[husse]

Jag har skrivit tidigare, att jag känner en viss fascination inför historien om K. Jag undrar om Enquist har varit influerad av Kafka, när han kallar mannen för K.

[husse]

Det var ett tag sen, som jag läste boken. Jag måste nog uppdatera mig litet för att kunna ha synpunkter på Mannen i isen och likkortet.
I min bok finns varken för- eller efterord.

[Arne]

I min bok finns både för-och efterord, ganska utförliga. I efterordet får vi reda på bakgrunden till vissa personer och händelser i boken, bl a om bluffen med Pinon. Men jag hittade en som inte är med där, det korta stycket på sid 84-85 (i min upplaga) om den håriga och missbildade kvinnan Juliana Pastrana som visades upp på cirkus och gifte sig med sin manager. Av en slump läste jag nobelpristagaren Olga Tokarczuks novellsamling Spel på många små trummor härom veckan och där finns en novell som heter Världens fulaste kvinna som handlar om just denna Pastrana. OT målar upp en delvis annan bild än Enquist men det stämmer att hon fick en dotter, att bägge dog strax efter födseln och att maken lät balsamera dem för att fortsätta kunna visa upp dem. Det stämmer också att glasmontern med kropparna försvann och hittades först ett antal år senare. Men Enquist påstår att babyn var helt normal till utseendet medan OT skildrar henne som ännu mer grotesk än modern.

[DensisteMohikanen]

Hejsan!
Vi verkar inte vara så begeistrade i denna bok någon av oss.
Det är väl språket som räddar den.
Jag tycker att historien om Pinon var bra och gripande skriven. Om än en bluff!
Jag har svårt att betygsätta…
Har mest lust att sätta “PASS”…

Vänligen Mohikanen.

• Det här svaret redigerades för 1 år sedan av DensisteMohikanen.
• Det här svaret redigerades för 1 år sedan av DensisteMohikanen.

[husse]

Nej, historien om Pinon gillade jag inte alls. Jag tycker överhuvudtaget inte alls om den här boken. Språket är bra, men det är också det enda. En svag två blir det.

[Arne]

Den är som du säger svår, både som bok och att bedöma. Jag sätter en tvåa.

[DensisteMohikanen]

Arne!
Tack för intressant information om Juliana. Jag läste någonstans att det tog fjorton dagar innan mor och barn dog. Märkligt. Varför?
Man undrar hur Julianas föräldrar såg ut…?

Säga vad man vill om Enquist, men nog är hans berättelse om Pinon väldigt trovärdig? Så småningom börjar man fundera på om Maria har en egen hjärna…
Det är gripande på många plan. Och detta att hon levde 8 minuter efter hans död.
Jag menar att berättelsen är gripande.

Däremot förstår jag inte riktigt resonemanget om två kön. Menar författaren kvinnan/det kvinnliga i sin egen person…?

[Arne]

Vad gäller Pastrana och dottern påstår OT att de dog av spanska sjukan, det skulle alltså varit 1918-19. Det stämmer inte riktigt med Enquists berättelse som vad jag förstår skulle utspelats tidigare. Men denna typ av mer eller mindre mytologiska berättelse förändras väl över tid.

Historien om Ismannen känns lite rumphuggen, jag förstår den inte heller. Men Enquist påstår ju att han begravdes levande, på egen begäran, och övergavs av sina kamrater. Tydligen var han så svårt sjuk/skadad att han visste att han inte skulle överleva. Det kunde utvecklats lite mer.

[DensisteMohikanen]

God kväll!
Har fångat upp uttrycken “dödslängtan” och “skuld”.
Obehagligt med den psyksjuke pojkens självmord med plastpåsen. Det står någonstans att Enquist ofta återkommit till denna dödsmetod.
Jag säger som Arne skrev om mordet i Berlin Alexanderplatz: Jag tycker inte om att läsa om det (även om det förekommer i IRL)…
Så känner jag för detta med pojken. Stort obehag.

Skuld? Måste tänka… Återkommer!

• Det här svaret redigerades för 1 år, 2 månader sedan av DensisteMohikanen.

[husse]

Ja, obehagligt men skönlitteratur innehåller väl för det mesta obehagliga händelser, precis som livet. En bok, som bara skildrar trevliga angenäma händelser och stämningar skulle ge en falsk bild.
Det framgår inte varför pojken tar livet av sig men han har ju begått två mord på oskyldiga barn. Det skulle inte vara konstigt om han kände skuld.
När en författare skildrar obehagliga händelser är den avgörande frågan om det är motiverat i sammanhanget.

[DensisteMohikanen]

Husse!
Jag anar att Enquist med “skuld” menar ngt existentiellt för oss människor.
Han bodde tydligen en period intill en asyl i Umeå där man hade de missbildade, bl a “Krokodilmannen”.
Vi andra lever våra liv…men de missbildade finns inom oss. En slags skuld för att vi är friska (nå, ja…)och de har haft oturen att födas sjuka o missformade.
Vi får inte glömma dem för då har de ingen som för deras talan.
Jag antar att det var därför han ägnade så mkt uttrymme åt den “ofärdige” Aron i Musikanternas uttåg.
En del trodde tydligen att vanskapta var Satans barn. Det bildades en sekt i USA: en slags godhetens satanism med gemenskap för dem.
Ibland har jag kollat på serien Body Bizarre på kanal 11. Alla möjliga missbildningar o defekter har nu för tiden fått sina förklaringar tack vare forskning o vetenskap. Inte minst förekommer det genetiska faktorer som inavel.

