Gruppadministratörer
Bokcirkel: Boktokarna
Författare: husse
Pesten av Albert Camus
Jag börjar så länge. Mohikanen får komma in när hon känner sig redo.
Jag har läst romanen en gång tidigare för ganska länge sedan. Jag tyckte, att det kunde vara ett lämpligt val i dessa coronatider.
‘som jag ser det kan man läsa boken på två sätt: dels som en skildring av en pestepidemi, dels som en metafor för den tyska ockupationen. Romanen utgavs 1947.Den går också att läsa som en beskrivning av hur människor reagerar när de får sin handlingsfrihet beskuren.
Det finns ganska många formuleringa i boken, som får mig att tänka på den tyska ockupatiionen. På ett ställe stårdet, att man hela tiden kan höra ljudet av människor som trampar. Det får mig att tänka på marscherande soldater.
OPå sidan 97 i min bok beskriver författaren en staty av republiken som “smutsig och nerdammad”. Det finns flera exempel.
Cottard är en intressant person. Till skillnad från de flesta upplever han pesten som en befrielse. Orsaken är, att han är åtalad för ett brott och så länge som pesten härjar har myndigheterna inte tid att ta sig an hans ärende. Han får en frist.
Det finns mer att säga men jag nörjer mig med detta så länge.
Pesten av Albert Camus
- Detta ämne har 23 svar, 3 deltagare, och uppdaterades senast för 2 år, 10 månader sedan av .
-
Inlägg
-
-
-
-
-
-
-
Diskussionen verkar vara inne i sitt slutskede. Jag hoppas, att ingen tar illa upp att jag kopierar följande artikel av Per Svensson i Dagens Nyheter. Det var ett tag sedan, som den publicerades, men jag har sparat den på Word.
“Albert Camus roman ”Pesten” gavs ut sommaren 1947.
Han hade slitit med projektet under många år och ägnat mycket tid och energi åt att studera pestens historia och karaktär. Och det är också fullt möjligt att läsa romanen bokstavligt: som en skildring av en stad som isoleras under en svår pestepidemi på 1940-talet. Då slås man av de många parallellerna med covid-19-pandemin, som när journalisten Rambert vid ett tillfälle undrar om munskydden gör nytta och får svaret: nej, men de inger förtroende.
Men ”pesten” är för Camus också en stor och mångtydig metafor. Mest näraliggande för kriget, ockupationen av Frankrike, nazismen – la peste brune, den bruna pesten. Men också i vidare mening för alla former av tyranni, kanske för människans grundläggande existentiella villkor.
Romanen har nyligen givits ut i svensk nyöversättning av Jan Stolpe. Och nu kan DN publicera hans översättning av en länge bortglömd Camustext på samma tema: ”Maningstal till pestläkarna”. Camus franska förlag Gallimard har under våren inkluderat den i en digital serie kortessäer kring den pågående coronakrisen.
Maningstalet trycktes första gången 1947 i den litterära kalendern Les Cahiers de la Pléiade tillsammans med ytterligare en Camustext kring pesten: ”Tal av pesten till dess underlydande”. De två texterna fördes samman under en gemensam rubrik: ”Pestarkivet”.
Kanske är det så man i dag kan läsa och förstå ”Maningstal till pestläkarna” – inte som svart ironi, utan som en hyllning
Enligt Stolpe bör maningstalet ha kommit till under förarbetet till någon av de tidiga versionerna av romanen ”Pesten”, kanske så tidigt som 1941. De konkreta förmaningarna har hämtats från klassiska skildringar av farsoter som Camus använde som källor under romanarbetet: som den grekiske historikern Thukydides berättelse om hur pesten slog till mot Aten under kriget mot Sparta eller Daniel Defoes bok om pesten i London 1665, ”A journal of the plague year”.
Så långt inga problem. Men vad är det för slags text? Vilka är ”pestläkarna”? De intellektuella som på 30- och 40-talet i iver att rena världen föll för kommunismens eller fascismens locktoner och därmed i själva verket blev ”pestens” tjänare? Kanske det. Ett par år in på 50-talet skulle synen på kommunismen och Sovjetunionen göra Camus och hans vän Sartre till öppna meningsmotståndare.
Intressant nog var det just i denna kontext ”Pestarkivet” första gången publicerades i svensk översättning. Det var i tidskriften BLM:s aprilnummer 1948, samma vår som romanen ”Pesten” gavs ut av Bonniers. De två Camustexterna från ”Pestarkivet” trycktes i omedelbar anslutning till en stor enkät där elva svenska författare ombetts ge sin syn på demokratin, friheten och, rent konkret, Sovjetunionen.
Ett par månader tidigare hade kommunisterna tagit makten i Tjeckoslovakien genom den så kallade Pragkuppen. Järnridån gick ner på den europeiska scenen.
I Sverige skulle synen på Sovjetkommunismen bli en vattendelare i kulturdebatten under många år framåt. Två av huvudmotståndarna i den debatten (kring ”tredje ståndpunkten”), Karl Vennberg och Eyvind Johnson, deltog i BLM:s enkät. Den ena lät sin dotters katt (döpt till Sisyfos) gestalta det illusoriska i friheten. Den andre slog fast att ”parlamentarism och öppen debatt sparar människoliv”.
