Gruppadministratörer
Bokcirkel: Boktokarna
Författare: Arne
Martin Bircks ungdom
Jag håller Den allvarsamma leken för den bästa bok som skrivits av en svensk författare. Martin Bircks ungdom är inte av samma klass men klart läsvärd och man känner igen författarens stil och tankesätt. Söderberg levererar, alltid!
Boken är indelad i tre delar, barndom, ungdom och vuxentid. Barndomen är som vanligt ointressant för mig, men under ungdomstiden formas Martin till en tvivlare som ifrågasätter tidens självklara Gudstro och moralsyn. Han vill bli skald och skriva dikter men enligt tidens norm ska en skald visa tillit till Gud. Samtidigt ser han vuxenvärldens hyckleri med stora ord om moral och kvinnors dygd samtidigt som det är helt accepterat att gå till glädjeflickor. Det kontroversiella när boken kom ut var Martins tvivel på Gud och vuxenvärlden, idag hade det varit synen på prostitution.
Så här står det, “Han hade märkt att de flesta aktningsvärda unga män, och de gamla för resten också, trodde på två sorters kärlek, en ren sort och en sinnlig sort. Unga flickor av bättre familj skulle älska med den rena sorten, men det betydde förlovning och giftermål och det hade man sällan råd med. I regel var det därför bara förmögna flickor som kunde inspirera till en ren kärlek, eljest hörde denna känsla mera hemma i lyrisk poesi än i verkligheten. Den andra sorten däremot, den sinnliga, kunde och borde en normal ung man ägna si gåt minst en gång i veckan”
Söderberg ironiserar över samtiden, det är alltså bättre att gå till glädjeflickor än att onanera och fina flickor ska man dyrka på avstånd – om de är rika nog…
Martin Bircks ungdom är ingen spännande bok där läsaren byter sida med andan i halsen. Istället ligger tyngdpunkten på en filosofisk nivå med mycket tankar om livet, kärleken och Gud. Martin känns idag väldigt vanlig som person och inga dramatiska händelser stör rytmen i berättelsen, något som jag uppskattar.
Martin Bircks ungdom
- Detta ämne har 68 svar, 3 deltagare, och uppdaterades senast för 3 år, 9 månader sedan av .
-
Inlägg
-
-
-
-
-
Ja, den stilige Heidenstam blev ju tyvärr dement. Det fanns “folk” omkring honom som styrde och ställde. Han kunde nog inte värja sig mot deras påverkan. Trist. Hur kan man ens komma på tanken att sammanföra två sedan länge skilda personer…? Precis som om de andra fruarna inte räknades. Eller hans danska sällskap.
Står det inte någonstans i Bibeln om att om en man gifter om sig…så är det likväl hustru nr ett som är den “riktiga” hustrun? Var det detta som släkten ivrade för…?
“Saknar ord”…
Återkommer till Stolpes bok. Jo, Söderberg är med (inkl bilder) . Inte nog med det. Siwertz är med. Nu får man akta sig noga och komma ihåg att det är Stolpes syn på författarskapen. Men Stolpe skriver bra och ibland mkt psykologiskt trovärdigt. Det gäller bara att inte “föra över” hans syn på ens egna åsikter/analyser. Han är inte nådig mot Strindberg som privatperson och en del “smädesböcker”. Tycker att han (Stolpe) kunnat dämpa sig litet och koncentrerat sig på Strindberg som författare. När vi senare i höst tar itu med Selambs kan jag återkomma till Stolpes syn på Siwertz.
Rätt ska vara rätt och vi får försöka börja på ruta ett. Men nu har jag fått Stolpes bok på hjärnan och kunde bara inte låta bli att läsa om allihop…Ekelund, Moberg, Hj Bergman, Ferlin o s v. Tycker att vi alla ska ha samma information. Häpp! -
Det förvånar mig att litteraturvetare betraktat Söderberg som en “ytlig kåsör och lättsinnig skämtare”, de har inte fattat mycket av det de läst. Har de låtit lura sig av hans tillbakahållna och “lugnande “stil? Jag uppfattar honom som väldigt engagerad och närmast radikal jämfört med sina samtida kollegor. Hans kvinnoporträtt kan uppfattas som cyniska men är egentligen väldigt moderna, klart före sin tid. Likaså att han ifrågasätter religionen och dess yrkesmässiga utövare, och visar på hur svårt det är att få till och leva i en lycklig relation.
Den lugnande stilen tycker jag är ett bra uttryck men det är inte detsamma som oengagerat eller ytligt. Det är ett tillbakahållet språk som inte hemfaller till yvigheter och dramatiska utspel men istället lämnar till läsaren att uppfatta den intensitet och de djupa funderingar som finns bakom orden. -
Sven Stolpe utgav på förlaget Verdandi en skrift om Hjalmar Söderberg.Utginingsåret var 1934 enligt Libris. Stolpe var tydligen enligt Högström bekant med Hjalamr Söderbergs son, Mikael, som senare tog sitt liv.
