. Å andra sidan har jag lätt att leva mig in i olika miljöer, tidsepoker och hur människor skildras då och då… Så kände jag t o m under läsningen av Flugornas herre. :-)
      Du har rätt, Lolmak. Martin är inte så lätt att beskriva. Gustav är en sådan karaktär som fäster sig i minnet trots att han flyter ut, isolerar sig, dricker, målar, drar sig undan i sin egen värld då ingen vet vad han gör. Har han t ex ö h t ngt förhållande med ngn…?? Man kan ju kalla det integritet om man vill. Allt förfaller runt omkring honom. Blev illa berörd av avsnittet där Cecilia letar efter honom och dra med honom hem. Han är vanvårdad, djupt märkt av sitt missbruk. Hon tvingar i honom te och soppa.

      Ett tema i boken är ju Cecilias försvinnande. Hon måtte lita på Martin till hundra procent; annars hade hon väl inte lämnat barnen hos honom. Ett anmärkningsvärt beteende. Inte bara för att hon är kvinna.
      Man undrar om Cecilia är kär i Gustav och vice versa? Och om detta inte får plats i det s k livspusslet. Och då drar hon till Berlin…??

      • #42843
        Lolmak
        Deltagare

        Det avsnitt där Gustav hämtas hem av Cecilia blir jag nyfiken på. Man får aldrig veta exakt vad som hände, vad råkade han ut för egentligen? Senare får vi en annan ledtråd, att Cecilia avskyr en författare (minns inte namnet) för att den har skadat en vän. Det måste gälla Gustav? Hade de en relation? Vad det än är så får man en känsla av att det är riktigt mörkt.

        Cecilia tycker ju att Martin är bättre på att ta hand om barnen, har ett minne av att det uttalas nån gång- är det Fredrike som säger det till barnen när de söker upp henne?

        Jag tror inte det är så simpelt som att Cecilia är förälskad i Gustav, jag tror mest att hennes problem är att hon har svårt att anpassa sig till normer och förväntningar.

    • #42687
      Lolmak
      Deltagare

      Vilken bok! Ja, jag har svårt att dölja min förtjusning. Ända sen jag läste och hörde om denna bok har jag väntat på att få ta mig an den. Den fick ju ganska lysande rescensioner och kändes lite kaxig – maffigt verk som debutroman och dessutom skriven av en författare som inte har författerskapet som sin huvudsyssla. Lydia Sandgren är psykolog, så hon får det att framstå som att man sådär vid sidan av livet kan få ihop en rsn här roman.
      Det är en gedigen bok, som säkert har fått växa fram under lång tid. Som ljudbok tog den ca 30 timmar och min känsla blev att jag levde ganska länge med personerna i den. Man kan säga så mycket om den här boken och det finns många spår att följa. Men jag inleder lite, så får vi se var diskussionen tar vägen.
      Den är verkligen välskriven och ganska akademisk till sättet. Vi får följa huvudpersonerna Martin, Gustav och Cecilia länge och man får se hur de först mognar och sen åldras. Martin är egentligen en ganska vanlig person, men verkar fascinera folk omkring sig. Gustav beskrivs väldigt mycket som en verklighetsfrånvänd konstnär, men man får aldrig känna honom på djupet. Cecilia är förstås den mest intressanta personen. Jag dras till de delar av historien som handlar om henne, men får också avsmak för hennes otroliga själviskhet (och nej, det är inte bara för att hon är kvinna). Samspelet mellan de här tre är verkligen spännande, det är inte 5:e hjulet-känsla när de umgås utan snarare tvärtom verkar det som att de behöver varandra alla tre. I början av boken var jag nästan säker på att Gustav egentligen var försälskad i Martin, men senare inbillade jag mig att det är nån dragning mellan honom och Cecilia. Cecilias och Martins relation däremot framstår som ganska grå.
      Rakel har en egen historia, där hon mer och mer framträder som lik sin mor och jakten på Cecilia gör att boken utvecklas ifrån att vara ett relationsdrama till att bli mer deckaraktig. Sen finns det en rad andra personer, som alla sticker ut. Lydia har kanske överdrivet lite i personlighetsdragen?
      Vad tyckte ni?

Visar 5 svarstrådar
  • Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.