Gruppadministratörer
Bokcirkel: Boktokarna
Författare: Arne
Körsbärslandet av Dörte Hansen
Jag skriver en kort introduktion så att alla ser att vi är igång. Men vi kanske ska vänta med kommentarer tills Husse läst? Det är okej för mig.
Jag närmade mig boken mer viss skepsis, jag befarade eländesporr och flyktingtrauman sida upp och sida ner. Men efter att ha bläddrat lite i den såg det bättre ut. Även om författaren inte väjer för mörker och tragedi låter hon det aldrig ta över. Istället är det en varm och empatisk berättelse om udda människor som skapar sig ett liv och går vidare trots svåra upplevelser. Språket är enkelt men ändå målande, utan överdrivet detaljrabblande och karaktärerna skildras med torr humor och ett bitskt men realistiskt synsätt på sin omgivning. Tyvärr är den lite rörig i början och kanske inte optimal som ljudbok.
Körsbärslandet av Dörte Hansen
- Detta ämne har 68 svar, 4 deltagare, och uppdaterades senast för 4 år, 3 månader sedan av .
-
Inlägg
-
-
-
Fjolårets bästa bok?? I jämförelse med vilka?? Ngn slags lista??
Vi har inte tagit upp vissa känsliga perspektiv…och lika bra det, kanske. T ex Veras barmhärtighetsmord på Karl (med hans tillstånd). Och hur Hildegard blev liksom känslomässigt “stelnad” hon också. Bra skildring av återresan till Ostpreussen.
Skönt med humor… Daghem och grönavågenfenomen… Hade önskat mer av Vera och hennes relationer till män. Haha…
Nja, fyra får det bli. -
-
Jag tycker, att det är en bra och engagerande bok. Driften med de gröna vågarna och hipsters i Hamburg är rolig men kanske litet överdriven.
Det är intressant med den historiska bakgrunden, flykten från Ostpreussen och hr den har påverkat Vera och hennes känsloliv eller brist på sådant.
Betygsmässigt hamnar jag mitt emellan fyra och fem, 4,5 får det bli. -
-
-
Jag tror, att det är svårt att vara lantbrukare och naturromantiker samtidigt. En bonde måste ju kämpa mot naturen, försöka tämja den, oavsett om han odlar spannmål eller har mjölk eller köttproduktion. Jag tycker personligen om att vistas i naturen men tror inte att jag skulle ha gjort succé som bonde. En bonde av idg måste vara praktiskt lagd och gilla teknik.
-
Tack, Arne, för intressanta synpunkter. “Gullig och god”? Nja… men jag tycker att naturen (bitvis) kan vara mkt vacker… Fantastisk! Men att vara bonde eller odlare…det kan ju vara vanskligt. Inte minst tänker jag på förra sommaren… Torka. Svårt och dyrt att få foder till djuren.:-(
Huruvida Vera och Heinrich passar ihop eller ej är väl upp till dem? Tycker att par får “skapa sig själva” , hehe… Den ene pedant, den andra slarvmaja. Men betänk hur det skulle vara med två pedanter?! Vem är mest noga? Vem städar mest och bäst? Vem har mest ordning på sina papper o s v. En ständig manisk tävling som tär på livet. Huuh!
Men frågan är om de “haft ihop det” innan Vera åkte till Hamburg? Då skulle H kanske ha “fått smak på” Vera och -möjligen – kunnat vänta. Eller åkt in till Hamburg ngn gång? Men VAR skulle de ha träffats då? Antar att Vera var inackorderad någonstans? Då var det nog hårda bud i Texas och ngn hyrestant som vaktade henne som en hök. Inga herrbesök! :-) -
Nu är det snart ny bok så jag roade mig med att läsa några omdömen om boken i Expressen och GT och gapskrattade över hur nervösa storstadsrecensenterna blev över driften med de ekologiska grönavågarna och hur träffade de kände sig. Formuleringar som att den delen av romanen “stöter bort” och “det hade blivit en större roman utan driften med Hamburghipstrarna” och att “jag får kanske ompröva mitt livsval” visar precis hur känsligt det är. Vissa saker får man inte skämta om…
Men Burghard och hans fru försöker verkligen, i synnerhet hon som kämpar mot skadedjur, väderlek och växtsjukdomar men till slut måste kasta in handduken. Och här formulerar författaren en av de bästa och sannaste meningar jag någonsin läst och bara den är värd hela boken: “Sommaren på landet var som ett krig. Naturen gick till attack och hon var inte nådig. Det går inte att förhandla med henne.”
