Markurells i Wadköping av Hjalmar Bergman

Visar 20 svarstrådar
  • Författare
    Inlägg
    • #44611
      husse
      Deltagare

      Vad tycker ni andra om personskildringen i romanen? Man brukar ibland använda beteckningen “krunelurer” om hans personer. Jag tror, att det var Bergman själv, som först använde det uttrycket. Han hade under sin uppväxt fått höra många historier om originella personer i Bergslagen. En del av dem har nog fått stå modell för hans romanfigurer.
      enligt Erik Hjalmar Linder finns det en parallell till förhållandet mellan de Lorche och Markurell i förhållandet mellan Bergmans far, bankkamreren och en byggmästare Per Eriksson. De gjorde tomtaffärer tillsammans och vid faderns död visade sig hans affärer vara i oordning. Det fanns inga misstankar om oegentligheter men Bergmans fastrar klagade på att Eriksson inte hade varit samarbetsvillig, med att reda ut boets affärer.

      • Det här svaret redigerades för 6 dagar, 9 timmar sedan av husse.
      • #44651

        Hejsan!
        Husse m fl!
        Jo, åtm Markurell känns som en karikatyr till att börja med. Ett evigt tjat om den rävröda hårkransen etc. Att han sällan tvättar sig och bara säger “hon där” om frun etc. Men så småningom växer det mänskliga fram under den burdusa ytan.
        Fru de Lorche (Elsa) är litet svår att få grepp om. Varför tycker Markurell att hon är så fin och rar? Är det för att hon till figuren är “gracil”eller är det hennes sätt? Uppväxt i Tante Övervestalens regi och sedan ngn pension i Schweiz…och så småningom friad till av de Lorche,
        Perukmakaren känns ju som en karikatyr hela han. :-)
        Det är ngn dam som har “varannandagsfrossa”…hahaha…
        Krumelurer…tja, kanske det.

        • #44662
          husse
          Deltagare

          Att Markurell tycker, att fru de Lorche är “fin” beror nog både på den nätta figuren och på hennes fina sätt. Jag tror, att hennes sätt är det viktigaste. Fru Markurell ska ju också vara vacker men har inte samma fina sätt.
          Överstinnan Edenblad, vars förstånd ibland står stilla lider kanske av en begynnande demens. Lektor Barfoth är uppenbarligen alkoholist.

    • #44326
      husse
      Deltagare

      Scenen i bokens inledning med katten, som lurar alldeles bakom råttan har nog symbolisk betydelse. Vem är katten och vem är råtta? Är Markurell katten och häradshövdingen råttan? Om häradshövdingen faller, faller hela Wadköping eftersom man är beroende av Förenade metallverken, som domineras av häradshövdingen. Vad har ni för tankar om detta?

      • #44471

        Eftersom Bergman är en så driven författare och förmodligen “finurlig”…så kanske man kan läsa in symbolik i detta med katten och råttan.
        Markurell bevakar (“leker” med) råttan (de Lorche)…
        Men även om han tar råttan så är ju triumfen tillfällig. För sedan rasar ju Markurells värld…

      • #44427
        Lolmak
        Deltagare

        Jag tänkte på det också, Husse. Det måste vara nån symbolik- Handlar hela boken en katt- och råttalek? Är livet det?
        Inledningsscenen är ju så detaljerad, om djuren och insekterna. Det är som att det är en liten värld eller åtminstone by han beskriver.

        • #44462
          husse
          Deltagare

          JaLomak, det är en liten värld. Mitt intryck är att i Wadköping känner alla varandra.

          • #44473

            Det står ju om att överste Edeblad bryter brevhemligheten när han kollar Elsas (kärleks-)brev.
            Anmärkningsvärt!
            På ngt sätt – i förlängningen – ett kontrollsamhälle.
            En flicka/kvinna kan inte ens gå på konditori med en kavaljer utan att “hela stan” får veta det.
            Än mindre gå och dansa….!

            • #44475
              Lolmak
              Deltagare

              Men var inte det tidstypiskt oavsett var man bodde? Kanske annorlunde i större stad men då hade man annan typ av social kontroll inom sin krets? Särskilt för kvinnor, tänker jag.

    • #44248
      husse
      Deltagare

      Om jag har förstått saken rätt, trodde fru de Lorche, att maken tänkte ta sitt liv och var beredd att följa efter. Det måste ha varit en chock att få reda på, att han helt enkelt tänkte fly. Vad tänker ni andra om detta?

    • #44243
      husse
      Deltagare

      Tante Rüttenschöld fick en uppenbarelse, som innebar att det fanns en skatt i häradshövdingens klädkammare. Hon övertalar landshövdingen, översten och kaptenen att följa med på en expedition dit. Där upptäcker de häradshövdingens reskassa inför den planerade flykten. Hur ska detta tolkas? Förstod hon att häradshövdingen tänkte fly? Hon mindes från sin barndom, att det fanns en lucka i golvet i klädkammaren. Låtsades hon få en uppenbarelse?

      • #44260

        Husse!
        Jo, de flesta s k uppenbarelser bör man nog ta med en nypa salt. :-)
        Tante Rüttenschöld visste mkt väl att det fanns en lucka i häradshövdingens klädkammare.
        Bedrövligt om fru de Lorche i sin fantasi/EVENTUELLA verklighet tänkte följa sin make i döden. Och då lämna Louis föräldralös! Visst: han var inget spädbarn; skulle fylla sjutton år till hösten. Men ändå.:-(
        Fanns inte möjligheten att släkten eller goda vänner kunde hjälpa de Lorche ut ur knipan?
        Markurell överlämnade ju de sjuttio tusen personligen till Elsa. Som kom från Jesu Krubba, menar jag.

        • #44316
          husse
          Deltagare

          Släkten försökte men misslyckades få fram pengarna. De sjuttiotusen från Jesu krubba kunde han ju inte använda. De pengarna tillhörde Jesu Krubba .Det var väl de aktier, som De Lorche hade pantsatt .Det var ett allvarligt brott. I dag skulle det nog rubriceras som “trolöshet mot huvudman”.

    • #44192
      husse
      Deltagare

      Romanen är i grunden tragisk. Samtidigt finns det en hel komiska inslag. Dit räknar jag mutmåltiden på skolan. Där minns jag Åke Fridell som en av censorerna i tv-serien.
      En märklig person är överstinnan Edeblad, vars förstånd stannar litet då och då.
      Det finns en hel del komiska episoder.

      • #44449
        Lolmak
        Deltagare

        Jag förstår att det kan kännas som komiska inslag, men helhetskänslan för mig är tragisk, men det är ju absolut en satir eller hur?

        • #44469

          Man kan ha rätt på olika sätt.
          En satir över samhället, pengar o falsk dygdighet, mottaglighet för mutor o fjäsk etc. Som bl a Arne påpekar.
          Men absolut en blandning av tragedi o komedi….. Jag hittar inget bättre ord än tragikomisk.

          • #44477
            Lolmak
            Deltagare

            Är det inte just också särskilt hårt mot det förljugna? Att vara usel är en sak, men att framstå som bättre person och dölja att man är usel är värre? Det känns som att det är nåt sånt HB vil säga.