Med tanke på Stolpes politska och religiösa åsikter blev jag förvånad över att han var så positiv till Söderbergs författarskap:
Vad gäller Heidenstam läste jag för en tid sedan en artikl (i Dagens Nyheter, tror jag) där det sägs att Heidenstam kastade ut henne.När man bedömer Heidenstam ska man vara medveten om,att han drabbades av demens i tidig ålder. Därför kan han inte sägas vara fullt ansvarig försina handlingar. -
Ja, det var ju “kul” att Stolpe var positivt inställd. Han (Stolpe) försökte nog se objektivt ibland, trots allt. Han var ju katolik och konservativ. Har läst hans bok om svenska författare. Nu minns jag inte om Söderberg är med. Ska kolla upp. Har för mig att Stolpe störde sig på Heidenstams tre äktenskap. När han skulle återförenas med sin första hustru (Emilia??)så var åtm Heidenstam senil. Vem som bestämde att han skulle vila i samma grav som hustru nr 1 kommer jag ej ihåg. Heidenstams s k livskamrat på senare år var danskan Kate Bang (rätt namn?), men de var inte gifta och hon kunde “avfärdas”. Trist.
När jag menar att Söderbergs stil hr en lugnande effekt…så menar jag ungefär som när ngn “intektualliserar” en depression eller ett känslosamt trauma. Eller som ett lugnande piller. Man blir lugn av själva sättet han hanterar innehållet. Men jag känner glappet mellan stilen och det ibland plågsamma skeendet i verkligheten. Han (Söderberg) måtte ha kämpat med mkt. Hustrun och omgivningens tryck. Drickandet etc. Jag har stark medkänsla med honom. Men han var ju inget helgon… :-) -
I “Lusten och ensamheten. En biografi över Hjalmar Söderberg” citerar Jesper Högström ur Sven Stolpes bok om Hjalmar S-öderberg: “Den bild av Hjalmar Söderberg som en slapp cyniker, en kallsinnig vitsare, en ytlig kåsör och lättsinning skämtare, som faktiskt blivit den officiella, är upprörande orättvis”.
-
Jag har funderat litet mera på detta med Hjalmar Söderbegrs stil.Mohikanen och Arne säger, att den verkar lugnande. Jag håller inte riktigt med. Den är lugn och klar, han undviker starka ord. Samtidigt menar jag, att det finmn ett engagemang och starka känslor bakom.
Det har funnits en tendens, att avfärda honom som en “flanörförfattare”, utan starkare engagemang och utan någon uttalad moral.Det var väl så Fredrik Böök uppfattade honom. Men jag menar, att det inte stämmer. Flanördraget finns där men det finns också så mycket mera.
Intressant är, att Sven Stolpe, som ifråga om åsikter och värderingar stod låntg från Söderberg i sin bok om honom var mycket positiv till hans författarskap. -
När det gäller Strindberg har jag läst “någonstans”, att han själv hävdade, att om han fanns med i någon av sina böcker, var det som någon underordnad person, aldrig som huvudperson.Jag har ingen källa på detta. Det låter litet konstigt för till exempel Tjänstekvinnans son var väl självbiografisk? Det är svårt att veta.
När en författare använder sig av jagberättare ligger det nära till hands att tro, att verket är självbiografiskt. Men så behöver det inte vara. Doktor Glas är inte Hjalmar Söderberg, till exempel. -
Husse! Då är vi överens på den punkten! :-)
Jo, det är vanskligt att likställa en romans huvudperson med författaren. De (författarna) lägger väl till och drar ifrån litet efterhand… Men nog kändes Erling Vik som författarens alter ego…Denna skildring av alkoholism går knappast att “läsa sig till”.
Att Strindberg plockat delar av sitt liv och planterat dem (delarna) i sina romaner kan man väl knappast tvivla på. Kanske i Giftas? -
Självklart fanns det oskulder också bland arbetarklassens kvinnor och många kvinnor inom de högre klasserna var inte oskulder. Det som Söderberg reagerade mot var ju hyckleriet. Männen från de högre klasserna tyckte sig ha rätt att utnyttja underklassens kvinnor för att tillfredsställa sig. Samtidigt menade männen från över.och medelklass att deras kvinnor borde ” hålla på sig” fram till äktenskapet.En annan sak är att inte alla levde enligt detta mönster. Det fanns säkert män från de högre klasserna, som inte gick till prostituerade. Samtidigt fanns det säkert kvinnor inom underklassen, som “höll på sig” fram till äktenskapet. Men det var tankesättet, inställningen, dubbelmoralen, som Söderberg reagerade emot.
-
-
Jag tror,att man ska vara försiktig med att identifiera författare med personerna i deras verk. Martin Birkc är inte Hjalnmar Söderberg. Avsnitten som skildrar barndomen är tydligen själövbiografiskt i stor utsträcknibg.Det menar de, som har skrivit biografier om Söderberg. Däremot är skildringen av den vuxne Martin Birck i huvudsak fiktiv.
-
Jag ser det så här. Det som engagerade och upprröde Hjalmar Söderberg, när det gällde kärlekslivet var, att över- och medelklassens män utnyttjade kvinnor från underklassen för att tillfredsställa sina lustar. Samtidigt skulle dera segna kvinnor, kvinnorna från medel- och underklassen vara oskulder fram till bröllopsnatten. Det var enbart med dem, som man kunde uppleva verklig kärlek.
Han var naturligtvis liksonm alla på den här tiden medveten om risken för könssjukdomar. Därför var de prostituerade skyldiga att låta undersöka sig med vissa intervall.Detta var en praktisk fråga och om man lyckades komma till rätta med den skulle ju detta system, som han snaåg omoraliskt ha större chans att överleva.