Precis så är det, det visar inte minst den sommar som gått! Naturen är inte gullig och god, det är ett krig där bara den starkaste överlever.
-
-
Jaså minsann, det brukar heta att karlar inte har särskilt bråttom att gifta sig, det är andra saker de vill ha av kvinnan… Och Vera får skylla sig själv som inte höll honom varm, det är ju inte långt till Hamburg. Jag fick intrycket att hon närmast var lättad över att slippa äktenskapet, med vad det innebär av plikt och ansvar. Hon och Hinni var väldigt olika som personer, han närmast pedant och hon mer av låt-gå. Han retar sig på hur hon struntar i hur det ser ut på gården och hon skrattar åt hans noggrannhet.
Män hade hon senare också men undvek att binda sig. -
-
Jo, jag vet.Det gick litet för fort. Det var Veras lillebror som dog, men hon var ju med och var väl tillräckligt gammal för att minnas det.
Hennes barndomsupplevelser har gjort henne otrygg. Det tycker jag inte är så konstigt:
Utbildningen var i Hamburg, så det var inte så långt hemifrån. När hon kom tillbaka och var färdigutbildad tandläkare stod det “en barnvagn ute i solen hos Lührs”. Heinrich hade fått en son, som också hette Heinrich. I boken står det: “Hinni gjorde det emda rätta, han hade gift till sig både mark och pengar och en kvinna som var foglig som en tam fägel: Elisabeth Buhrfeindt, av gammal marsklandsadel, slank, lung och blond….Men vad trodde du,Vera Eckhoff?Att en annan skulle vänta på dig?” -
-
-
Mohikanen: att Vera är en “trygghetsnarkoman” tycker jag inte är så konstigt med tanke på hennes barndomsupplevelser.Det är kanske därför hon väljer att leva ensam.
När hon kommer hem efter avslutade studier blir hon besvikenn över, att grannpojken Heinrich har gift sig med en annan kvinna. Jag fick intrycket att hon hade trott att hon och Heinrich skulle bli ett par. -
Ja, att Vera intevill resa till Ostpreussen förstår även jag. Samtidigt är det kanske hon som skulle behöva resa dit. Hon har ju lämnat sitt döda barn där.
Att Marlene och Anne reseer tillsammans är kanske ett framsteg men samtidigt framgår det inte hur de kom fram till att gBeöra det.
Som jag uppfattar boken har de ingen närmare känslomässig anknytning.När de skiljs åt får Anne ett smycke, ett bärnstenshjärta av Marlene. Citat: “Hon tryckte något kallt i handen på Anne och drog igen ytterdörren mitt för näsan på henne och Vera”.
Frostbevattningen, “stelningen”, som det talas om på ett par ställen i boken, där bönderna besprutade knopparna med små vattendroppar, som fick frysa till is som bildade ett frostskydd ser jag som en metafor för både Veras och Marlenes frusna känslor. -
Bara det faktum att de åkte tillsammans var ett fall framåt i relationen mor-dotter.
Jag tycker att det är helt naturligt att de vill besöka en plats som spelat så stor roll i familjens historia. Att det väl på plats känns främmande är inte heller konstigt, annat land och annan kultur. Förstår också att Vera inte ville åka, hennes minnen av den fruktansvärda flykten överskuggar eventuella barndomsminnen av det första hemmet. -
Husse: nja, så här är det väl? Marlene har anknytning genom sin mor Hildegard. Hon har kopierat moderns anteckningar och vill “uppleva” miljön där det oerhörda skedde. Vera var med som liten flicka, men henne rubbar man inte på. Hon vill bara vara hemma. En slags märklig trygghetsnarkoman.