            • #44502
              husse
              Deltagare

              Markurell säger vid ett tillfälle något intressant. Han kan inte vara “fin som de Lorche. Hans enda sätt att utmärka sig och “vara någon” är att tjäna pengar. Utan pengarna är jag bara en lus säger han. Jag minns inte de exakta ordalagen.

              • #44513

                Jo…Skrev ju det häromdagen. :-)

                DensisteMohikanen
                Deltagare
                (92.33.152.246)

                Lolmak!
                Jo, Markurell säger ju på ngt ställe att han bara är en lus, ingenting, utan sina pengar.
                En skrämmande tanke. Typiskt för själlös kapitalism? Det är bara de som har ekonomiska tillgångar som har ngt inflytande. Åtm i staden Wadköping.

                • #44539
                  Lolmak
                  Deltagare

                  Jag kom att tänka på den formuleringen som användes i Sebastian Barrys Days without end- det var nåt liknande. Huvudpersonen beskrev sig som en lus utan värde innan han flyttade till USA.
                  Det är nog tyvärr inte bara i Wadköping- det är väl många som uppskattar människors värde på detta sätt, ännu vanligare förr än nu tänker jag.

                  • #44546
                    husse
                    Deltagare

                    Ja, Markurell hade inget “fint” påbrå, han var inte adlig och hade inga berömda förfäder. Det enda han hade att komma med var pengarna.

        • #44464
          husse
          Deltagare

          Visst är det en tragisk historia samtidigt som det finns många komiska inslag. I viss mån är det nog en satir, men jag tro inte att det var huvudsaken för Hjalmar Bergman. Han har skrivit någonstans, att denna bok var “mitt avsked till kärlek och familjeliv”. Jag tror, att han identifierar sig med Markurell, inte med hans skojarfasoner men med tragiken att inte vara biologisk far till sin son. Bergman var homosexuell och ansåg sig utestängd från möjligheten att bilda familj.

          • #44479
            Lolmak
            Deltagare

            Intressant tolkning. Tänker att det är ovanligt att författaren skulle identifiera sig med anti-hjälten.

      • #44196
        Arne
        Deltagare

        Mutmåltiden och donationen! Det var den som gjorde susen, rektorn kunde inte gärna ta emot donationen och sedan kugga gossen. Då skulle han rivit gåvobrevet direkt. Jag ser det som bokens höjdpunkt som visar på mänsklig svaghet, pengars makt och att även de mest idealistiska kan köpas.

        Är romanen i grunden tragisk? Vad tycker ni andra? Det finns förvisso mörka och tragiska inslag men jag ser romanen som en satir över klasstänkandet, respekten för överheten (de Lorche, mutkolven till rektor) den falska dygdigheten, att det materiella går före ideal och religion och att allt går att köpa – utom kärlek och familj. Sen kan man tycka att detta är tragiskt men det var knappast författarens huvudsyfte med boken.
        Jag ser också en moralisk pekpinne, både Markurell och de Lorche blir utskämda och blir av med det som är viktigast för dem.

        • #44481
          Lolmak
          Deltagare

          Utmärkt analys, Arne. Tror som du att den säger att alla kan köpas (vi är bara ollika dyra).
          Ja, här blir ju resultatet att det materiella går före religion. Det måste ha varit väldigt svårt att skriva nåt sånt med sån distans till sin samtid. Idag tittar vi på spelet i boken och kan analysera det på håll, men att ha levt under liknande förhållanden måste ha gjort det svårt att kunna se det med sån skärpa.
          Vad tyckte HB:s samtid om honom?

        • #44285

          Ett prov på den oerhörda klasskillnaden är när tante Rüttenschöld ber översten o Brenner (har jag för mig)om tre hundralappar. Dessa håvar de upp ur sina plånböcker utan problem.
          Hon sätter sig att skriva i Gredelina Kabinettet. Lägger en hundralapp i varje kuvert. Till sömmerskan hon haft en gång, till en kusk som “de” haft en gång och till Johan Markurell. Sistnämnda ska han få på hennes begravningsdag. Som hon känner på sig kommer snart.
          För förstnämnda två fattiga var nog hundra kronor mycket.
          Förmodligen tyckte övervestalen att hon visade prov på stor godhet. Och ändå var summan en bagatell för henne. Nästan.
          Ständigt dessa pengar …och dess makt. De fattiga i staden/samhället får bara allmosor.

          • #44330
            husse
            Deltagare

            Ja, men hundra kronor på den tiden var betydligt mera än idag. Jag har någonstans i mina pärmar ett papper, som innehåller en krognota från början av 1920-talet. Om jag minns rätt kostade en middag med förrätt, varmrätt och dessert fem kronor. Jag ska försöka leta fram den och återkomma om jag hittar den.

            • #44339

              Ja, givetvis.
              Men jag menar att en hundralapp för en rik eller halvrik ändå var vardagligt överkomligt i förhållande till vad de fattiga hade.

        • #44198
          husse
          Deltagare

          Jo, jag anser att romanen är tragisk. Ämnet för den är en människas undergång. Jag tänker på Markurell, som förlorar det som ger hans liv mening. Det är naturligtvis också tragiskt för De Lorche, häradshövdingen, och hans familj.
          Men visst finns det också både humor och samhällskritik som du nämner.
          Jag ska längre fram återkomma till Hjalmar Bergmans egen syn på verket och Erik Hjalmar Linders tankar.

    • #44173
      husse
      Deltagare

      Var i boken står det att Markurell skulle dö 1916? Jag har letat men inte hittat stället. Jag skulle vilja se hur det ser ut i sammanhanget.

      • #44184

        Husse!
        Ett av ställena är sid 194-195.

        • #44190
          husse
          Deltagare

          Vi har nog olika upplagor, sidan 197-98 i min bok. Nu har jag läst det och här sågs “herr Markurells dödskamp började den juni 1913 klockan 4.45 e-m.”. Det handlar om den andliga döden, när han förlorar det enda som betyder något för honom. Därför lägger författaren till uppgiften om hans fysiska död, för att markera skillnaden. Så uppfattar jag det.

          • #44201

            Husse!
            Jag förstår det. Att hans s k andliga död börjar i o m förlusten av Johan. Men jag vill inte veta när han dör! Jag vill ha kvar min illusion om att han skulle kunna bli vänligare, bli vän med frun, tilltala henne med förnamn (Karin??), ö h t bli en bättre människa.
            Husse, du skrev om Bergmans tema redan när vi diskuterade Chefen Fru Ingeborg.
            Att hans romaner ofta (alltid) handlar om en människas undergång. Vilket tema! Så depressivt… Usch.
            Verkligen inte ngt favorittema för mig. Även om många författare har det. Kärlek o död.
            I grunden beror min motvilja nog på att jag har svårt för döden.
            Si så där! Freud nästa… :-)

            • #44246
              husse
              Deltagare

              Hjalmar Bergman skrev nog utifrån sin egen situation. Som homosexuell såg han sig som utestängd från möjligheten att gifta sig och bilda familj. Han gifte sig men enligt uppgift ska äktenskapet ha varit “vitt”, vilket betyder, att det inte förekom något sexuellt umgänge, hur man nu kan veta det.
              Jag tycker, att det är en brist, att fru Markurell bara försvinner. Man får veta vad som hände med henne. Jag har för mig, att Markurell säger, att han hörde bort henne.
              Många gånger, när jag har läst en roman eller sett en film, brukar jag undra vad som hände sedan. Här får vi åtminstone veta vad som hände med Markurell, men hur gick det för häradshövdingen? Kunde han komma tillbaka efter fängelsestraffet? Reste han utomlands och byggde upp en ny tillvaro?

