Diskussionen verkar vara inne i sitt slutskede. Jag hoppas, att ingen tar illa upp att jag kopierar följande artikel av Per Svensson i Dagens Nyheter. Det var ett tag sedan, som den publicerades, men jag har sparat den på Word.
“Albert Camus roman ”Pesten” gavs ut sommaren 1947.
Han hade slitit med projektet under många år och ägnat mycket tid och energi åt att studera pestens historia och karaktär. Och det är också fullt möjligt att läsa romanen bokstavligt: som en skildring av en stad som isoleras under en svår pestepidemi på 1940-talet. Då slås man av de många parallellerna med covid-19-pandemin, som när journalisten Rambert vid ett tillfälle undrar om munskydden gör nytta och får svaret: nej, men de inger förtroende.
Men ”pesten” är för Camus också en stor och mångtydig metafor. Mest näraliggande för kriget, ockupationen av Frankrike, nazismen – la peste brune, den bruna pesten. Men också i vidare mening för alla former av tyranni, kanske för människans grundläggande existentiella villkor.
Romanen har nyligen givits ut i svensk nyöversättning av Jan Stolpe. Och nu kan DN publicera hans översättning av en länge bortglömd Camustext på samma tema: ”Maningstal till pestläkarna”. Camus franska förlag Gallimard har under våren inkluderat den i en digital serie kortessäer kring den pågående coronakrisen.
Maningstalet trycktes första gången 1947 i den litterära kalendern Les Cahiers de la Pléiade tillsammans med ytterligare en Camustext kring pesten: ”Tal av pesten till dess underlydande”. De två texterna fördes samman under en gemensam rubrik: ”Pestarkivet”.
Kanske är det så man i dag kan läsa och förstå ”Maningstal till pestläkarna” – inte som svart ironi, utan som en hyllning
Enligt Stolpe bör maningstalet ha kommit till under förarbetet till någon av de tidiga versionerna av romanen ”Pesten”, kanske så tidigt som 1941. De konkreta förmaningarna har hämtats från klassiska skildringar av farsoter som Camus använde som källor under romanarbetet: som den grekiske historikern Thukydides berättelse om hur pesten slog till mot Aten under kriget mot Sparta eller Daniel Defoes bok om pesten i London 1665, ”A journal of the plague year”.
Så långt inga problem. Men vad är det för slags text? Vilka är ”pestläkarna”? De intellektuella som på 30- och 40-talet i iver att rena världen föll för kommunismens eller fascismens locktoner och därmed i själva verket blev ”pestens” tjänare? Kanske det. Ett par år in på 50-talet skulle synen på kommunismen och Sovjetunionen göra Camus och hans vän Sartre till öppna meningsmotståndare.
Intressant nog var det just i denna kontext ”Pestarkivet” första gången publicerades i svensk översättning. Det var i tidskriften BLM:s aprilnummer 1948, samma vår som romanen ”Pesten” gavs ut av Bonniers. De två Camustexterna från ”Pestarkivet” trycktes i omedelbar anslutning till en stor enkät där elva svenska författare ombetts ge sin syn på demokratin, friheten och, rent konkret, Sovjetunionen.
Ett par månader tidigare hade kommunisterna tagit makten i Tjeckoslovakien genom den så kallade Pragkuppen. Järnridån gick ner på den europeiska scenen.
I Sverige skulle synen på Sovjetkommunismen bli en vattendelare i kulturdebatten under många år framåt. Två av huvudmotståndarna i den debatten (kring ”tredje ståndpunkten”), Karl Vennberg och Eyvind Johnson, deltog i BLM:s enkät. Den ena lät sin dotters katt (döpt till Sisyfos) gestalta det illusoriska i friheten. Den andre slog fast att ”parlamentarism och öppen debatt sparar människoliv”.
Och kanske är det (trots Sisyfosblinkningen till Camus och hans berömda essä) snarare så, i Eyvind Johnsons anda, man i dag kan läsa och förstå ”Maningstal till pestläkarna”. Inte som svart ironi, utan som en hyllning till dem som i stället för att sätta sin lit till den allt förändrande patentmedicinen gör vad de kan för att bekämpa det onda här och nu, även om det kan kännas meningslöst, även om det bara handlar om att doppa fingrarna i vinäger eller gnida in dem med handsprit.
Per Svenssonper.svensson@dn.se