Och kanske är det (trots Sisyfosblinkningen till Camus och hans berömda essä) snarare så, i Eyvind Johnsons anda, man i dag kan läsa och förstå ”Maningstal till pestläkarna”. Inte som svart ironi, utan som en hyllning till dem som i stället för att sätta sin lit till den allt förändrande patentmedicinen gör vad de kan för att bekämpa det onda här och nu, även om det kan kännas meningslöst, även om det bara handlar om att doppa fingrarna i vinäger eller gnida in dem med handsprit. -
-
-
Dert sägs nog inte rent ut i boken om det rör sig om bakterier eller virus. Men såvitt jag förstår stämmer mycket i beskrivningen av sjukdomens uppkomst med hur böldpeseten spreds.
Det börjar ju med många döda råttor. Det var loppor, som parasiterade på råttor, som spred pesten. Jag antar att det är pestbakterier det handlar om. Jag kan inte bedöma hur medicinskt korrekt skildringen av sjukdomens förlopp är, men antar att Camus hade läst på. -
-
-
Framgår det om pesten orsakas av virus? Forna tiders böldpest och digerdöd orsakades av bakterier och symptomen i boken påminner om böldpest.
i Camus´ stad är det ingen som håller avstånden fast man är medveten om hur pesten smittar. Krogarna är smockfulla och även läkaren Rieux tar sig ett glas där. Det förvånade mig faktiskt, någon slags uppgivenhet att det som sker det sker. Man visste också att isolering och karantän var det enda verksamma för att stoppa spridning.
-
-
-
-
I “min” bok är översättningen gjord av Jan Stolpe. Han har även skrivit ett förord. Där står bl a att romanen också handlar om ensamma män. Har för mig att han nämner att författaren levde åtskild från hustrun under andra världskriget. Åtm några år.
Grand är en tragikomisk figur med sitt eviga projekt, ett slags kreativt skrivarbete. Som han sliter med det och han blir aldrig nöjd! Undrar om detta ska vara en självironisk beskrivning av författaren själv fast naturligtvis groteskt överdrivet och med stor humor blandat med genuin ångest. Jag ser det också som en tankeställare till de många människor som inte författar själva. Inget skrivet görs av sig själv! Det som ser enkelt ut på papperet i skrift kan ha mkt energikrävande arbete bakom sig. -
-
Det går ju också att läsa romanen som en skildring av hur människor reagerar, när deras frihet blir inskränkt, oavsett orsak. Här skildras människor, som egentligen är tillfälliga besökare i Oran, men som på grund av pesten inte får återvända hem. Makar och älskande par är skilda från varandra. Här klagar människor för att de inte får resa utomlands, gå på korgen eller konserter eller ha en studentfest! Men jag förståerlse för dem, som har anhöriga i andra länder och inte kan besöka dem.
-
Jo, Husse, det stämmer nog det du skriver om att romanen kan läsas dubbelt. Visserligen kände jag stark koncentration på just själva pandemin ( f n aktuell för oss alla), men visst kan mkt läsas in som handlar om nazismens förtryck av befolkningen och staden. Inte minst raderna om krematorieugnar; röken, gasen som sprids med vinden och gör människor misstänksamma. Också detta att “man” knappt får plats med alla döda… Man tvingas begrava många i massgravar… Otäckt, men tyvärr aktuellt på olika sätt. Och påminnande om nazisternas massavrättningar. Att samla ihop många i karantän på idrottsstadion känns även det som att man har läst om att de behandlade judar så.
Ö h t så grips jag av skildringarna av begravningar. De nattliga spårvagnsturerna, de stängda fönsterluckorna… Fantastiskt skildrat och ändå osentimentalt på sätt och vis. -
-
-
-
Det som slår mig är hur man känner igen de olika stegen i människors syn på pandemin. Först kommer förnekelsen, sjukdomen är något naturligt, inte pest, Sen motvillig insikt, det är visserligen pest men det blir nog inte så farligt. Därefter klentrogenheten, människor dör faktiskt, i vår trygga stad! Så paniken och anklagelserna varför gjorde ni inget? Drastiska åtgärder, karantän och isolering men för lite och för sent. Slutligen acceptans och stoicism, det är jävligt illa men vi ska klara det på något vis, det finns ett Efter. Exakt så har vår egen folkhälsomyndighet agerat och fått som respons under vår tids pest, intet är nytt under solen…
-
Jag börjar så länge. Mohikanen får komma in när hon känner sig redo.
Jag har läst romanen en gång tidigare för ganska länge sedan. Jag tyckte, att det kunde vara ett lämpligt val i dessa coronatider.
‘som jag ser det kan man läsa boken på två sätt: dels som en skildring av en pestepidemi, dels som en metafor för den tyska ockupationen. Romanen utgavs 1947.Den går också att läsa som en beskrivning av hur människor reagerar när de får sin handlingsfrihet beskuren.
Det finns ganska många formuleringa i boken, som får mig att tänka på den tyska ockupatiionen. På ett ställe stårdet, att man hela tiden kan höra ljudet av människor som trampar. Det får mig att tänka på marscherande soldater.
OPå sidan 97 i min bok beskriver författaren en staty av republiken som “smutsig och nerdammad”. Det finns flera exempel.
Cottard är en intressant person. Till skillnad från de flesta upplever han pesten som en befrielse. Orsaken är, att han är åtalad för ett brott och så länge som pesten härjar har myndigheterna inte tid att ta sig an hans ärende. Han får en frist.
Det finns mer att säga men jag nörjer mig med detta så länge.
-
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.