              • #44257

                Var det inte rentav sin kusin som Hj Bergman gifte sig med?

                Markurell körde bort frun? Jo, men var det inte sagt i stridens hetta – när han var ifrån sina sinnen? Hon (frun) kanske kom tillbaka senare? Fast då ville hon inte längre vara “krogmadam” på Kupan?
                Han insåg nog…när allt lugnat ner sig… vilken nytta han haft av “hon där”… men att han inte rätt uppskattat henne.

                • #44319
                  husse
                  Deltagare

                  Det fanns nog ingen kärlek i det äktenskapet. Frågan är om hon ens ville komma tillbaka. Det kunde vara svårt att försörja. sig som ensamstående kvinna på den tiden. Därför kanske hon kunde tänkas vilja komma tillbaka om hon blev bättre behandlad.

                  • #44361

                    Nu har jag lusläst litet…När Markurell har sällskap av en av vännerna efter sammanbrottet så framgår det faktiskt att han aldrig haft en tanke på skilsmässa.
                    Och när han har djuriska läten i sin förtvivlan så kommer fru Markurell halvvägs nedför trappan. Sedan går hon upp igen. Alltså finns hon kvar i huset!

                  • #44405
                    husse
                    Deltagare

                    Jag har svårt att få detta att gå ihop. Både i boken och i TV-serien frågar Barfoth om Markurell har misshandlat frun. Markurell svarar: “Nej, minsann. Det gjorde jag inte. Hon fick gå”. Både i boken och i TV-serien kommer frun rusande ner för trappan, när Markurell utstöter ett “fullständigt djuriskt tjut”.

                  • #44409

                    Ja, Barfoth misstänker väl att Markurell kunde ha misshandlat (slagit) frun. Dylikt förekommer ju (tyvärr). Förmodligen visste Markurell inte vad han skulle ta sig till i sin bottenlösa förtvivlan så han kan ha skrikit: Gå din väg! Försvinn! Jag vill inte se dig…Gå bort!
                    Frun (ganska behärskad av sig, trots allt) har då tagit sin tillflykt till andra våningen och väntat på att allt skulle lugna ner sig.
                    Ett troligt scenario enligt mig.
                    Makarna använde sig väl sällan av ömhetsbetygelser. Å andra sidan knakade ju trappan ibland om nätterna när Markurell tassade upp till frun nattetid. Hon bör då inte ha varit helt motvillig. I annat fall skulle det ju ha varit våldtäkt varje gång.

                  • #44379
                    husse
                    Deltagare

                    Jaså! Jag har för mig, att Markurell säger någonstans i slutet att han har kört bort frun.
                    Nu när jag ser TV-serien igen slås jag av att det förekommer smekningar mellan makarna. Något sådant nämns aldrig i boken.

                  • #44343

                    Husse!
                    Fru Markurell säger ju under det ödesdigra grälet att hon och sonen Johan kan lämna Wadköping. Men att då Markurell ändå måste försörja dem. Om det nu blir så, alltså.

          • #44194
            Arne
            Deltagare

            I min upplaga står det på sid 182. Och innan dess på sid 119.

    • #44165
      husse
      Deltagare

      Med anledning av Mohikanens frågor om skolsystemet har jag googlat litet. 1927 fick flickor tillträde till läroverken men det fanns fortfarande separata flic-k och pojkskolor. Jag gick i gymnasiet mellan 1958 och 1962. Jag hade två kvinnliga klasskamrater, som tidigare hade gått i flickskola. De berättade, att flickorna där mest hade diskuterat killar och smink.

      • #44203

        Jag blir inte riktigt klok på det här med den ALLmänna linjen. Läste någonstans att många helt enkelt föraktade denna linje och därmed inte tog dess elever på allvar. Snobbism? Vet inte vad man ska tycka. Och vad är “nyspråk”?! Hade de inte c-språk??? Så vad var nytt??Här är några rader om linjen.

        LATINLINJEN
        NAMNETS MAKT ÖVER TANKEN
        Av professor GUDMUND BJÖRCK
        »Trång är vår värld, och hjärnan rymlig är.
        Lätt nog bo tankarna bredvid varandra,
        men tingen trängas hårt i verkligheten.
        Där ett tar rum, där får det andra vika.» W allensteins tänkespråk sannas i hög grad av den nu pågående
        svenska skolreformens historia. Det är endast i önsketankarnas
        värld, som det går för sig att sänka fordringarna och ändå hålla
        standarden uppe, att undvika tävlan och ändå tillvarataga begåv-
        ningarna, att på samma gång göra undervisningen intensivare,
        öka klassernas storlek och eftersätta lärarrekryteringen.
        skolöverstyrelsens senaste förslag, sedan några månader livligt
        diskuterat av alla intresserade, ger ännu ett exempel på den nöd-
        vändiga anpassningen efter verklighetens hårda villkor. Det gäl-
        ler denna gång organisationen av skolans högsta stadium, gymna-
        siet, och förslaget innebär en provisorisk reform, avsedd för den
        nödvändiga övergångstiden, innan enhetsskolan är genomförd, en
        tid, som efter allt att döma, blir ganska lång.
        De fria, individuella kombinationer mellan ämnena, som Värner
        Rydens skolreform hade infört i de båda sista ringarna, försvinna
        nu definitivt. Iden var rationell, men den förutsatte en självstän-
        dighet och målmedvetenhet, som icke finns hos många gymnasis-
        ter, och redan efter några år hade valfriheten blivit inskränkt till ett antal fasta grupper. A v livat blir också, och det redan i sin
        linda, 1946 års skolkommissions projekt att avrunda skolgången
        med det elfte året för att sedan mellan det sålunda förkortade
        gymnasiet och universitetet inskjuta en »studentklass» eller »col-lege-år». Man ser med ett visst vemod detta uppslag avföras från
        dagordningen. Operationen är antagligen nödvändig av pedago-
        giska skäl, ty, en gång förverkligad, kommer generalplanen för
        den svenska skolan icke att reservera mer än tre år för