Det var Arne som skrev att resan förde Marlene och Anne litet närmare varandra. Kanske…med betoning på litet. :-) -
Jovisst Mohikanen, du hade rätt. Nu har jag repeterat. Marlene och Anne reste verkligen till Ostpreussen. Jag hade inte lagt den resan på minnet, antagligen därför att jag har svårt att förstå den. De hade ju ingen anknytning till Ostpreussen, annat än genom Vera och Ida. De framgår också av skildringen att de står främmande inför det de ser. Vad tyder på att de kommer varandra närmare? Du kan ha rätt men jag ser det inte.
Musiker och finsnickare är en ovanlig kombination men på ett sätt känns den ganska naturlig. Båda yrkena kräver en viss känslighet, en konstnärlig läggning vill jag påstå. -
Känns som att resan till Ostpreussen förde Marlene och Anne lite närmare varann. Marlene är lite lik som mor till sättet medan Anne och Vera passar bättre ihop. Anne flyr lika mycket från sin mor som från sitt äktenskap när hon flyttar in hos Vera.
Musiker och finsnickare känns som en ovanlig kombination, en musiker måste ju vara rädd om känsligheten i sina händer.
-
-
-
-
-
Nej, sorry, jag skrev fel. Det var ju Vera som var med under flykten. Marlene föddes senare. Men det är Marlene som vill göra resan och Anne följer med.
-
-
Vi har talat om den roliga skildringen av “gröna vågare”. Jag kan inte låta bli att påpeka, att det idag finns en annan typ av “gröna vågare”, som kommer från den europeiska kontinenten. Dem hittar man i de små inlandskommunerna i norra Sverige. De kan tillsammans med flyktingarna vara en räddning för dessa småkommuner, som annars är på väg att tyna bort. Det handlar om människor, som längtar efter att ha tillgång till levande natur. De kommer från områden, där det är långt till någonfri natur.
-
-
Anne har det inte lätt med relationen till sin mamma. Mamman har svårt att acceptera att Anne har skaffat sig möbelsnickarutbildning. Men hon (modern) har ju många ggr tydligt visat att hon favoriserar Thomas, Annes bror. Båda barnen var duktiga musiker, men Annes självkänsla fick sig en törn när brodern “gick förbi” henne i begåvning redan i unga år.
Anne och modern har svårt t o m att tala i telefon. Ibland får Anne slänga på luren.
Deras relation sätts på prov när de gör en resa i Ostpreussen. Marlene försöker “resa ikapp” i tiden… och när hon var liten och flydde med sin mor Hildegard… -
-
-
-
Hej! Jag ploppade egentligen in för att betygsätta Östergren-boken vilket jag glömt men ser att ni diskuterar var alla medlemmar är. För min del så skrev jag i min inledning till Östergren att jag skulle vila ifrån bokcirklandet ett tag av olika skäl. Möjligen uppfattade ni det som att det bara gällde boken innan som jag inte var med på. Jag gissar att många vill vara med på vissa böcker men inte på alla. Ett exempel är Gunilla (tror jag det var) som valde boken med sjukhustema och som skrev att hon hade svårt att ta sig till biblioteket och därför bara kunde vara med på böcker som finns digitalt.
Ha det så bra, jag dyker säkert upp längre fram om det går bra. //Ina -
-
-
Har ni inte mer att säga om denna intressanta bok? En scen som jag fastnade för var när Leon(?) fick huvudlöss och smittade ner sin lekkamrat. När Anne med hjärtat i halsgropen berättade det ryckte bara mamman på axlarna och tog fram luskammen (elLEr vad hon nu gjorde). En annan och mindre skicklig författare hade gjort världens drama av det, med ovänskap och beskyllningar. Sånt gillar jag, att bli överraskad när jag läser. Det mesta är så himla förutsägbart.
-
Jag tycker också att det är märkligt. Det är inte första gången jag blir förvånad över titlar, som borde finnas men inte finns. Boken finns att köpa på Bokbörsen för 70 kronor. Det är en bok, som jag gärna har i hyllan.
Jag menar inte att vi ska lägga ner. Men om vi gör ett uppehåll, som du föreslår, får vi knappast några nya aktiva medlemmar. Frågan är väl om det finns någpt sätt att aktivera de medlemmar, som vi redan har. -
Märkligt att de inte har en så välkänd roman på Ert bibliotek! Nobelpristagare och allt. :-(
Ja, jag vill inte avsluta bokcirkeln. Tycker inte att vi ska be om ursäkt för våra bokval. “Folk” har hundratals cirklar att välja bland och ingen har tvingat ngn att ansluta till just vår.