Ja, hans stil kan verka lugnande och en del kritiker anklagade honom för att inte vara så engagerad. I själva verket var han mycket engagerad i dessa frågor.
Visst är det så, att vi måste få skriva vad vi tycker. Det är meningen med en bokcirkel. -
Det var en bra förklaring, även om jag inte håller med fullt ut. Och visst ska vi skriva vad vi tycker och känner! Det stämmer att hans stil har en lugnande verkan, inga dramatiska uppgörelser utan även konflikter sker kontrollerat plus att han bryter av med miljöskildringar. Stilen är en av hans stora styrkor. Men eländet och riskerna med prostitution tror jag att även en ovan läsare förstår, jag tycker inte att det ger något att gå in på detaljer och hamra in hur förskräckligt det är.
Till viss del känner man en författare genom det han/hon skriver, i synnerhet när det är en delvis självbiografisk berättelse som denna, men är det viktigt att lära känna författaren? ÄR de sina böcker eller sina karaktärer? Frågan är intressant, jag har funderat över författare som Carina Rydberg och Christine Falkenland. Deras kvinnliga karaktärer är mer än lovligt störda, rena psykfallen, men speglar det författarens egen karaktär och liv? Skriver de om sig själva och är deras skrivande ett sätt att tampas med egna demoner? Man kan undra…
-
Ja, vad menarjag?
Hans stil har liksom en lugnande verkan. Visst, han visar att han tycker att religion är ngt hämmande och ofta med dubbelmoral. Han är kritisk mot mkt i sin samtid och det “borgerliga” livet. Hur mkt hänger ihop med es sociala position. Likväl undrar jag: genom att läsa Söderberg, KÄNNER man honom verkligen då? Nu ska vi ju inte “dissekera” själva privatpersonen Hjalmar, men… Och han verkade i sin tid, det kan man inte komma ifrån. Men, som jag förut påpekat, hur var livet i verkligheten för Martin Birck? Hur var det att besöka glädjeflickor så ofta? Sjukdomar? Detta undviks och vi får bara luddiga bilder. Stilen döljer. Men det är självklart min åsikt. Om vi nu räknar oss som “mogna” läsare – vilket vi väl är, så begriper vi kanske en del utan att detaljer “skrivs oss på näsan” (som Arne brukar skriva :-) ), men en oerfaren ung läsare…vad fattar han/hon?
Samtidigt har Söderberg ngt klarsynt, hänsynslöst i sina tankegångar. Hur många hade vågat “tänka till” om en kvinna hur hon kommer att se ut om si och så många år…Det är tabu, kanske osympatiskt. Men ack, så sant! Han är nog en besviken romantiker…
Ja, detta är mina tankar. Och vi är väl här fö att skriva vad vi tycker/känner. Eller…? -
-
-
-
Som jag skrev/tyckte i ngt inlägg så gömmer sig författaren bakom sin sti. Det är inte samma frispråkighet som t ex i Lady Chatterleys älskare av D H Lawrence. Men jag har kollat: LC:s älskare skrevs redan 1928 (dock ej översatt till svenska förrän 1941). Och Söderbergs roman är ju från 1901. Så svårt att ö h t jämföra! :-)
Och f ö “gömmer” sig väl alla författare med sina speciella stilar. Vi får väl konsultera Dr Freud. Haha…
Hur som helst så blir det betyg 4. -
-
Då har jag kommit fram till värdering och betygssättning av boken. Jag uppskattar Hjalmar Söderbergs författarskap och tyckte mycket om denna bok, när jag läste den i min ungdom.
Idag tycker jag, att den känns litet tam i jämförelse med till exempel Doktor Glas och Den allvarsamma leken eller Historietterna.
Jag tycker fortfarande, att det är en mycket bra bok med en bra miljöskildring och ett vackert språk. Den har som jag ser det ett moraliskt tema, att skildra och kritisera hyckleriet och dubbelmoralen i samhället, både när det gäller kärlekslivet och religionen.
En stark fyra får det bli. -
Nej, du har rätt. Det är naturigtvis inte så enekelt.Jag skrev, att jag tror, att Söderbergs alkoholmisbruk “till stor del orsakadaes av hans äktenskapsproblem”. Det innebär, att det också fanns andra orsaker. Under 1800-talet var alkohlkonsumtionen mycket hög i Sverige.Alkoholtraditonen var nog ännu starkare på den tiden än idag. På middagar skulle det bjudas på brännvin, öl,.vin och konjak eller likör till kaffet.Det sena 1800-talet var ju också punschens tid. Hjalmar Söderberg tillbringade också något år i Uppsala, där det nog förekom mycket “festande”, inte minst i form av punschförtäring. Han kan ju också ha haft anlag för alkoholmissbruk.
-
Jag vet inte om det är så enkelt som ett problematiskt äktenskap…? Han hade väl vanan att dricka sedan tidig ungdom el åtm sedan studentexamen?
Däremot kan jag tänka mig att hans önskan om skilsmässa (och genomförandet av den)spädde på hans missbruk ytterligare. Skuldkänslor, skam, vad andra tyckte o s v. Kan inte ha varit lätt på den tiden!