        vLatinlinjen – namnets makt över tanken
        stadiet, nämligen det tionde t. o. m. tolfte skolåret, och en »hori-sontell klyvning» kan ej gärna utföras på en så tunn skiva. Det
        låg i alla fall en positiv tanke bakom skolkommissionens förslag,
        och jag skulle för min del tro, att gymnasiernas lärare i allmänhet
        äro bäst skickade att förmedla sina elevers övergång till de fria
        studier, som borde idkas vid universitet och högskolor.
        Den stora nyheteu i det nu framlagda gymnasieförslaget är, att
        den länge efterlängtade tredje linjen förverkligas och träder in
        vid sidan om de två redan hävdvunna, latin- och reallinjen. Vid
        övergången till näst högsta ringen klyves sedan var och en av
        de tre linjerna i två grenar, latinlinjen i en halv- och en helklassisk
        (med grekiska), den nya, s. k. allmänna linjen i en matematisk
        och en nyspråklig, reallinjen slutligen i en biologisk och en mera
        matematisk gren.
        Nu tänker sig överstyrelsen som en möjlighet, att den allmänna
        linjen över huvud skulle inskränkas till dessa två sista gymnasie-
        klasser. Pedagogiskt sett är detta alternativ sämre än en fullstän-
        dig fyra- eller treårig allmän linje, det är »ett omdöme som knap-
        past behöver motiveras», för att tala med ledarskribenten i Tid-
        ning för Sveriges läroverk. Det blir ju i själva verket ingen själv-
        ständig tredje linje utan endast ett par nya utgreningar. Dessutom
        inträder en besvärlig snedbelastning. Enligt planen skulle näm-
        ligen endast reallinjens lågstadium ge tillträde till båda de »all-männa» grenarna, latingymnasisterna måste välja den nyspråk-
        liga. Och för dem, som så göra, blir två års (eller på de treåriga
        gymnasierna ett års) latinstudium hängande i luften. Ty den kurs-
        plan är icke uttänkt eller den pedagogikens akrobat född, som för-
        mår ens i en liten klass lägga en grund, vilken samtidigt kan
        tjänstgöra som ett någotsånär avslutat bygge. Som man ser, ten-
        derar den allmänna »linjen» på detta vis att bli ett bihang till den
        gamla reallinjen.
        På ledande skolhåll råder säkerligen ingen avoghet mot en full-
        ständig, självförsörjande allmän linje. När man icke desto mindre
        som alternativ därtill föreslår den nyssnämnda inskränkningen till
        gymnasiets högstadium, så är orsaken en helt annan: det är knapp-
        hetens kalla stjärna, som lyser över vägen. För våra hårt ansatta
        läroverkschefer och undervisningsråd är lärarbristen en påträng-
        ande realitet. Det gäller helt enkelt att hålla skolan gående och
        spara på arbetskraften, och därför måste varje lektion hållas med
        så många elever som möjligt; samläsning blir dagens lösen. En
        tredelning redan av nedergymnasiet leder däremot ofrånkomligen
        5Latinlinjen – namnets makt över tanken
        stadiet, nämligen det tionde t. o. m. tolfte skolåret, och en »hori-sontell klyvning» kan ej gärna utföras på en så tunn skiva. Det
        låg i alla fall en positiv tanke bakom skolkommissionens förslag,
        och jag skulle för min del tro, att gymnasiernas lärare i allmänhet
        äro bäst skickade att förmedla sina elevers övergång till de fria
        studier, som borde idkas vid universitet och högskolor.
        Den stora nyheteu i det nu framlagda gymnasieförslaget är, att
        den länge efterlängtade tredje linjen förverkligas och träder in
        vid sidan om de två redan hävdvunna, latin- och reallinjen. Vid
        övergången till näst högsta ringen klyves sedan var och en av
        de tre linjerna i två grenar, latinlinjen i en halv- och en helklassisk
        (med grekiska), den nya, s. k. allmänna linjen i en matematisk
        och en nyspråklig, reallinjen slutligen i en biologisk och en mera
        matematisk gren.
        Nu tänker sig överstyrelsen som en möjlighet, att den allmänna
        linjen över huvud skulle inskränkas till dessa två sista gymnasie-
        klasser. Pedagogiskt sett är detta alternativ sämre än en fullstän-
        dig fyra- eller treårig allmän linje, det är »ett omdöme som knap-
        past behöver motiveras», för att tala med ledarskribenten i Tid-
        ning för Sveriges läroverk. Det blir ju i själva verket ingen själv-
        ständig tredje linje utan endast ett par nya utgreningar. Dessutom
        inträder en besvärlig snedbelastning. Enligt planen skulle näm-
        ligen endast reallinjens lågstadium ge tillträde till båda de »all-männa» grenarna, latingymnasisterna måste välja den nyspråk-
        liga. Och för dem, som så göra, blir två års (eller på de treåriga
        gymnasierna ett års) latinstudium hängande i luften. Ty den kurs-
        plan är icke uttänkt eller den pedagogikens akrobat född, som för-
        mår ens i en liten klass lägga en grund, vilken samtidigt kan
        tjänstgöra som ett någotsånär avslutat bygge. Som man ser, ten-
        derar den allmänna »linjen» på detta vis att bli ett bihang till den
        gamla reallinjen.
        På ledande skolhåll råder säkerligen ingen avoghet mot en full-
        ständig, självförsörjande allmän linje. När man icke desto mindre
        som alternativ därtill föreslår den nyssnämnda inskränkningen till
        gymnasiets högstadium, så är orsaken en helt annan: det är knapp-
        hetens kalla stjärna, som lyser över vägen. För våra hårt ansatta
        läroverkschefer och undervisningsråd är lärarbristen en påträng-
        ande realitet. Det gäller helt enkelt att hålla skolan gående och
        spara på arbetskraften, och därför måste varje lektion hållas med
        så många elever som möjligt; samläsning blir dagens lösen. En
        tredelning redan av nedergymnasiet leder däremot ofrånkomligen

        Latinlinjen – namnets makt över tanken
        stadiet, nämligen det tionde t. o. m. tolfte skolåret, och en »hori-sontell klyvning» kan ej gärna utföras på en så tunn skiva. Det
        låg i alla fall en positiv tanke bakom skolkommissionens förslag,
        och jag skulle för min del tro, att gymnasiernas lärare i allmänhet
        äro bäst skickade att förmedla sina elevers övergång till de fria
        studier, som borde idkas vid universitet och högskolor.
        Den stora nyheteu i det nu framlagda gymnasieförslaget är, att
        den länge efterlängtade tredje linjen förverkligas och träder in
        vid sidan om de två redan hävdvunna, latin- och reallinjen. Vid
        övergången till näst högsta ringen klyves sedan var och en av
        de tre linjerna i två grenar, latinlinjen i en halv- och en helklassisk
        (med grekiska), den nya, s. k. allmänna linjen i en matematisk
        och en nyspråklig, reallinjen slutligen i en biologisk och en mera
        matematisk gren.
        Nu tänker sig överstyrelsen som en möjlighet, att den allmänna
        linjen över huvud skulle inskränkas till dessa två sista gymnasie-
        klasser. Pedagogiskt sett är detta alternativ sämre än en fullstän-
        dig fyra- eller treårig allmän linje, det är »ett omdöme som knap-
        past behöver motiveras», för att tala med ledarskribenten i Tid-
        ning för Sveriges läroverk. Det blir ju i själva verket ingen själv-
        ständig tredje linje utan endast ett par nya utgreningar. Dessutom
        inträder en besvärlig snedbelastning. Enligt planen skulle näm-
        ligen endast reallinjens lågstadium ge tillträde till båda de »all-männa» grenarna, latingymnasisterna måste välja den nyspråk-
        liga. Och för dem, som så göra, blir två års (eller på de treåriga
        gymnasierna ett års) latinstudium hängande i luften. Ty den kurs-
        plan är icke uttänkt eller den pedagogikens akrobat född, som för-
        mår ens i en liten klass lägga en grund, vilken samtidigt kan
        tjänstgöra som ett någotsånär avslutat bygge. Som man ser, ten-
        derar den allmänna »linjen» på detta vis att bli ett bihang till den
        gamla reallinjen.
        På ledande skolhåll råder säkerligen ingen avoghet mot en full-
        ständig, självförsörjande allmän linje. När man icke desto mindre
        som alternativ därtill föreslår den nyssnämnda inskränkningen till
        gymnasiets högstadium, så är orsaken en helt annan: det är knapp-
        hetens kalla stjärna, som lyser över vägen. För våra hårt ansatta
        läroverkschefer och undervisningsråd är lärarbristen en påträng-
        ande realitet. Det gäller helt enkelt att hålla skolan gående och
        spara på arbetskraften, och därför måste varje lektion hållas med
        så många elever som möjligt; samläsning blir dagens lösen. En
        tredelning redan av nedergymnasiet leder däremot ofrånkomligen