Kvittar ju hur man väljer så kan man inte göra alla nöjda. Det finns alltid ngt annat att läsa och man kan inte läsa allt. Man hinner inte. Vi får koncentrera oss på de val vi gör och inte sukta efter den och den och den…för de tar aldrig slut…All världens böcker! :-) -
Jag läser gärna Döden i Venedig” om jag bara får tag på den. Jag kanske måste köpa den via Bokbörsen.
Om vi gör ett uppehåll är väl inte chansen så stor, att vi får nya aktiva medlemmar. Antingen fortsätter vi tre och hoppas att fler ska ansluta sig eller lägger vi ner.Enligt vad jag kan se här på Forum har vi 56 medlemmar. Varför hör de inte av sig? Om de är missnöjda med våra bokval har de ju möjlighet att göra egna val. Eller har de bara blivit medlemmar och glömt bort det? -
Goddagens! Jaha, gott folk, ni får ställa in er på Döden i Venedig av Thomas Mann. Jag vill inte belasta Er med den tjocka Bergtagen på sommaren. Även om vi är läsvana. Däremot kommer jag nog att ta hem ett ex:r själv och se hur den romanen är. Jag är nyfiken… :-)
Således DÖDEN I VENEDIG av Thomas Mann med diskussionsstart den 28/2 2019. Boken blev ju mkt känd i o med FILMEN. “Världens vackraste pojke” o s v. :-)
Hur gör vi sedan…?? Just nu är vi bara tre…trots alla dessa medlemmar!! Bedrövligt.
Vill ni ha en paus…t ex till april, maj…och se om “några” dyker upp och önskar vara aktiva.
Vänligen Mohikanen. -
Arne: det var visst DIALOGEN som du menade i samband med “inte elegant”. Jag läste fel. :-)
Huset och dess innehåll har en märklig innebörd för personerna. Tag Ida E som går upp och hänger sig (i sin folkdräkt! ehum)i en bjälke när Hildegard flyttar det 200-åriga gamla skåpet… Hon har väl genomgått en process som når sin kulmen när Hildegard “tagit över” huset…
Vera i sin tur är också skrockfull. Hon lyssnar till husets ljud, har sömnproblem (det kan man givetvis ha ändå, av många olika orsaker), drar sig för renoveringar…för då kan “något hända”. Precis som om det bor ngn ande i huset som ser allt och dömer invånarna om de ruckar på ngt… -
-
-
Jag gillar att boken har lite av allt, så att säga. Mörka skildringar av livsöden orsakade av kriget, feelgoodkänsla i skildringen av Veras och Annes allt djupare vänskap och öppnande till omgivningen, ironi och humor i skildringen av grönavågare som lämnar storstaden för det friska livet på landet och som ska lära bönder hur de egentligen ska odla frukt… Plus att karaktärerna inte är några stereotyper som delas in i onda och goda, som i så många romaner. De är som vi alla och som de människor vi möter, kantiga och lyckas inte alltid säga vad vi menar. Vi har motstridiga känslor och kan inte alltid kryssa rätt i livet ändå lyckas vi ändå möta varandra av och till. Språket är träffsäkert och dialogen bitsk och kantig, exakt snarare än elegant.
-
Vera vill nog att huset ska stå kvar som det har stått.Hon har växt upp där och det är det hem hon känner till. Jag tycker inte att det är så konstigt. Ja, Mohikanen, “ramsan” står på huset, men jag tror att hon någpn gång i slutet av boken uttalar den. I varje fall har hon gjort den till sin maxim.
-
-
Mohikanen, du får välja vilken bok du vill och behöver inte vårt “godkännande” ens inom citationstecken:-) Men en tjock bok löper större risk att inte bli läst, eller bara delvis läst.
