Gruppadministratörer
Bokcirkel: Boktokarna
Författare: husse
I dina händer av Malin Persson Giolito
Denna bok läste jag när den var ganska nyutkommmen och tyckte, att den var mycket bra. Jag ser den som en skildring av livet i ett så kallat “utsatt” område. De båda pojkarna, Billy och Dogge, som blev kompisar redan som små kommer från olika områden. Billy är från Våringe, ett “utsatt” område medan Dogge kommer från Rönnviken, ett litet finare område.
I Våringe är det gängledaren Mehdi, som är kung. Barnen och ungdomarna ser upp till honom. Hans ord är lag.
När Billy vill lämna den kriminella miljön, tror Dogge, att Mehdi förväntar sig att han ska skjuta Billy. De båda har också misslyckats med ett uppdrag. Handgranaterna, som de hade gömt i BIllys källarre, hade hans lillebror hitatt och tagit hand om. När Dogge skljuter billy jhoppas han också att det ska ge honom upprättelse gentemot Mehdi.
Det är också tagiskt det som händer Sudden, handlaren; Eter alla trakasserier han har utsatts för brister det för honom och han misshandlar <dogge så svårt att Dogge får svåra hjärnskador och slutligen avlider.
Billys mamma, Leila, är också ett tragiskt öde .Hon gör vad hon kan, men det räcker inte tull.
Det finns också en del komiska inslag. En av Dogges klasskamrater säger: “Min farsa säger, att din farsa är en jävla skojare”. Dogge blir stolt för han tror att klasskamratens pappa tycker, att hans pappa är rolig.
En sak som förvånar mig är att boken på Skellefteå stadsbibliotek är klassad som deckare. Den är också nominerad som “årets deckare”. Jag tycker, att det är fel. I mina ögon är det en samhällsskildring och en mycket bra och trovärdig sådan.
I dina händer av Malin Persson Giolito
- Detta ämne har 18 svar, 3 deltagare, och uppdaterades senast för 4 månader, 2 veckor sedan av .
-
Inlägg
-
-
Inga fler synpunkter!? Som jag ser det är boken en bra beskrivning av hur det kan vara att leva i ett så kallat utsatt område. Jag kan inte veta hur bra det stämmer, men jag tror att det är en korrekt bild. Det är nog också syftet med boken. Att hon inte har några förslag till åtgärder är en annan sak. Jag tycker inte att man kan kräva det.
-
Båda hennes böcker handlar om övergivna barn sade Carina Bergfeldt. Författaren sade inte emot. Jag tycker, att det är en förenkling. De vuxna människorna, son inte är kriminella, känner sig npg övergivna av samhället. Det gäller säkert alla sådana områden. Det går naturligtvis i sin tur ut över barnen.
-
-
-
Nej, jag har ingenting emot deckare. Jag kan bara inte förstå hur man klassa denna bok som deckare. Det finns ingen mordgåta, det är ju redan från början klart vem som har begått mordet. Jag tycker inte, att det är en spänningsroman heller. Vill man ha en spännande bok får man välja något annat.
Jag tycker heller inte att personerna är några schabloner. Dogges föräldrar till exempel är inte några typsika medelklassföräldrar. Hans pappa är väl kriminell? Så har jag uppfattat det.-
Jo de är schabloner på så sätt att författaren har samma utgångspunkt som i den förra boken. De välbärgade föräldrarna är, om inte kriminella så moraliskt suspekta och dåliga med sina barn. Medan invandrarkillens föräldrar är ordentliga och moraliskt högtstående och sonen närmast en ängel som gör allt rätt. Hon har alltså en agenda, eller kålsuparteori om man vill. Alla invandrare är inte dåliga och det är lika vanligt att barn till välbärgade föräldrar far illa, men på annat sätt och pengar gör ingen lycklig. Suck, varför har vissa författare ett så stort behov av att visa sin korrekthet att de ägnar sig åt att slå in öppna dörrar?
-
Arne!
Det ligger något i det du säger. Men samtidigt stämmer det inte helt. Billys pappa nämns inte så mycket men verkar inte vara någon förebild. Att Dogges pappa är kriminell av något slag, bedragare kanske, betyder ju inte att alla föräldrar ur medelklassen är det.