        Gymnasielinje kallades den svenska gymnasieskolans olika inriktningar åren 1927–1991. Före 1966, och under större delen av 1900-talet var det svenska systemet för teoretisk (studieförberedande) utbildning följande:

        Allmänt gymnasium
        Latinlinjen
        Helklassisk eller Halvklassisk gren
        Reallinjen
        Matematisk eller Biologisk gren
        Allmänna linjen (infördes under 1950-talet)
        Nyspråklig eller Social gren
        Handelsgymnasium
        Tekniskt gymnasium

        • #44232

          Hej hopp!
          Ja, nu får ursäkta mina funderingar kring Allmänna linjen. Jag hade faktiskt aldrig hört talas om den (linjen) innan Husse nämnde den. Därför blev jag nyfiken. Jag minns även att min bror pratade om fackskola och yrkesskola.
          Jag misstänker att namnet i sig (“Allmänna linjen”) bidrog till nedvärderingen. “Epa-linjen” – ngn slags lågprisvaruhus vad gäller gymnasium. Men fortf begriper jag inte riktigt vad det var för fel på ämnena.
          Troligen var det så att Humanistisk linje var det “finaste” man kunde gå. Av tradition.
          Senare (?) blev det väl en viss status att ha kommit in på Naturvetenskapliga linjen – dessa elever var ofta mkt begåvde och några ville kanske senare läsa medicin?
          Hurdan status ekonomerna eller de på teknisk linje hade vet jag ej…??
          Så har vi då samhällsvetenskaplig linje…vilka hamnar där? Det var faktiskt en kvinna som skrev i en text på Poesirum (Facebook) ungefär så här: -“– — Sen gick jag samhällsvetenskaplig linje…det var ju det man tog om man inte visste vad man skulle ta”.
          Jag blev faktiskt irriterad!! Jag visste mkt väl vad jag ville ta när jag sökte den linjen!!

          Det är intressant, men samtidigt bedrövligt varifrån alla tankar om olika linjer kommer och hur de frodas och gror i åratal…

          • #44238
            husse
            Deltagare

            Ett par kommentarer angående Mohikanens inlägg om det gamla gymnasiet och de olika linjerna. Nyspråklig tolkar jag som att det handlar om moderna språk. Att den allmänna linjen ofta nedvärderades berodde nog på, att det inte fanns något riktigt “svårt” ämne. På reallinjen fanns matematiken och på latinlinjen latinet, två tunga ämnen, som krävde mycket tankearbete. De som var inriktade på universitetsstudier valde nog oftast real- eller latinlinjen. Jag upplevde nog, att reallinjen hade högst anseende. Vi som valde latinlinjen fick ofta frågan varför vi ville studera ett dött språk .Den som ville bli läkare valde säkert reallinjen, annars skulle han/hon få komplettera med biologi och matte.
            Någon samhällsvetenskaplig linje fanns inte på det gamla gymnasiet. Men Allmänna linjen hade en social gren, om jag inte minns fel.
            Till slut en fråga: du nämner C-språk. Vad är det? Är det detsamma som ett tredje språk? Begreppet fanns inte på min tid.

            • #44254

              Husse! Hej! :-)
              Jo, C-språk valde vi inför gymnasiet. Engelska var första främmande språk. Sedan fick vi välja tyska eller franska som B-språk. Detta valdes inför årskurs 7 (högstadiet).
              Som C-språk kunde väljas tyska, franska, spanska, ryska, kanske på vissa platser finska, italienska?
              Jo, social variant innebar socialkunskap och var en valmöjlighet på samhällsvetenskapliga linjen. Alla i min klass valde det UTOM jag. Haha…jag tyckte det lät supertrist! :-)
              I stället fick jag behålla ett språk mer. När de övriga tog socialkunskap “förlorade” de ett språk.
              Jag ville ha språk!
              Eg var jag nog en humanist med matematik som sidointresse. :-) :-)

              • #44323
                husse
                Deltagare

                Det är som jag trodde, C-språk är det tredje språket.
                Samhällsvetenskaplig linje kom nog efter min tid. Jag tyckte, att det var roligt med språk, men man hade större valmöjligheter när man skulle läsa vidare om man valde reallinjen.
                Jag var inte helt ointresserad av naturvetenskap. Biologi och kemi tyckte jag var roliga ämnen.
                Matematik och fysik gillade jag inte. Om det inte hade varit för matten hade jag kanske valt reallinjen-.
                Det är roligt med språk. Jag tror, att många unga idag satsar för litet på språken, särskilt tyska och franska. Många tror, att det räcker med att kunna engelska. Men många företag behöver folk, som kan tyska. Tyskland är vår främsta exportmarknad. Jag läste att många korrespondenter, som bevakade den tyska valrörelsen inte kunde tyska. Det är skrämmande, tycker jag. Det är visst bara några få procent av alla gymnasister, som läser tyska. Det tycker jag är synd.

                • Det här svaret redigerades för 2 veckor, 3 dagar sedan av husse.
                • #44341

                  Aha!
                  På “min” tid tog de flesta tyska som B-språk (Småland). Endast några få tog franska. Jag vet givetvis inte hur det var i Stockholm till exempel. Där fanns nog en tradition att välja franska, åtm i “finare”/rikare familjer.
                  Ja, det låter trist att journalisterna inte kan tyska. Om de ska bevaka tyska valet.
                  Jag tyckte mkt om vår tyskalärare i högstadiet. Han släntrade in i polotröja och vanliga byxor och sin gamla slitna portfölj. Kristina och jag satt längst fram. :-)En del killar busade och drev med honom. De satt bakom katedern och flyttade fram hans klocka när han var ute en liten stund. Han märkte inget…förrän han kollade klockan och lektionen var slut. När vi kom ut från klassrummet såg allt tomt ut… Han förstod nog i efterhand att ngt var fel med klockan.
                  Stackarn!