Huset spelar stor roll i berättelsen, gammalt, dåligt underhållet och med konstiga ljud. Varför tror ni att Vera är så ovillig att reparera och underhålla? Är hon bara lat, eller snål? Vill hon att huset ska gå under med henne? Jag tror att en orsak är att hon inte vill ha hantverkare omkring sig. Hon säger “Huset är mitt och ändock inte mitt, den som kommer efter mig kallar det också sitt.” Bra formulerat, men knappast ett godtagbart skäl att låta det förfalla…
-
-
Bokens handling utspelas som jag förstår det under en tidsperiod från Andra Världskriget och fram till nutid. Jag tycker att ordet känns äldre än så. Jag har kollat på https://svenska.se/, där man hittar akademiens ordböcker.
-
Arne: det står på ngt ställe att Karl inte oroade sig för att Vera skulle överge honom. Det är när Veta tagit hem ngn man och han hör speciella ljud… :-)
Husse: tja, dagligstuga låter ju gammaldags. Å andra sidan hette det kanske så på den tiden? Kom att tänka på “gillestuga”. Det var ju väldigt populärt ett tag. 50-70tal?
? Har ej kollat via Google. Ungefär som vardagsrum (dagligstuga) på källarplan? :-) -
Tror du att Karl var så medveten att han förstod vad som skulle hända om Vera flyttade?
Jag tror som du att hon är skadad i själen av sina upplevelser och rädd eller oförmögen till riktig närhet, därför valde hon att leva utan partner.Du skrev att du uppfattade vissa saker som klyschiga och ytligt sett är Vera också en klyscha, en tvär och butter tant med ett hjärta av guld under den bistra ytan. Den karaktären har vi sett förr… Men det är lite märkligt att hon så förbehållslöst tar emot Anne och Leon även om hon håller distansen, hon har ju valt ensamheten. Kanske känner hon sig ensam trots allt? Även om Vera själv kom som flykting kan man inte jämföra den nödsituationen med Annes, hon hade säkert kunnat hitta ett boende till sig och Leon. Det blir en fin skildring om hur Vera tinar upp i Leons sällskap och han blir en katalysator mellan de två kvinnorna.
-
En språklig fundering: ordet “dagligstuga förekommer då och då i boken. Jag tolkar det som “vardagsrum”, men ordet känns litet gammalt: “vardagsrum i allmogehus mest vid beskrivning av äldre förh.” skriver Svensk Ordbok. Ordet används ju även när handlingen utspelas i modern tid. I övrigt har jag ingen anmärkning på översättningen.
-
-
Nej, vi vet ju inte. Men vi diskuterar ju just f n Veras relation till Karl. Vad skulle hända om inte hon tog hand om honom? Han hade förmodligen körts till ngt mentalsjukhus (fanns väl inga traumacenter på den tiden?). Blivit mer el mindre neddrogad. Med sina skrik skulle han ju störa andra sjuka patienter.
Ändå så tycker jag att hennes “val” är extraordinärt. Det märkliga är att han känner sig totalt trygg med Vera. Han är INTE rädd att hon ska flytta eller att han ska tvingas flytta. Ofta brukar väl den som är svag och beroende vara orolig för just det? Eller att ngn kanske ändrar sig och vill leva ett “eget” liv och få barn innan de är för gamla? Det innebär att Karl inom sig VET att banden mellan honom och Vera är starkt.
Jag kan inte annat än tycka att Veras kärlek är fin, men att hon på ngt sätt är skadad i själen av sina upplevelser. -
-
-
Fel av mig, Marlene är Veras halvsyster men Karl är inte pappan. Det är uppenbart att Vera kände ansvar för Karl men det är ändå ett stort steg att välja att se till honom så som hon gör, i princip ge upp ett eget liv. Jag tror att det beror på att han var hennes enda fasta punkt i världen och det påverkade henne mer än hon vill erkänna. Mamman svek ju hela tiden men Karl var alltid vänlig. Kanske var det mammans beteende som avskräckte henne från egna barn, men det vet vi inte. Det kanske bara blev så.
-
Jag läser för fullt och jag håller med om att det är litet svårt att hålla reda på familjerelationerna.Jag har inte heller uppfattat, att Karl skulle ha haft någpt biologiskt barn. Han är Veras styvfar men han är den enda pappan hon känner till och hon känner nog ett ansvar för honom.Det är kanske därför hon återvänder.