Finnes mer att säga om romanen? Betyg? :-)
Jag har mitt betyg klart, men avvaktar och ser om ngn vill skriva mer. -
Jag tror, att Söderbergs alkoholmissbruk till stor del orskades av hans äktenskapsproblem. Hans fru var sjuk både fysiskt och psykiskt.Hon kunde tydligen vara mycket högljudd, när hon inte fick som hon ville. När de sedan fick barn hade han ingen möjlighet att få arbetsro hemma utan sökte sog ofta till krogen. Han hyrde en särkild lägenhet, där han kunde arbeta i fred för frun och barnen. Han fick stora ekonomiska problem dels på grund av att hans fru ofta behövde vård på olika institutioner och att barnen då måste inackorderas någonstans.
Dels kostade hans alkoholmissbruk en hel del. Hans gode vän bankdirektören Ernest Thiel, grundaren av Thielska galleriet lånade ut stora summor till Säderberg, som nog aldrig kunde betala igen.Man kan läsa mer om detta i Bure Holmbäcks biografi över Hjalmar Söderberg och i Jesper Högströms biografi som kom ut 2018. -
Oj då! Där ser man. Att han var alkoholist…Nå, tydligen inte den ende/a författare som var (är) det…
Att läsa om alkoholism i en bok, på papper, är ju en sak. Att leva med en missbrukare är ngt helt annat. Så som familjen Thiel fick erfara.
Mot missbruk hjälper inga författarframgångar. Bengt Anderberg (boende på Bornholm under senare delen av sitt liv)har berättat att han började dricka när han gjorde succé. Han tålde inte framgången. Intressant och tänkvärt…Undrar när Söderbergs missbruk började…? -
Ja, som jag skrev i mitt tidigare inlägg är hans stil nog lätt att parodiera, om man tar fasta på vissa återkommande drag, som till exmpel kyrkklockorna i Jakob. Men därmot tror jag att det är mycket svårt att åstadkomm en stil, som är lika enkel och samtidigt lika innehållsmättad som Söderbergs. Man kan imnitera ytan men inte djupet.
Jo, han hade problem med hälsan. De problemen var självförvållade. Han var svårt alkoholiserad. Under en period bodde han hemma hos Ernest Thiel. Familjen Thiel hade tidiga vanor. När de skulle lägga sig gav de Hjalmar en flask Whisky.När något av barnen måste gå på toaletten nattetid kunde de möta en berusad Söderberg, som inte hittade till sitt rum i det stora huset. De var rädda för honom.
På äldre dagar hade han problem med hjärtat. Han dog av en hjärnblödning. Man trodde, att han skulle överleva men hjjärtat sviktade. Hans dåvarande hustru Emilie, född Voss, berättade, att han ropade på läkaren och ville förklara vad han menat nmed sina böcker.
Hans sista ord var: “Framsteg – framsteg -framsteg”.
Källa: Bure Holmbäck: Hjalmar Söderberg. Ett författarliv -
-
Som med alla författare måste ju “den som imiterar” vara väldigt lyhörd. Måste “känna in” den speciella stilen och hur livet gestaltade sig vid den aktuella tiden. Som du skriver, Husse, är stilen skenbart enkel. Det känns faktiskt som om Söderberg litet grann gömmer sig bakom stilen. Livet i IRL måste ha varit oerhört komplicerat för honom. Jag undrar hur hans hälsa var? Vad dog han av? Jo, jag vet: man kan nog kolla via nätet.
Tyvärr är han nog tacksam att parodiera.
Vilka författare som är svåra att efterhärma kan ju diskuteras. Var Söderberg hamnar på skalan vet icke jag. Vad tror ni? :-) -
-
Är det ingen mer som har synpunkter på Hjalmar Söderbers stil? Vad tycker Mohikanen som ställde frågan?
En annan sak. Jag slås av hur få tidsmarkörer det finns i Martin Birck jämfört med till exempel Den allvarsamma leken.där det finns nästan för många. Söderberg var ju redan från ungdomen intresserad av samhällsfrågor. Därför kunde man förvänta sig, att de politiska konflikterna skulle avspeglas i romanen, till exempel tullfrågan, den enda fråga där Hjalmar Söderberg och hans far hade samma åsikter enligt någon av biografierna. -
-
-
Nej, ingen rår för att någon hör dåligt.Men det är klart, att dålig hörsel försvårar kommunikationen. I både romanen och i verkligheten har mor och son svårt att förstå varandra. De har inget gemensamt språk och inga gemensamma referenser. Det är väl därför Martin Birck inte svarar modern. Han inser, att hon inte skulle förså hans tankar.I båda fallen, i romanen och i verkligheten, är nog modern orolig för sonens salighet. Hon är rädd för, att han ska hamna i helvetet eftersom han är en hädare enligt hennes sätt att se.
Söderbergs formulering i brevet, som jag citerade känns onödigt. Han måste ha gjort modern ledsen. Hon menade ju bara väl. -
Ja, att modern hörde dåligt kunde ju inte sonen hjälpa. Ibland är det svårt att avgöra vad en människa hör och inte. Min morfar var nästan döv så man fick gapa i ett… :-)
Min pappa hörde dåligt, men ville inte erkänna det. Det var påfrestande…Han “hann” aldrig få ngn hörapparat. Har även träffat yngre som hör dåligt och då ser man hur de läser på läpparna.