Det som är litet speciellt i boken är ju att Billy och Dogge är kompisar trots att de kommer från olika områden. Som jag fattar det umgås inte människor från Våringe och Rönnviken med varandra, varken Vuxna eller barn. Det stämmer med verkligheten. I Ursvik, ett villaområde i Sundbyberg, vill en del stoppa en planerad bro till Tensta. Man tror, att den kommer att dra till sig brottslighet från Tensta, där det bor många invandrare,’-
Man blir ju inte direkt gladare av att läsa denna bok.
Ett par funderingar: varför är det mjölkfärgat glas på Sis-hemmet dit Dogge förs? Är det för att de intagna inte ska kunna se ut? Varför får de inte det? Eller är det för att människor utanför inte ska kunna se in? Och att från båda håll kan man meddela sig om det är vanliga fönster eller pansarglas? Med teckenspråk?
Min andra undran gäller Suddens öde. Ja, det är tragiskt. Och liksom onödigt. Han är i affekt, men likväl: han borde ha begripit att dylika slag med basketracket kan döda. Eller skada svårt.
Vad blev påföljden? Det är ju inte ett mord i vanlig bemärkelse? Dråp`Hur många års fängelse?Det är ledsamt att del av hur förhärdade killarna är vid så ung ålder. Något som slår mig är att Billy tycks sexuellt erfaren, men Dogge trots allt inte har haft samlag? Han fejkar t ex i en film, men i verkligheten har han inte den erfarenheten.
Hur pass skruvade som Mehdi och “Italienaren” är behöver vi väl inte en gå in på. Vad ska de göra åren framöver som de inte redan har gjort? Rånat, hotat, dödat (åtm anstiftan till mord)…Det är så bedrövligt alltihop…och dessa tjejer som hänger med? Efter några år kommer de väl att anses som horor och inget annat. Totalt utan värde och respekt.
Ja, jag får äl lägga till : förhärdade, men de (killarna) gråter ändå i viss förnedrande sammanhang. Av skräck, troligen.
-
Ja det är en mörk och tragisk bok, en eländesskildring utan hopp eller lösningar. Att bara skylla på samhället är för enkelt och Dogges öde visar att ekonomiskt välstånd inte är det som stoppar gängvåldet. Den nya regeringen har lovat att stoppa gängen och de kommer med säkerhet att misslyckas. Det är såna som Medhi som måste stoppas men det går väl tretton på dussinet av dem.
Suddens öde är dubbelt tragiskt men känns väl lite väl dramaturgiskt i sammanhanget. Men han är det stora offret, han har inte valt våldets och brottets väg som de andra.
-
Sudden ser jag som en företrädare för alla de, som lever i dessa områden, men som inte tillhör den kriminella världen. De kan ingenting höra för att det ska bli bättre. Deras enda val är att flytta från området.
Jag håller med Arne att de förslag, som både den nya och den gamla regeringen har lagt inte kommer aha någon större effekt på kriminaliteten. I dessa områden är den större delen av befolkningen relativt fattig. Det kan ha betydelse. Ungdomar som växer upp där ser att de enda, som har dyra bilar och smycken är de kriminella . Då kan en kriminell karriär framstå som lockande.
Det kanske skulle vara bra att det fanns även villaområden bland hyreshusen, så man fick en befolkning som var mera sammansatt socioekonomiskt.-
I dessa områden borde man satsa på skolorna, liksom fritidsverksamhet och bibliotek. Polisen skulle lära känna barnen och ungdomarna. De borde börja i förskoleåldern. Jag tänker mig att varje polis lär känna och har kontakt med ett antal barn, som han följer genom deras uppväxt. Han eller hon ska träffa dem regelbundet och ha olika aktiviteter med dem. Då skulle man snabbt kunna upptäcka om något barn var på väg åt fel håll och kanske hinna ingripa innan det är för sent. Det är några tankar om vad man skulle kunna göra.
-
-
-
Nej, man blir knappast glad av denna bok. Det är väl inte heller meningen. Samma sak kan väl sägas om många av de böcker vi har läst.
Varför Sis-hemmet har mjölkfärgade fönster vet jag inte. Jag vet inte om dt är regel-.
Vad gäller Sudden var han nog så upprörd att han inte kunde tänka logiskt. Han trodde kanske inte att skadorna skulle bli så allvarliga. Jag tror, att det helt enkelt brast för honom efter alla tidigare trakasserier. Var det inte ett basebollträ han använde? Hur det ska bedömas rättsligt är en knepig fråga. Kanske skulle man se det som att Sudden man se det som att Sudden handlade i självförsvar. Då skulle man nog anse att han gjort sig skyldig till “nödvärnsexcess”, alltså att han tagit till mera våld än nöden kräver. Han skulle kanske få ett mildare straff men knappast gå helt fri.-
Sudden handlade i självförsvar?