    • #44163
      husse
      Deltagare

      En märklig sak är ju, att Markurell är illa sedd i Wadköping medan häradshövdingen är aktad- Men de har haft affärer ihop och häradshövdingen har använt sig av Markurell för att utföra vissa tjänster, kanske sådant som han inte själv ville stå för. Markurell har häradshövdingen att tack för sin position. Därför har jag litet svårt att förstå varför han vill sätta häradshövdingen i konkurs redan innan frun har kört bort Johan.

      • #44169
        Arne
        Deltagare

        Markurell var ute efter Stortofta, de Lorches gods. Hans tanke var först att pressa häradshövdingen att sälja frivilligt, till det pris Markurell ville betala, genom att hota med att sätta honom i konkurs. Men efter incidenten med gossen satte Markurell sitt hot i verket.

        Markurell var ju procentare, som man sa då, lånade alltså ut pengar till hög ränta. Därför var han inte populär i Wadköping då många vanliga borgare hade lånat och råkat ut för hans ockerränta. De Lorche spekulerade bort sina och Krubbans pengar, det syntes inte för vanligt folk förrän företagen kursade och man blev arbetslös. Men befolkningen satte sitt hopp till Markurell, att han skulle rädda företaget och jobben, trots att han var illa sedd. Man förstod vem som satt på den ekonomiska makten.
        Sen var det också en klassfråga, man såg upp till adel och gamla anor och tolererade mer av fiffel än hos en uppkomling som Markurell.

        • #44171
          husse
          Deltagare

          Javisst är det så, Arne. Men det var de Lorche, som hade sett Markurells kapacitet och placerat honom i Kupan. Markurell hade ju också fått agera ombud för de Lorche i affärer, som denne inte ville stå för utåt. Så på ett sätt var de kompanjoner.
          Det största hotet för de Lorche var nog inte konkursen utan det faktum, att han hade pantsatt aktier, som inte tillhörde honom utan Jesu Krubba. Det skulle väl idag rubriceras som “trolöshet mot huvudman”.

    • #44161
      husse
      Deltagare

      Vad gäller författarens syfte med boken ska jag be att få återkomma. Jag har nämligen läst vad Erik Hjalmar Linder anser i frågan och han räknas som en de störta experterna på Hjalmar Bergmans författarskap. Det har jag läst lång innan det blev bestämt att vi skulle ha denna bok som cirkelbok. Jag vill inte påverka er andra med Linders åsikter.
      Hjalmar Bergman lär ha sagt någon gång att hans personer var krumelurer, inte fullödiga personporträtt. Men som sagt Markurell visar ju i slutet att han faktiskt har mänskliga känslor. Jag håller med Lomak och Mohikanen att han moraliskt sett knappast är sämre än häradshövdingen.

    • #44132
      Lolmak
      Deltagare

      Tack för ditt val, Mohikanen!
      Har inte läst boken tidigaare och inte heller sett serien. Inser att jag tillhör en generation som gått miste om detta.
      Jag lyssnade på boken, den är verkligen välskriven och detaljrik. Författaren (HB) verkar har tänkt igenom varje forumlering. Jag är lite osäker på vad HB egentligen har för budskap (om nåogt) och hur han själv känner för vissa saker- är det med förakt eller empati han skriver om Markurell? Man kan få känslan av än det ena, än det andra. Det är som att författaren skiftar fokus- först får vi följa Markurell såsom man kan se honom utifrån och han är verkligen inte en trevlig person. Det bara accentueras under boken och klimax är när han har samtalet med lektor Barfoth om Johan. Där vänder det och vi får verkligen se hans inre, det mänskliga. Han gråter, lider, gråter, känner sig förnedrad. DÅ undrar jag vad HB själv tyckte och vad han ville säga oss.

    • #44123
      husse
      Deltagare

      Det finns mycket ekonomiska resonemang i boken. Ibland kan det vara svårt att hänga med. Hur många vet till exempel vad “passiva” betyder? Ekonomiska resonemang förekommer ofta i hans böcker. Det är inte så vanligt bland svenska skönlitterära författare .Det kan ha att göra med att fadern var bankman.

      • #44140
        Lolmak
        Deltagare

        Jag uppfattade att det var stort fokus för att man kunde bli en viktig person via det ekonomiska och att det var centralt tema för hur Markurell tänkte.

        • #44154

          Lolmak!
          Jo, Markurell säger ju på ngt ställe att han bara är en lus, ingenting, utan sina pengar.
          En skrämmande tanke. Typiskt för själlös kapitalism? Det är bara de som har ekonomiska tillgångar som har ngt inflytande. Åtm i staden Wadköping.

    • #44121
      husse
      Deltagare

      Markurell är en osympatisk person. Han har uppenbarligen inga varma känslor för frun som han kallar “hon där”. Hans anställda är rädda för honom. När de ska gå till skolan med mutfrukosten har de gömt sig i ett uthus. Han har inga varma känslor för någon, utom sonen Johan. Det är därför avslöjande om hans härkomst blir en sådan katastrof för Markurell-Han har ingenting kvar att leva för, tycker han.

      • #44138
        Lolmak
        Deltagare

        Verkligen otrevligt sätt att benämna frun. Vi får ju också veta att han är obehaglig för både sina vänner och fiender. Det finns bara en person som betyder nåt för honom och det är Johan. Det är vl därför han ställer till med sånt liv, då Johan blev förnedrad. Markurell har alltså ändå en del känslor och till hand försvar så beskriver ju författaren honom som nån som har ärvt sitt dåliga (även om han inte just benämner gener), genom att vi bara får höra ont om hans släkt.

    • #44119
      husse
      Deltagare

      Det finns mycket att säga om denna bok. Vi har ju diskuterat “förutsägelse” om Markurells död, som jag menar inte är en förutsägelse.
      Däremot förutspår ante Rüttenschöld sim död. Hon anger dag och klockslag och det visar sig stämma, om jag minns rätt. Hon blir självförvånad. Jag vet inte vad syftet är med den mystifikationen.
      En sak som stör mig och som har stört mig varje gång jag läser boken är att den utspelas den 6 juni 1913. Årtalet har jag ingen synpunkt men varför just den 6 juni? Den var ju inte nationaldag då utan enbart Svenska flaggans dag. Kan det finnas någon annan anledning att Bergman väljer just den 6 juni? Det påpekas flera gånger i boken. Det verkar vara viktigt.
      Jag undrar om det någon gång har varit möjligt att avlägga studentexamen så sent på året. När “studenten” var en examen med skriftliga prov och avslutande muntliga förhör, skedde examen vid olika tidpunkter under en längre period. Det var nödvändigt eftersom man hade censorer, ämnessakkunniga, som skulle leda förhören . De reste runt till skolorna. På min tid var det under april och en bit in i maj. Vi tyckte synd om dem, som måste vänta till i maj. Jag har aldrig hört talas om någon som tohg studenten i juni. Idag är det annorlunda. Nu “tar man studenten” när vårterminen avslutas.
      Jag undrar alltså varför Hjalmar Bergman har valt just den 6 juni. Han ville nog att det skulle vara sommar, så man kunde sitta Kupans uteservering. Men finns det någon särskild anledning att han har valt just den 6 juni?

