[Arne]

Jag sätter en trea. Jag har inget emot boken i sig, men ryskt adelsliv på 1800-talet är inget som engagerar mig.

[husse]

Jag har litet svårt att sätta betyg på denna roman. Jag brukar uppskatta ryska romaner av någon anledning. Javisst, jag har läst den med behållning. Men jag har haft svårt att känna något riktigt engagemang. En fyra får det bli men en svag sådan.

[DensisteMohikanen]

Jag tycker mkt om denna roman. En rysk klassiker. Romanen slutar förvisso inte som jag hade velat ha den. Men det är ju författarens privilegium att bestämma. Kanske hade man inte blivit så “tagen” om romanen slutat i idel harmoni…?
Fast romanen är så pass gammal och vi befinner oss i det gamla Ryssland, inga moderna kommunikationer eller modern teknik, så känns det som om man är I boken. Fantastiskt!Bazarov är en oförglömlig rebell, betydligt mer styrd av känslor än han tror…
Det är sällan jag sätter betyg 5. Jag tvekar litet, men tycker nog att romanen är värd en femma. Om än med litet minus…ni vet varför… Snyft!

[DensisteMohikanen]

…kallade honom kattdräpare…

[DensisteMohikanen]

Jag vill gärna citera ett – enligt ego – roligt stycke.

“Bondpojkarna på gården sprang efter doktaren´ som små hundar. det var bara den gamle Prokofjitj som inte tyckte om honom och som med surmulen min serverade honom då hn satt till bords , kallade honomkattdräpare´ och `bondfångare´ och gjorde gällande att han med sina polisonger såg ut som ett riktigt busksvin.”

:-) :-)

[Arne]

Jag är tveksam till självmord. Motivet känns inte starkt nog och han är inte typen som fixerar sig vid saker av boken att döma. Jag ser honom mer som lite macho eller defaitistisk, “det händer inte mig” och därför slarvar han med desinficering.
Att författaren väljer ett tragiskt slut är väl av samma orsak som författare gör det idag; de är rädda att bli betraktade som mesiga och “gullegulliga” då mycket i våra liv slutar tragiskt. Det är liksom lite finare att skildra elände än sånt som går bra.

[DensisteMohikanen]

Jo, han hade starka känslor. Och på sätt och vis var det svårare för honom (nihilisten) eftersom han ihärdigt förnekat den sidan av sig själv. Kärlek o romantism var ju bara trams. Han var med på noterna så länge det gällde att “få till det”(:-) ), men om det kom kärlek in i bilden (inkl det själsliga)så fick han lida…oerhört. Och han säger ju till Anna S att inte kan återvända till henne…om inte hon älskar honom…
Anna verkar också tagen, men eftersom hon är så “slipad”så håller hon igen. Till bådas förbannelse. Min åsikt.

[husse]

Ja, Mohikanen, även jag funderade på om Bazarovs död i själva verket var ett självmord.
Men jag hade litet svårt att se vilka motiv han skulle ha. Olycklig kärlek har väl de flesta upplevt någn gång? Var hans känslor så starka?

[DensisteMohikanen]

…sina känslor…

[DensisteMohikanen]

God afton! Jag funderar på hur Turgenjev har komponerat romanen. Bazarov, kaxig och egen, går ett tragiskt öde till mötes. Det är med avsikt, antar jag, som Turgenjev skapar så. Till stor sorg för oss som älskar passionerade kärleksförhållanden… Jag hade så gärna sett att Anna S gav med sig och kom Bazarov till mötes… Hon är en knepig typ. “Slipad” enligt Bazarov. Oförmögen att älska? Jag begriper mig inte riktigt på henne. Hon är förstås rädd om sitt oberoende. Visst…men på bekostnad av sin känslor.
Det är även ngt märkligt att han berömmer Katja och hennes fräscha typ av ung kvinna. Ändå dras han till Anna.
Som ni minns var jag den enda som spekulerade i självmord för Felicia i Varulven. I den här romanen undrar jag över Bazarov och hans besynnerliga agerande när han blev smittad. Han visste ju mkt väl hur farligt det var med dylika sår…ändå dröjer han tre dagar innan han frågar fadern om lapis. Har ändå kärleken (den ensidiga?) hunnit ikapp honom och han är inte så psykiskt stark som han trott?
Eller vad vill författaren ha sagt?

[DensisteMohikanen]

Jag ska skriva här, men jag säger som Edvard Persson: Jag går och samlar mig. :-)

[husse]

Ja, men iden med dueller strider, såvitt jag förstår det, mot Bazarovs åsikter. Då kan man ju undra hur övertygad han egentligen är. Jag tror, att Mohikanen har rätt. Han har fortfarande kvar “ena benet” i det gamla. Han är nog också rädd att framstå som feg.

[Arne]

Författaren vill väl visa på det otidsenliga med adelslivet både genom Bazarovs tafatthet vad gäller praktiska saker och den gammalmodiga och löjliga duellen.

[DensisteMohikanen]

Jo, han är fast i det gamla med ena benet och i en tänkt framtid med det andra. :-)

[husse]

Ja, duellen är så dum. Det finns ju ingen orsak. Bazarov som “den nya tidens man” borde ha sagt nej. Innerst inne tycker han ju att det är löjligt. Men kanske är även han så präglad av de gamla vä’rderingarna att han inte tycker sig kunna äsga nej. Är han rädd att framstå som feg?