Vi hade en pojke med vattenskalle i vår klass t om årskurs 8. Hans huvud var väldigt stort och han hade svårt att gå. På den tiden fanns inga assistenter utan hans mamma följde med varje dag. När han var sjuk fick jag gåtill hans hem och tala om vilka läxor vi hade. Jag bodde närmast.

• Det här svaret redigerades för 1 år, 2 månader sedan av DensisteMohikanen.
• Det här svaret redigerades för 1 år, 2 månader sedan av DensisteMohikanen.
• Det här svaret redigerades för 1 år, 2 månader sedan av DensisteMohikanen.

[husse]

Det där med asyl för missbildade i Umeå låter litet märkligt. Jag aldrig hört talas om något sådant fast jag har bott i Umeå i två år.
Hahn kan ha åsyftat Umedalen, som var ett mentalsjukhus, som lades ner 1986. Det är möjligt att det kan ha funnits missbildade patienter där.

[DensisteMohikanen]

Husse!
Det här var ju när Enquist var barn. På 40-talet om jag fattat rätt.
Det fanns ju institutioner förr som kallades vanföreanstalter. Åtm i Skåne (tror jag).

[husse]

Ja, det fanns ju Norrbacka i Solna, som jag tror kallades vanföreanstalt en gång i tiden. Jag vet inte om det fanns någon sådan i Umeå. Jag har i alla fall inte hört talas om någon. I Solna läroverk, där jag gick i realskola och gymnasium, hade vi ganska många elever från Norrbacka. Vår rektor var en förgångare, när det gällde att ta emot handikappade elever i vanliga skolklasser. Det lär inte ha varit så vanligt på den tiden. Han var själv handikappad, så gott som blind.
Men på mentalsjukhus har man ju förr i tiden tagit in människor, som av olika anledningar inte passade in i samhället. Jag läste om en kvinnlig konstnär, som blev intagen på mentalsjukhus på felaktiga grunder. När man kom på, att hon inte skulle behöva vara intagen, ansåg man, att hon var så institutionaliserad, att hon inte skulle klara ett liv utanför sjukhuset.

[husse]

Nej, jag tycker inte, att historien om Pinon och hans Maria är trovärdig. Antagligen var Enquist medveten om, att det var en bluff. Kanske ska man se det som en metafor för något, I så fall för vad? Om man ser det rent krasst naturvetenskapligt är det helt orimligt. Visst, det finns siamesiska tvillingar men de är ju enäggstvillingar och har samma anlag. Därför är de alltid av samma kön. Men Maria skulle vara kvinna. Vad grundar man det på, när hon enbart är ett huvud?
Däremot känner jag en motvillig fascination för historien om K, hans psykiskt sjuka hustru och pojken, som mördade två flickor, varav den ena dottern till K och hans hustru. Man kan undra vad som driver någon till en sådan handling. Det fanns tydligen inga sexuella inslag. När han hade mördat K:s dotter satt han och lyssnade på Rod Stewart som sjöng “Sailing” gång på gång. Varför vill K:s hustru umgås med sin dotters mördare?
Historien om ismannen förstår jag mig inte på. Den säger mig ingenting.
En sak, som jag uppskattar i boken är språket, som jag tycker är mycket vackert.

[husse]

Jag tycker också, att det hela är litet rörigt. Det är ju flera olika historier, som blandas ihop. Jag blir inte särskilt engagerad i någon av dem.
Jag har för övrigt googlat på Pinon och hans Maria. Det hela tycks ha varit en bluff. Han hade en utväxt på huvudet, som var en godartad tumör. På den hade han tillsammans med en cirkuspromotor skapat ett falskt ansikte av vax.
Någon inledning fanns inte i min bok och det tycker jag var lika bra.

[Arne]

En annorlunda bok och föredömligt tunn. En del av berättelserna har verklighetsbakgrund, andra inte. Som du säger borde “Maria” vara syster istället för hustru men det hade väl inte blivit lika spännande då. Hon blir ju rentav svartsjuk…

Jag har svårt för Enquist och hans vana att använda parallella berättelser som han obekymrat hoppar mellan utan hänsyn till kronologi eller logik. Bokens fixering vid missbildning och morbiditet ger mig inte heller något.

[DensisteMohikanen]

God kväll!
Det här med likkort på nyligen avlidna tycks förekomma på fler ställen än i Västerbotten.
Minns att när jag läste Alex Schulmans bok “Bränn alla mina brev” så hade han forskat om sin morfars alla böcker. Han hittade en kartong (?) med en hel hög papper och foton. Längst upp låg likkortet på morfar Sven Stolpe. Denne bodde i Filipstad de sista åren (har jag för mig).

[DensisteMohikanen]

Hejsan!
Jag vet inte var vår vän Lolmak håller hus. Eg är det önskvärt att den som har valt aktuell bok startar diskussionen, men vi har inte “hört” något… Så nu startar jag! Så får Lolmak höra av sig senare.

Vi tackar i a f Lolmak för bokvalet!
Mkt bra inledning av Agneta Pleijel. Nästan för bra. Inte så lätt att då analysera boken själv. :-)
Fäste mig vid berättelsen om Pinon och hans “hustru”. Märkligt: borde det inte vara syster eftersom de var i samma kropp rent biologiskt?
Mannen i isen…Likkortet… Ja, vad tyckte ni?

[Författare]

Inlägg