Det är möjligt att Martin “borde” ha sagt si och så. Jag ger ändå en eloge till författaren för att han återger verkligheten. Inte ngn idyll. Spänningar under ytan. En svår situation för båda. Han skriver som det är. Så är det ju ofta i familjer. Alla har sitt och ofta har man olika inställning till saker o ting. Om alla tycker exakt lika så misstänker jag att det finns ett osynligt förtryck. Ngn “norm” om vad man förväntas tycka. Kanske auktoritära föräldrar? Det är ju knappast bättre.
Just i detta fall kan man väl tänka att Martin gått in i sin författarroll. Han har tänkt så mkt, filosoferat…tycker han…så vad ska modern ö h t begripa? Tror också att han har svårt att hyckla. Det är möjligt att han skulle kunna prata bort det hela, men IRL är icke lätt. -
Nu har jag hittat brevet jag syftade på. I “Lusten och Ensamheten. En biografi över Hjalmar Söderberg” citerar Jesper Högström ur ett brev från Söderberg till modern: “Kära mamma, skriv inte sådant där som `håll dig till din herre så tycker han om dg´. Det verkar så nedstämmande”. Jag undrar hur den formuleringen verkade på modern. Kontakten mellan Hjalmar och modern försvårades också genom att modern på äldre dagar fick gabska dålig hörsel.
-
Scenen med modern skulle kunna vara självbiografisk. Hjalmar Söderbergs mor var troende.I någon av de två biografier om honom, som jag har läst citeras ett brev, där han ber modern att inte i sina brev skriva, att han skulle förtrösta på Gud eller något liknande eftersom det gjorde honom nedstämd. Jag har inte hitta brevet och kan inte återge den exakta formuleringen.
-
-
Det är en tragisk scen. Martin borde sagt något överslätande eller lugnande, inte bara suttit tyst. Det hade inte kostat honom något att lugna modern lite.
Off topic, det är fortfarande bara vi tre som skriver. Var är alla nya medlemmar, och de gamla som skrev lite förr? Min bok var ju ganska tunn och lättläst, det borde underlätta.
-
Ja, den scenen är viktig. Det tragiska är att han inser, att han inte kan förklara sina åsikter för modern.Han inser, att hon vill veta hur han tänker och känner men ser ingen möjlighet att svara på hennes önskan.
Vad gäller frågan om könssjukdomar tror jag, att de prostituerade var tvungan att låta undersöka sig med jämna mellanrum. Man var medvetenb om riskerna. Kondomer lär ha funnits redan på 1700-talet men de användes huvudsakligen av de högre klasserna. Det var nog inte så lätt att få tag på dem, misstänker jag.
Ibsens Gengangere handlar om syfilis har jag för mig. Sonen är dödligt sjuk och han har ärvt sjukdomen av fadern. -
Tänkte ett tag att Söderberg med sin speciella stil inte tar upp konflikter. Men det gör han ju! Och inte bara religion. Han beskriver glappet mellan son och mor i scenen där modern kommer in med en lykta och vill “prata”. Det känns som en avgrund av skilda attityder och de kan inte ha en nära relation – som i barndomen. Han “käftar” inte eller mister behärskningen…men tystnad kan också tala.
-
Du har rätt, könssjukdomarna var ett gissel på den tiden. Det fanns ju inga bra mediciner och kunskaperna var bristfälliga även hos läkare. Antingen fick det läka ur av sig självt eller så fick patienten mer eller mindre verkningslösa kurer som ibland kunde vara farligare än sjukdomen i sig. Många dog i förtid, inte minst bland de mer bemedlade samhällsklasserna då det var allmänt accepterat att gå till glädjeflickor. Bland konstnärer var väl syfilis en av de vanligaste dödsorsakerna? En känd syfilispatient var Karen Blixen som smittats av sin man, kanske, forskningen är inte säker på att det verkligen var syfilis hon led av. Men hon behandlades med kvicksilver, en verkningslös och livsfarlig metod som gjorde henne sämre och gav livslånga men.
Mycket riktigt undviker Söderberg det ämnet, kanske var det för känsligt eller så var det för att han själv och kollegor var i riskzonen att bli smittade, om man säger så…
Det fanns kondomer av djurtarmar, men hur utbredd användningen var och om de höll för påfrestningarna låter jag vara osagt. Det var nog inget som minskade könssjukdomarnas utbredning i alla fall.
-
Ursäkta en moralistisk indian, men… Med tanke på alla dessa “nattfjärilar” och de unga (och även äldre)mäns frekventa besök och samvaro med dessa prostituerade…Borde inte de veneriska sjukdomarna härja? Detta ämne undviker Söderberg. Så då är det inte en roman i realistisk (brutalt avslöjande)stil? Vidare undrar jag försynt: fanns det kondomer på den tiden? :-)
-
Bra analys om stilen, skenbart enkel men innehållsrik. Håller med, han har att sätt att skildra händelseförlopp utan att skriva läsaren på näsan. Han sparar detaljerna till miljöbeskrivningarna, vilket var viktigt då läsarna inte var så beresta på den tiden utan behövde en bild om hur det såg ut i t ex Stockholm.
-
Något, som bör uppmärksammas när man läser och diskuterar denna bok eller andra verk av Hjalmar Söderberg är stilen. Den är skenbart enkel men samtidigt innehållsrik. Jag var inne på detta i ett tidgare inlägg, när Söderberg istället för att helt enkelt skriva, att Martin Bircks mor var död skriver han “Han hade sirgflor på hatten, ty hans mor var död”.