[DensisteMohikanen]

Visst blir det småkomiskt när dessa radikala herrar , speciellt, Bazarov, inte tackar nej till att betjänter passar på dem. De “kan” ju knappt hälla upp sitt te själva1 “Stoppa min pipa!” befaller han den unge pojken, Fedka. Det var hos Bazarovs föräldrar. M a o: de är så in i bomben vana vid att ha tjänstefolk…ändå muttrar Bazarov “Adelsslynglar!” el dyl när de lämnar Marjino.
Det skär sig verkligen mellan Pavel Petrovitj, esteten, och den burduse Bazarov.
Men att det ska behöva utvecklas till en duell?! Jag misstänker att Pavel är svartsjuk för att Fedosia tjusas av Bazarov.

[DensisteMohikanen]

Återkommer. Ser suddigt nu… Efter ögoninjektioner… :-)

[Arne]

Nåja, det var inte bara råd som Feodosia ville ha av Bazarov, om inte Pavel kommit hade hon nog varit otrogen… Så du är inte ensam om att finna honom attraktiv.
Det stämmer nog att författaren avsiktligt gjorde honom burdus och rakt på sak, tydligen var det ett mindre vanligt beteende i adelskretsar i Ryssland på den tiden. Han framställs som den nya tidens människa, som kontrast till de inavlade(?) och delvis inkompetenta och konservativa adelsmännen.

[DensisteMohikanen]

Nu tror jag att det är med avsikt som Turgenjev skapat Bazarov som han är. Burdus, arrogant, oromantisk (vilket han i själva verket inte kan leva upp till när han blir förälskad), men trots allt välvilligt inställd till sina föräldrar och även till Arkadijs far. Han har betydligt mer känslor än han låter påskina. Nikolaj Petrovitjs käresta, F-a (har inte boken här just nu), får stort förtroende för honom och tar råd gällande sin lille son, Mitja.
Efter “duellen” med Pavel Petrovitj behandlar han denne väl. Som kvinna ser jag Bazarov som charmig… Jag skulle säkert falla för honom…haha. Det är bara för bra när han är lidelsefull och tittar under lugg på Anna S…eller kysser F-S läppar ute i bersån…
Nihilism: intressant begrepp. Frågan är: är det svårt eller lätt (ytligt sett) att vara nihilist…?

[husse]

Precis som Mohikanen är jag svag för ryska romaner. Jag häller med om att namnskicket kan vara litet förvirrande men man lär sig efterhand.
Jovisst är slutet tragiskt men som Arne säger borde han ha begripit bättre.
I mina ögon framstår Bazarov som en gaska osympatisk person.

[Arne]

Tack för en bra början Mohikanen! Verkar nästan som om jag fått tag på din bok, där finns både understrykningar och kommentarer i marginalen…;-)

Till skillnad från dig stör jag mig på de långa namnen och att folk alltid ska benämnas med bägge namn. Det blir rörigt tycker jag. Sen har jag en äldre upplaga och jag retar mig på den undermåliga översättningen. Längdmåttet verst stavas värst här och “att ta kål på” heter “att ta kol på”. Väldigt irriterande men såna uppenbara fel. Märker också genom ditt inlägg att namnen stavas olika, i min bok kallas huvudkaraktären Basarov.

Visst var det tragiskt med hans död, även om han var ganska självupptagen och nästan otrevlig mot sin omgivning. Konstigt att han som läkare inte såg till att desinficera såret direkt då han visste att smittan fanns där.

[DensisteMohikanen]

Hejsan och god afton!
Dags för en rysk klassiker! Mitt val. Denna roman läste jag för många år sedan, kanske i tjugoårsåldern eller ännu tidigare. Jag minns bara att jag tyckte mkt om den. Om sanningen ska fram kommer jag inte ihåg handling och innehåll. :-) Vet bara att jag i mitt “eget” exemplar (som ligger någonstans hemma) har antecknat och strukit under en hel del…Roliga formuleringar o s v. Den som till äventyrs “känner” mig vet ju att jag är passionerat förtjust i det ryska. Och då syftar jag inte på politik.
Allt är kanske inte så överdrivet smickrande. Det står om ryska bönder som stjäler och super…Många ryska kvinnor har tjocka näsor… :-)
Vilket persongalleri! Nikolaj Petrovitj, Pavel Petrovitj, Arkadij, Bazarov, Anna Sergejevna (Odintsovna), Katerina Sergejevna (Katja), Bazarovs föräldrar m fl…

Jag kände en stark närvaro under läsningen. I regel ett bra betyg när jag läser en roman.
Så ledsamt slut! Jag fick faktiskt tårar i ögonen. Stackars Bazarovs mor och far! Dessa “haltande” ryska kyrkogårdar! Där ligger deras son, den egensinne nihilisten. Vilket tragiskt slut för honom…
Vilken personlighet! Det är bara så tänkvärt och gripande att han via definition i själva verket är en romantiker (vad gäller kärlek) fast han naturligtvis försöker babbla bort alla känslor… Föraktar alla auktoriteter… En högst givande roman – enligt mig. Så mänsklig och nära. Känns inte alls gammal trots att den (romanen) är gammal.

Och dessa gårdar och vägar och skjutshåll och betjänter… :-) Fadersnamn och smeknamn precis i gammal rysk tradition. Älskar det…så klart.

[Författare]

Inlägg