Bitvis är boken rolig. Jag har precis läst den dråpliga skildringen av när Burkhard besöker Dirk zum Felde med en dyr flaska single malt och Dirk och hans fru spär ut den fina whiskyn med Coca-Cola och Sprite! -
Nu hänger jag inte med… Jag har lusläst flera ggr. Vem är barn till Karl?? Marlene är väl dotter till Hildegards nye man som hon drog iväg med… ? Eller har jag missförstått?Det verkar som om Vera redan i unga bestämt sig för att inte bilda familj. Ingen stadigvarande man, inga barn. En karl för erotik ngn gång då och då är hennes melodi.
Porträttet av Vera är bra, men litet klyschaktigt stundom. Hundar, hästar, patrullerande, inspektionsturer, hårda hovar mot bygatan…Svårt att veta hur hon står känslomässigt. Hon tar ju hand om Karl som just en medmänniska (detta ord passar sällsynt bra här). Undrar om det bottnar i ngn form av skuldkänslor. Det tragiska med moderns flykt med henne…och den lille brodern som lämnades i diket…Hon fick leva, men inte han. Förfärligt…Det gjorde mkt ont att läsa detta… trots författarens tillbakahållna språk. :-( -
Ja den relationen undrade jag över. Vera var inte direkt välkommen i byn som flykting och var mer eller mindre mobbad. Hon klarar att lämna byn och skaffar sig en fin utbildning där hon kan få jobb i princip överallt. Ändå återvänder hon. Karl är egentligen inte hennes ansvar, han är bara en styvpappa och har ett eget barn. Vad får Vera att återvända och starta sin praktik i just där?
-
Ja, geografin har sin betydelse. Likaså det förflutna. Intressant med husets roll . “Det är mitt, men ändå inte mitt”… Brukar man inte säga att ett hus är en människas personlighet? I detta fall då många personligheter. Värt att tänka på…
Många relationer att ta upp… Var ska vi börja? Med Vera och Karl? -
Olland ,Altes Land, ligger enligt förordet söder om Elbe.Jag trodde först att Olland var ett tryckfel, att det skulle stå Holland.
Jag undrar över förordet. Finns det med i originalet eller har det skrivits av den svenska översättaren. Det framgår inte.Kanske ävn en tyskspråkig publik kan behöva frklaring om vad Olland är. -
Ja hon gillar nog att provocera, att skriva så rått om jakt, ekologiskt, närproducerat och barn är big no-no i Sverige, kanske inte lika känsligt i Tyskland. I vårt land har man en smått religiös syn på allt ekologiskt, sånt skämtar man inte om… Så jag finner boken väldigt uppfriskande.
Det var också intressant att läsa om Olland, Tysklands fruktträdgård. Nytt för mig, området ligger väster om Elbe och Hamburg.
-
-
ja, hon skriver osentimentalt och med humor, men inte utan medkänsla. Vad gäller detaljer i romaner…så är det ju en
evig diskussion. Jag har ingenting emot detaljer…om de känns rätt i “rätt” bok. :-)Vill inte skriva för mkt eftersom alla inte har läst… Men jag blev äckelmagad till max (nästan) av scenerna med rådjur och korvtilverkning. Förstår hur man kan vilja bli vegetarian… :-)
Men f ö bra skildrat… Situationerna på dagisen är komiskt skildrade…Liksom de gammaldags böndernas inställning till ekofantaster…haha… ! Och allt detta fusk med “hemmalagade” marmelader…som inte alltid är det… -
-
-
Jag skriver en kort introduktion så att alla ser att vi är igång. Men vi kanske ska vänta med kommentarer tills Husse läst? Det är okej för mig.
Jag närmade mig boken mer viss skepsis, jag befarade eländesporr och flyktingtrauman sida upp och sida ner. Men efter att ha bläddrat lite i den såg det bättre ut. Även om författaren inte väjer för mörker och tragedi låter hon det aldrig ta över. Istället är det en varm och empatisk berättelse om udda människor som skapar sig ett liv och går vidare trots svåra upplevelser. Språket är enkelt men ändå målande, utan överdrivet detaljrabblande och karaktärerna skildras med torr humor och ett bitskt men realistiskt synsätt på sin omgivning. Tyvärr är den lite rörig i början och kanske inte optimal som ljudbok.
-
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.