      • #44224

        Husse!
        Ang att avlägga studentexamen i juni på den tiden. Det skulle väl kunna vara om ngn elev haft stor frånvaro p g a sjukdom och då måste “läsa ikapp”. I annat fall kanske han/hon måste gå om en termin eller rentav hela sista läsåret.
        Bara en tanke.
        Men detta tycks ju inte ha gällt i Johans eller Louis`fall.

    • #44113
      husse
      Deltagare

      Vad gäller uttalandet om att Markurell skulle döä 1916 har jag följande uppfattning. Händelserna i boken skildras av en allvetande berättare. Boken utkom 1919. När berättaren då nämner, att Markurell skulle dö 1916, är det inte en spådom utan en redogörelse för något som har hänt. En samtida läsare kunde då tänka “Oj, Markurell har levat för inte så länge sedan”. Syftet är nog som Arne säger. att få bokens handling att verka mera autentisk

      • #44151

        Husse!
        Ursäkta att jag använde ordet “sia” om Markurells framtid. Jag menade det inte bokstavligt. Det jag menade var att jag inte ville veta ngt om Markurells fortsatta öde. Utan att romanen bara skulle “landa” i nuet sommaren 1913. Varför Bergman valde just den 6 juni vet jag inte.
        Trots allt skrev jag citationstecken runt ordet. :-)

      • #44136
        Lolmak
        Deltagare

        Jag tycker att det är tjusigt grepp litterärt- han utgår från studentdagen och sen blir det tillbaka – och framåtblickar. Jag gillar att han tar in detta om Markurells död, beskrivningen av kallbrand, blodförgiftning, plåga. Det gör att boken känns lite moraliserande. Vad tyckte ni andra?

        • #44149

          Lolmak! Jo,det stämmer det du skriver om moraliserande. Det känns så. Markurell ska minsann få lida för det liv han fört med oförskämt sinnelag o utsugning av medmänniskors ekonomiska tillgångar. Hans prov på godhet och vänlighet är lätt räknade. Nästan litet “religiös varning” där.

        • #44147

          Lolmak o Husse!
          Ja, Lolmak, som jag skrev häromdagen så gillar jag INTE att författaren tar upp framtiden för Markurell. Det spelar ingen roll att skildringen är mkt trovärdig med klumpighet, rostig spik el ngt och att komplikationer tillkommer… misskött sår etc. Även om Markurell är en osympatisk människa så är hans öde tragiskt. Och man (jag i a f) fäster mig vid nästan alla romanfigurer och vill inte veta hur deras liv slutar.

    • #44088

      Husse! Förlåt att jag måste påpeka detta. Du upprepar dig i stycket här. Naturligtvis menar du väl att det finns fler lager i boken än i Tv-serien…?

      Som jag ser det är boken mer komplicerad och innehåller flera lager än boken. Mycket är svårt att återge i bild.
      (citat: Husse)

      • #44109
        husse
        Deltagare

        Ja. det är så jag menar.

    • #44086

      Husse!
      Jo, givetvis förstår jag (vi) att den röda hårfärgen har betydelse för berättelsen. Jag tycker bara att Bergman “brer på” litet väl mycket.Vi “ser” ju också att fru Markurell har rikt, rött hår. Dock i en ädlare nyans än maken. Med dessa två rödhåriga i familjen är det närmast obegripligt hur Markurell inte blir misstänksam när han noterar sonens svarta hår och mörka ögonbryn! Ser han dåligt, undrar man? Han är väl så till den milda grad uppe i sina räkenskaper och affärer att han blir ett “blindstyre”!
      Arne!
      Nja, i romanen har Jesu Krubba en ganska stor betydelse. Om jag fattat rätt gör sig häradshövdingen skyldig till förskingring eftersom han lagt beslag på en del aktier därifrån (krubban). Han har ju vissa planer på att fly utomlands. På sammanträdet tar han visserligen själv upp ämnet och hoppas kanske få ekonomiskt stöd av släkten så att summan kan återställas.
      Jesu Krubba har också betydelse genom sina årliga framställningar av Jesus o Den Heliga Familjen och De Vise Männen etc i pjäsen. :-)
      För vestalerna finns väl inga andra nöjen i staden. Att dansa och äta bakelser ute på konditorier gick inte för sig! Allra minst med kavaljerer! :-)

      Husse!
      Tack för information om det gamla skolsystemet. Jag fattar ändå inte riktigt.
      När började flickor o pojkar få gå tillsammans? I högre klasser, alltså? Latinlinje o reallinje…? Men fanns inte ngn ekonomisk linje då? Eller för den del ngn teknisk??
      Nu är min bror yngre än du. Han hann inte gå “gamla studenten”. Men han gick i a f ekonomisk linje (treårig) distributiv gren. Kameral gren fanns också.
      Men på vår tid hade man börjat med nioårig grundskola. Jag är även osäker på när man började med samhällsvetenskaplig linje?
      En grov generalisering var att man “tog” humanistisk linje om man gillade språk och inte matematik. Ngn annan linje om ville ha matte.
      Som sagt, en grov generalisering, men ändå. För min del gillade jag BÅDE språk o matte och valde därför samhällsvetenskaplig linje. :-) :-)
      Tiden går…och vi alla med den! :-)

      • #44142
        Lolmak
        Deltagare

        Ja, det har central betydelse både för att förskigringen rör Jesu krubba men också för att det är det andra sättet (förutom att ha pengar) som man kunde bli viktig. På så sätt ställer författaren verkligen Markurell och de Lorche mot varandra- de symboliserar helt olika saker och människor ser väldigt olika på dem. Men när det väl kommer till kritan, är Markurell verkligen så mycket sämre än de Lorche?

      • #44111
        husse
        Deltagare

        Mohikanen!
        Jag kan inte svara på dina frågor. Det går nog att googla fram. Min syster gick Allmän linje, som jag tror vara ganska ny då. Den hade litet dåligt anseende,. kallades epa-linje av vissa Där läste man både språk och matematik och naturvetenskapliga ämnen, men inte så specialiserat.
        Jag tror att det har funnits särskilda tekniska gymnasier och även handelsgymnasier. Men som sagt, det går nog att googla på detta.

    • #44083
      Arne
      Deltagare

      Under hela läsningen ser jag Edvin Adolphson framför mig, rödhårig, grovhuggen både i sätt och utseende och växlande mellan sentimentalitet och fräckhet, för att inte säga oförskämdhet. Jag minns också Eva Dahlgren som fru Markurell och förstås Gossen. Men trots att jag är mest intresserad av kvinnor har jag glömt vem som spelade den gracila Elsa de Lorche, hon som under sin tid som vestal fick åtta kärleksbrev samma dag.
      Jag upplever att Jesu Krubba spelade en större roll i filmen än i boken, men jag kan minnas fel?