-
Söderberg var väldigt progressiv i sin kvinnosyn, för progressiv för sin tid. Kvinnan ansågs inte bara underlägsen män, utan passiv och svag med moderskap som meningen med livet, någon som skulle dyrkas eller fördömas beroende på livsstil. Men Söderbergs kvinnor är självständiga och manipulativa, med ett aktivt sexliv. Lydia är otrogen och överger man och barn – efter att ha gift sig rikt! Arvids fru manövrerar in honom i äktenskapet med en kombination av tårar, löften och antydan om graviditet. Helga Gregorius är samma typ som Lydia, gifter sig till ställning och välstånd men ser efter andra män. Martin anser att hans kvinna kräver ekonomisk standard för att gifta sig, även om jag tror att han har fel.
-
När det gäller frågan om “kvinnosyn” är det helt klart, att hela samhället på Söderbergs tid hade en dålig, nedvärderande kvinnosyn.Kvinnorna ansågs underlägsna männen, både fysiskt och intellektuellt.Därför var mannen den gifta kvinnan förmyndare. En ogift kvinnahade antingen fadern eller någon äldre manlig släkting som förmyndare. Bara änkor var betrodda med att kunna sköta sin ekonomi och exempelvis driva företag.
Bara på ett område ansåhgs kvinnan överlägsen mannen. Det gällde omvårdnaden av barn, gamla och sjuka.
I jämförelse med detta får nog Hjalmatr Söderberg anses relativt progressiv. -
-
Men Söderberg skriver ju på ngt ställe att det är kvinnorna som får ta konsekvenserna av intima relationer med män. De är de som riskerar graviditeter. Och det är de som får betala priset – barnlöshet – om de inte har råd att skaffa barn. Eller hittar män som kan försörja dem.
Så nog har författaren den insikten.
Svårt också med “den äktenskapliga fällan”. Männen måste väl betala underhåll vid skilsmässor? Har förut läst om Söderberg; visst var han skild? -
Kvinnorna på den här tiden var ju underordnade männen. De saknade rösträtt och enbart änkor kunde driva företag. Andra kvinnor saknade ekonomisk rörelsefrihet. De hade mannen som förmyndare. Därför är frågan om kvinnosyn berättigad.
När det gäller Arnes förslag, att de skulle bo hos fadern har jag ett par funderingar.. Arne skriver, att de skulle ärva fadern, när han dör. Det är inte så säkert, att fadern hade någon förmögenhet att tala om. Ämbetsmännen på den tiden hade nog inte så hög lön.Det är inte säkert att han skulle ha råd att betala tjänstefolket. Vi vet inte hur han skulle ställa sig. Förmodligen skulle många i omgivnmingen förfasa sig över ett sådant arrangemang. Skulle fadern orka sätta sig över sådana fördomar? -
Ja, Arne, hur svara? Jag tycker bara att frågan “Hurdan kvinnosyn har x och X?” dyker upp titt som tätt. Det tas för givet att frågan är berättigad och att kvinnor ofta har negativa erfarenheter. Och vem vet, en del kvinnor HAR ju det. Men den andra frågan skulle bli mer omdiskuterad. Om män har dåliga erfarenheter…”får” man säga det?
Därför blir jag ibland uttröttad på frasen “Hurdan är kvinnosynen?” och längtar efter motfrasen “Hurdan är manssynen?”
Rättvist, tack! :-)
Ditt förslag på praktisk lösning låter ju bra…kanske. Man får då anta att personkemin fungerar mellan generationerna och mellan svärfar och svärdotter. Och om de har olika dygnsrytm? Bor fadern i ett hus och inte i en lägenhet, “våning”? Om det är en våning undrar jag hur alla får plats…sovrum, barnkammare etc? -
-
Ja man undrar hur Martin skulle göra om kärestan blev gravid. Skulle han ta sitt ansvar och gifta sig eller skulle han försöka köpa sig fri som Arvid i Den allvarsamma leken? Eller skulle han bara dra och lämna henne åt vargarna? Knappast det sistnämnda.
Som sagt kunde de ju bo hos fadern, han betalar ju tjänstefolket och när han dör ärver Martin hälften. Huset är stort för alla tre och när hustrun får barn kan de dra in på tjänstefolk då hon ändå är hemma.
Jag tror inte att klasstänkandet är något annan än kanske ett svepskäl hos honom. Men kanske får vi en ledtråd av samtalet mellan Henrik och Martin. Henrik ska gifta sig med Sigrid Tesch men han verkar inte direkt euforisk över det. Snarare melankolisk och nästan lite rädd. Han berättar om sina tidigare förhållanden och att han alltid tagit för givet att någon ska tröttna, “måtte hon bli den första som tröttnar och inte jag”. Sen berättar hon om en gammal gumma som han mött och hon liknar Sigrid som han tror att hon kommer att se ut som gammal, “vissnad, undanskjuten, lite löjlig”. Om han sagt det så hans tillkommande hört det hade hon nog slagit upp förlovningen fortare än kvickt… Kanske den attityden har gjort intryck på Martin och han är rädd att kärleken och spänningen dör när den blir legaliserad så att säga? -
Ja, Markels hyllningstal til lpanteismen är nog en drift med den liberala teologien, som Söderberg ogillade.
Martin Birck hade vuxit upp i ett medelklasshem och känds sig nog främmande för arbetare och hantverkare. Det finns ingenting i boken, som tyder på, att han såg ner på dem.