Förstår tanken…En god tanke.
Men han var ju på intet sätt hotad till döden?Däremot håller jag med om att det någonstans brast för honom efter tidigare trakasserier och den infekterade stämningen i butiken.
-
Nej, han var inte hotad till livet men han hade utsatts för upprepade provokationer och ville ha slut på dem en gång för alla. Det tycker jag också är en form av självförsvar. Han hade nog inte tänkt, att Dogge skulle dö eller få svåra hjärnskador. Alla vet nog inye hus skör en människoskalle är. Han borde inte dömas för mord eller dråo. Han hade inte något sådant uppsåt. Jag tro inte att han kan komma undan en dom för grov misshandel- Kanske kan han få ett lindrigare straff med tanke på vad han utsatts för tidigare men någo eller några års fängelse skulle det nog bli.
-
-
-
-
-
-
-
-
Husse! Tack för bokval och inledning!
Och Arne: tack för inlägg!
Svårt att säga vilken benämning som är korrekt för boken. Visst är det en samhällsskildring. Spänningsroman, kanske?
Vi kan kalla den (boken) vad vi vill. En sak är säker: författaren måste ha gjort åtskillig research.
Trots allt utgår ni från att ordet “deckare” är fult och negativt.
Arne brukar tycka det, men du, Husse?`Du har väl läst åtskilliga s k deckare?
Nu tänker ni kanske att Mohikanen är överdrivet entusiastisk till beteckningen “deckare”? Nej då, det är väl att ta i.
Jag försöker helt enkelt vara neutral. :-)Återkommer…
-
Bra inledning Husse! Håller med om att den inte ska klassas som deckare, men det är likadant med författarens förra bok Störst av allt, om en skolskjutning. Den är snarare en blandning mellan psykologisk thriller och drama. Jag är ganska säker på att bägge kallas deckare för att det säljer bättre och både Persson Giolito och hennes pappa förknippas med brott och kriminalromaner. En beteckning som samhällsskildring har inte samma potential rent ekonomiskt, så krasst är det.
Precis som i Störst av allt stör jag mig på de stereotypa och korrekta sidokaraktärerna. Den stolta och kämpande förortsmamman, fattig men bryr sig, kontra de välbärgade men tomma och känslokalla medelklassföräldrarna. Om man verkligen vill skapa debatt och analysera gängvåldet bör man akta sig för schabloner.
-
-
Denna bok läste jag när den var ganska nyutkommmen och tyckte, att den var mycket bra. Jag ser den som en skildring av livet i ett så kallat “utsatt” område. De båda pojkarna, Billy och Dogge, som blev kompisar redan som små kommer från olika områden. Billy är från Våringe, ett “utsatt” område medan Dogge kommer från Rönnviken, ett litet finare område.
I Våringe är det gängledaren Mehdi, som är kung. Barnen och ungdomarna ser upp till honom. Hans ord är lag.
När Billy vill lämna den kriminella miljön, tror Dogge, att Mehdi förväntar sig att han ska skjuta Billy. De båda har också misslyckats med ett uppdrag. Handgranaterna, som de hade gömt i BIllys källarre, hade hans lillebror hitatt och tagit hand om. När Dogge skljuter billy jhoppas han också att det ska ge honom upprättelse gentemot Mehdi.
Det är också tagiskt det som händer Sudden, handlaren; Eter alla trakasserier han har utsatts för brister det för honom och han misshandlar <dogge så svårt att Dogge får svåra hjärnskador och slutligen avlider.
Billys mamma, Leila, är också ett tragiskt öde .Hon gör vad hon kan, men det räcker inte tull.
Det finns också en del komiska inslag. En av Dogges klasskamrater säger: “Min farsa säger, att din farsa är en jävla skojare”. Dogge blir stolt för han tror att klasskamratens pappa tycker, att hans pappa är rolig.
En sak som förvånar mig är att boken på Skellefteå stadsbibliotek är klassad som deckare. Den är också nominerad som “årets deckare”. Jag tycker, att det är fel. I mina ögon är det en samhällsskildring och en mycket bra och trovärdig sådan.
-
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.