      Kanske Bergman vill ge boken en aura av autenticitet genom att avslöja Markurells öde, det är något som verkligen hänt? Men troligen är det bara ett litterärt grepp för att sticka ut och jag kan hålla med om att vi kunnat klara oss utan det.

    • #44078
      husse
      Deltagare

      Jag vet inte så mycket omm den tidens skolsystem.Ett läroverk är enligt min uppfattning en skola, som innehåller både realskola och gymnasium.
      På min tid, 50- och60 talen var realskolan oftast 5 årigan sökte till realskolan efter fjärde klass.Då kunde mam komma det året, som man fyllde 11.Efter fyra år i realskolan kunde man söka till gymnasiet.Då kunde man komma in, det året som man fyllde 15 år.Kom man inte in då kunde man ta reallexamen och komma in året efter.Det fanns också treprigt gymnasium.Om man hade ragitbrealen kunde man tjäna in det år, som man hade förlorar, genom att söka till treprigt gymnasium.
      Ja, eftersom Johan hade kemi som ämne i studwntexamen, guck han troligen reallinjen.Men det vehlvde inte innebära, att han var sörskilt br på eller intresserad av naturvetenskap.Jag gick latinlinjen o h hade klassjamrater, som hängde löst.Om man hade mizssltckats i studentsjruvningarna, var det muntliga förhöret avgörande.Man brukade flehlras i tre eller fyra ämnen med närvarande ämneskunnuga censorer.

    • #44076
      husse
      Deltagare

      Jag har ett par ytterligare funderingar angående denna bok. Relationen mellan herr Markurell och sonen Johan kan nog i viss mån spegla relationen mellan Hjalmar Bergman och hans far. Fadern var mycket fäst vid sonen, nästan på gränsen till det osunda.
      Hjalmar Bergman var homosexuell och därför utestängd från möjligheten att bilda familj. Jag misstänker, att det kan ha haft betydelse för bokens tema. På ett sätt kan man säga, att Markurell förlorar sin familj. Frun kör han bort och han får veta, att han inte är far till Johan. Jag spekulerar.

      • #44080
        husse
        Deltagare

        Ursäktavalla skrivfel.Detta är sjrivetbpå min mobil.

    • #44071
      husse
      Deltagare

      Tack för ditt val av bok och tack för inledningen. Jag har läst boken flera gånger och även sett TV-serien. Som jag ser det är boken mer komplicerad och innehåller flera lager än boken. Mycket är svårt att återge i bild.
      Jag håller med om miljöskildringen. När det gäller personskildringen, så är ju personerna hos Hjalmar Bergman ofta mera typer än nyanserade personporträtt. Det är sant, att det ofta är samma personer, som återkommer i hans romaner. Att Markurell är rödhårighar ju betydelseför handlingen, eftersom hans “son”, “gossen”, är mörkhårig.
      Markurells död ska nog inte tas bokstavligt. Han dör en andlig död, när han får klart för sig att han inte är far till Johan.
      En sak som jag inte förstår syftet med är scenen med den gråtande pojken, som var en tidigare släkting till herr Markurell. Den verkar vara viktig för författaren efter som den nämns flera gånger.
      Inledningsscenen är fantastisk i mitt tycke. Den är som tagen från ett filmmanuskript- Enligt Erik Hjalmar Linder hade Hjalmar Bergman börjat skriva filmmanuskript vid den tiden, då han skrev Markurells i Wadköping. Katten som lurar på råttan har kanske en symbolisk betydelse.
      En intressant sak är den muntra berättartonen, samtidigt som det som skildras i grunden är tragiskt även om det har sina komiska inslag.
      Jag har i min bokhylla “Kärlek och fadershus farväl” av Erik Hjalmar Linder, en del i en trilogi om Hjalmar Bergman och hans diktning. Jag har läst den tidigare och tänker gå tillbaka till den. Mot slutet av diskussionen kommer jag nog att ta upp en del tankar därifrån men det får anstå tills vidare .Vi måste först få lufta våra spontana intryck.

      • #44134
        Lolmak
        Deltagare

        Jag vet inte vad den gråtande pojken symboliserar, men lektor Barfoth säger nåt om att det var en pojke som grät så att han blev hämtad och att han hade hamnat i fel familj.
        Beskrivningen sticker ut lite i boken, den känns biblisk men jag jag vet verkligen inte vad budskapet är.

    • #44067

      Goddagens!
      Jag valde denna roman eftersom jag inte kom ihåg mkt av TV-serien (mer än att Edvin Adolpson spelade briljant och att möjligen Eva Dahlbeck var med; däremot hade jag totalt glömt att Jan-Olof Strandberg spelade Carl-Magnus de Lorche :-) )och att jag förmodligen bara “slöläst” boken ngn gång.

      Som läsare sugs man snabbt in i miljö (gamla anrika Wadköping)och stämning.Först tyckte jag att porträttet av Markurell var överdrivet burleskt: ständigt den rävröda hårkransen…och fru Markurell med ständigt koliknande ögon…o s v… Men så småningom växer människorna fram under allt det burleska. Jesu Krubba är en märklig företeelse. “De” har gott om pengar och får en stark makt i samhället. Allt under inflytande från “Övervestalen” fröken Rüttenschöld. Som i sin tur härskar i Gredelina Kabinettet där hon styr sina ogifta, kyska vestaler. Högläsning och knäckkokande?!

      Men, som sagt, herr Markurell, innehavare av värdshuset Kupan. Han lever för pengar och för sin son Johan. Nu blir det intressant; Johan ska “ta studenten” eller ska han?? Hur var det gamla systemet och vilka kunde “kuggas”…?? Tydligen går Johan ngn naturvetenskaplig linje – treårig, antar jag? Det är ju då underligt att han är svag i kemi? Och det jag inte begriper är hur hans kamrat Louis, son till häradshövding de Lorche, kan ta studenten… Det står att denne fyller sjutton år till hösten!! Var man inte sexton år när man började i Högre Läroverket???

      Jag gillar inte att författaren på flera ställen (minst två?) markerar att Markurell kommer att dö hösten 1916. Romanen utspelas i juni 1913. Varför berättar han (Bergman) det? Nu kan man ju tycka att Markurell är en osympatisk människa och ingen att fästa sig vid. Utom på ett negativt sätt. Men för mig som lätt “känner mig in i” böckers miljöer o människoöden känns det sorgligt. Även om hans kommande död skildras mkt trovärdigt så tycker jag att det är onödigt att ta bort den i boken pågående berättelsen om Markurell och hans familj och händelserna i staden… Han (Bergman) kunde ha stannat därvid och inte i onödan “siat” om framtiden.
      Minus för detta “grepp” (min åsikt).
      Vän Av Ordning (vi alla, väl?) noterar förstås att den unge Louis de Lorche (son till Elsa och C-M de Lorche (häradshövding)är samme Louis som i Chefen fru Ingeborg är föremål för Fru Ingeborgs lidelse.
      Tja, detta var min inledning till diskussionen. :-)

Visar 20 svarstrådar
  • Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.