Om hans käresta skulle bli med barn, skulle det vara en ännu större katastrof, om de inte var gifta. På den tiden var barn utanför äktenskapet något, som ansågs vara oacceptabelt i hans kretsar. -
Ständigt denna kvinnosyn! Och hur är manssynen? :-)
Man kan inte komma ifrån att det FINNS kvinnor som drar pengar. Både då och nu. Bortskämda, vill ha smycken, pälsar (kanske), restaurangbesök, resor, fina kläder. Kanske att Martin hade sett mkt av detta och drog sig för äktenskap.
Nu var ju bokens hemliga dam inte sådan. Hon arbetade tydligen själv. Men hur skulle det bli om hon fick barn? Då måste hon ju stanna hemma och ta hand om barnet. Och då finge hon ju ingen inkomst (inte fanns det föräldrapenning då).
Till skillnad från er så tror jag att Martin HAR ett klasstänkande. Han är van vid medelklassliv och tjänstefolk. T o m när vännen Henrik kommer på besök är så meddelas det först genom jungfrun. Skulle Martin kunna vänja sig av med denna service och själv gå och öppna eller låta sin eventuella hustru öppna?
Därför misstänker jag att det rebelliska hos Martin Birck sitter i synen på religion. Knappast f ö. Men för all del, jag kan ha fel! som C-G Hederström sjöng… :-) -
Ett avsnitt som förmodligen väckte en viss uppmärksamhet när boken kom ut är när den tidigare studenten doktor Markel dyker upp på studentskivan och har en ironisk utläggning (som förstås är Söderbergs egen) om hur man ska förhålla sig till Gud och den på den tiden självklara tron på en högre makt. Markel menar att det är viktigt att tro, men det ska vara lagom och helst på en panteistisk Gud som man kan ge de egenskaper som passar för en själv. Alltså raka motsatsen till kyrkans dömande och straffande Gud. Det påminner lite om hur amerikanska presidenter och kristdemokratiska politiker tror på Gud, de måsta säga sig tro, men på ett lagom sätt för att tillfredsställa de troende men inte stöta bort tvivlare…
-
Ja, beskrivningen av besöket hemma hos generaldirektörenär roligt och lär enligt Söderberg själv vara tagen från verkligheten. Generaldirektören säger: “Herrn blir antagen och kan infinna sig imorgon för att börja sin tjänstgöring, om det finns något att göra”. Det sista är talande. Ibland fanns det ingenting att göra. Det var tydligen också vanligt, att man tjänstgjorde i flera ämbetsverk. Det står i boken “hos chefen för det ämbetsverk, till vilket Martin huvudsakligen ämnade förläggaa sin verksamhet, måste han personligen göra sin uppvaktning klockan åtta på morgonen i frack och vit halsduk”. Faderns kontakteri olika ämbetsverk hade kanske underlättat för Martin att få en tjänst.Så är det idag också. Utan kontakter är det svårare att ta sig in i både ämbetsverk och företag.
-
Ja det låter nästan som en undanflykt snarare än ett oöverkomligt skäl. Söderberg har fått kritik för sin negativa kvinnosyn och kanske är det vad som skiner igenom, han antyder att kvinnor kräver stora ekonomiska resurser hos mannen för att gå in i ett äktenskap.
Martins jobb anser han vara meningslöst, åtminstone i början, och han går dit mest för att fördriva tiden och uppbära lön. Det påminner om Arvid Falk i Röda rummet, han får arbete på en myndighet och ambitiös som han är jobbar han som en slav för att göra intryck men får istället skäll för att han jobbar för snabbt. Lite av Strindbergs syn på statliga verk finns även hos Söderberg och det står i efterordet att den dråpliga scenen där Martin söker jobb på ämbetsverket är tagen från Söderbergs eget jobbsökande hos generaldirektör Bennich 1888.
-
-
Det är faktiskt obegripligt varför de inte kan/vill gifta sig med varann och varför han åberopar samma skäl som Arvid i Den allvarsamma leken när han lät Lydia glida honom ur händerna. Men Arvid och Lydia var unga, Martin och hans kvinna var omkring 30 och levde i ordnade förhållanden rent ekonomiskt. Martin var inte den som blint höll på gamla konventioner och bristen på tjänstefolk borde inte vara något hinder. Men författaren framställer det som att det är försent och att det fysiska förfallet redan satt in, fast de bara är 30. En pessimism som jag inte riktigt förstår. Kvinnan hade ju “vaktat sin skatt” (oskulden) men att den klenoden förlorade alltmer i värde och att kvinnor som levde utan män åldrades snabbare. Som sagt, hårda bud i Texas för kvinnor på den tiden…
-
Jag får inte riktigt ihop det. Kvinnan säger, att hon inte vill ha en slät guldring. Det tolkar jag som att hon inte vill gifta sig.Martin Birck är sorgsen över, att han inte kan “ge henne “ett hem. Om han nu är så radikal och inte vill ge efter för samhhällskonventionerna, varför är han då följsam mot konventionen, att ett gift par i medelklassen måste ha tjänstefolk?
-
Precis vad jag tänkte! Ett klasstänkande.
Därför att en vanlig enkel arbetare kan ju gifta sig. Så varför inte “jaget”?
Jag vet inte om jaget (Martin Birck) menar att de skulle få skämmas om de syns tillsammans…och det sedan inte “blir” ngt äktenskap Ty då har ju kvinnan “givit sig” (får man anta – även om det inte går att säga till 100 %) och är därmed begagnad (ursäkta uttrycket)… Hårda bud i Texas! D v s om hon vill utgöra ett gott parti… -
Ja, detta kan vara svårt att förstå för oss som lever idag. Bure Holmbäck, som har skrivit en biografi om Hjalmar Söderberg, menar att förklaringen är, att en medelklassfamilj på Söderbergs tid förutsattes ha tjänstefolk. De skulle ha lön och brukade ofta bo hos sitt herrskap, som därför behövde ha en ganska stor våning.
-
Ja det är typiskt att man som Martin minns vissa detaljer knivskarpt från barndomen. det skildrar han bra.
Bästa boken kan vi bortse från, det var bara en utvikning.
Vad tycker ni om slutet? Han finner sin kvinna och hon besvarar känslorna men han påstår att de inte kan gifta sig eller ens vara ett par offentligt fast de är singlar, av ekonomiska skäl. Jag fattar det inte, han har fast jobb och även hon får in lite pengar. De kunde ju bo hos hans pappa, det var ju allmänt förekommande förr att generationerna bodde ihop. Pappan hade knappast opponerat sig, han verkar timid och hade fått gratis hjälp på ålderdomen. Eller har kvinnan något lik i lasten som jag missat? Det där smygandet tycks mig obegripligt, om alla som gifter sig måste varit rika hade mänskligheten dött ut.
-
Jag håller med Mohikanen om att barndomsskildringen är mycket fin, poetisk och vacker. Samtidigt håller jag med Arne om att skildrinegn av den vuxne Martin Birck är intressantare. Här finns ju en kritk mot falska och hycklande samhällsnormer, både när det gäeer religionen och när det gäller kärlekslivet.
-
Tack, Arne och Husse! Jag ber att få reservera mig gällande vilken roman som skulle kunna utses till den bästa svenska. Som vanligt är smaken delad. För min del är jag tacksam att slippa Den allvarsamma leken. Mer säger jag inte…haha…
Visst är det mer intressant (kanske?) med vuxenliv i romanform… Men det hindrar inte att Söderberg skildrar pojken Martins upplevelser av livet mkt bra och känsligt. Det är verkligen en liten pojkes perspektiv. T ex när han är ute i en trädgård, går bland blommor…och hans mamma försvinner…Hon är bakom fläderbusken. En gripande scen…hur utsatta och hjälplösa små barn är…Påminner om en scen ur en filmversion av Den hemlighetsfulla trädgården som jag såg när mina barn var små. En liten flicka, c:a två år, går vilse i högt gräs… Jag grät flera ggr om…och tänkte på mina döttrar. Så hjärtskärande…Vet (minns) få scener som gripit mig så. Förmodligt ngt med egot också: den lilla flickan någonstans inom en.
Ja, förlåt att jag kom in på ngt helt annat, men scenen i Martin Bircks ungdom grep mig… -
Tack för en bra inledning. Jag håller med om det mesta och har inte så mycket attt tillföra. Jag kan inte låta bli att fascineras av Söderbergs ordknappa och komprimerade stil. Han kan säga mycket med några få ord. Jag har föäst mig vid dessa två meningar: “Martin reste sig, tog rock och hatt, släckte sin gröna lampa och gick. Han hade sorgflor i hatten, ty hans mor var död.
-
Jag håller Den allvarsamma leken för den bästa bok som skrivits av en svensk författare. Martin Bircks ungdom är inte av samma klass men klart läsvärd och man känner igen författarens stil och tankesätt. Söderberg levererar, alltid!
Boken är indelad i tre delar, barndom, ungdom och vuxentid. Barndomen är som vanligt ointressant för mig, men under ungdomstiden formas Martin till en tvivlare som ifrågasätter tidens självklara Gudstro och moralsyn. Han vill bli skald och skriva dikter men enligt tidens norm ska en skald visa tillit till Gud. Samtidigt ser han vuxenvärldens hyckleri med stora ord om moral och kvinnors dygd samtidigt som det är helt accepterat att gå till glädjeflickor. Det kontroversiella när boken kom ut var Martins tvivel på Gud och vuxenvärlden, idag hade det varit synen på prostitution.
Så här står det, “Han hade märkt att de flesta aktningsvärda unga män, och de gamla för resten också, trodde på två sorters kärlek, en ren sort och en sinnlig sort. Unga flickor av bättre familj skulle älska med den rena sorten, men det betydde förlovning och giftermål och det hade man sällan råd med. I regel var det därför bara förmögna flickor som kunde inspirera till en ren kärlek, eljest hörde denna känsla mera hemma i lyrisk poesi än i verkligheten. Den andra sorten däremot, den sinnliga, kunde och borde en normal ung man ägna si gåt minst en gång i veckan”Söderberg ironiserar över samtiden, det är alltså bättre att gå till glädjeflickor än att onanera och fina flickor ska man dyrka på avstånd – om de är rika nog…
Martin Bircks ungdom är ingen spännande bok där läsaren byter sida med andan i halsen. Istället ligger tyngdpunkten på en filosofisk nivå med mycket tankar om livet, kärleken och Gud. Martin känns idag väldigt vanlig som person och inga dramatiska händelser stör rytmen i berättelsen, något som jag uppskattar.
-
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.