[husse]

Angående Heidenstam har jag läst någonstans att han lät sin älskarinna Kate Bang flytta in på Övralid trots att han levde där tillsammans med sin sista hustru. Ett märkligt uppträdande Jag har inte möjlighet att kontrollera uppgifterna eftersom jag inte minns var jag läste det.
Heidenstam blev ju dement tidigt. En del av hans agerande på äldre dagar kan kanske förklaras med detta. Jag hörde en gång en radiointervju med hans trotjänarinna. Hon sade: “Doktorn var sjuk i sitt huvud.” Jag vet inte om hon syftade på psykisk sjukdom eller huvudvärk eller något liknande.

[Arne]

Kan också tillägga att Heidenstam drabbades av stroke 1936 och -37, kanske var det vad trotjänarinnan menade. Han återhämtade sig aldrig helt. Tanken var att Kate Bang skulle ärva Övralid men hon var tydligen otrogen och Heidenstam lät ändra testamentet.

[DensisteMohikanen]

Jag har för mig att Heidenstam drabbades tidigt av demens. Han kunde inte skapa ngt nytt de sista …tjugo åren?? Tidig demens var det i a f.

Sedan har jag ett vagt minne av att “vänner” fick honom att ändra i testamentet.
Konservativa (“kristna”?)arrangerade ett möte med den första frun (Emilia Uggla?). De hade tänkt sig ngn slags återförening, men det föll inte väl ut.
Bedrövligt hur man ville utnyttja hans demens!

• Det här svaret redigerades för 1 år sedan av DensisteMohikanen.

[Arne]

Ja han blev påverkad att ändra testamentet av “vänner” som redan då hade planer på en stiftelse och ett slags museum på Övralid. Men det stämmer också att han och Kate Bang glidit ifrån varann och hon bodde mesta tiden i Danmark. Hon var mycket yngre och var förmodligen trött på “gubben”, och hans demens gjorde inte saken bättre.

[husse]

Ja, Heidenstam lär även ha blivit utnyttjad på äldre dagar av politiska krafter, nazister och likasinnade. Ibland kom han på grund av sin demens att stödja organisationer, som han inte visste vad de var. Därför kom han att framstå som nazistsympatisör utan att vara det. Så brukar litteraturvetare säga.

[Arne]

Vi var på Övralid i somras och gick på en guidad tur i huset. Mycket intressant! Verner träffade Kate Bang 1916, samma år som han skildes från sista hustrun Greta Sjöberg. Då var inte Övralid byggt så Bang hade inte kunnat flytta in. Däremot kan hon ha varit gäst Heidenstams dåvarande hus samtidigt som frun var kvar.

Men Verner och Bang var aldrig gifta, så de hade alltid skilda sovrum när hon var på Övralid. Men för att slippa gå genom korridoren så tjänstefolket riskerade att se något när de skulle till lät Heidenstam bygga en lönngång från hans garderob till hennes rum. Så de kunde ha intimt utan att ge avkall på konventionens krav…;-)

Heidenstam valde alltid betydligt yngre kvinnor, Greta Sjöberg var bara 16 när han förförde henne. Men så funkade relationerna inte heller…

[husse]

Ja, jag kan minnas fel. Det är några år sedan jag läste detta. Men jag är ganska säker på, att Kate Bang flkyttade in medan den sista frun bodde kvar. Det kanske inte var på Övralid. Det kan hända om de redan var på väg att sklijas, men det måste ha varit en konstig situation för alla tre.

[Arne]

Av de kulturpersoner som passerar revy verkar Oscar Levertin ha en central roll, som kritiker och författare. Idag är han närmast okänd men då var han navet som både utövare och intresserade kulturpersoner cirklade runt. Dessutom en kvinnornas man och även Signe Maria tycks varit tjusad av honom. Dog oväntat och tragiskt efter att ha druckit något han inte tålde.

Strindberg gillade varken Levertin eller Thiel, ändå köpte den senare flera av hans målningar. Thiels pengar dög åt Strindberg och Thiel i sin tur kunde skilja på personen och hans konst. Det är inte alla som har den förmågan.

Thiels barn hade det inte lätt i vuxen ålder heller. Inte nog med att äldste sonen Ragnar tvingades in i bankväsendet, han fick också administrera faderns skumraskaffärer. Och dottern Karin gifte sig med fähunden Sven Lidman som utvecklades till en religiös fanatiker som misshandlade hustru och barn. Den som klarade sig bäst var väl Signe Henschen, boken om henne är klart läsvärd.

[DensisteMohikanen]

Husse o Arne! Tack för alla inlägg!
Jag reagerade också på att Sven Lidman utvecklades från en känslig poet till en svavelosande predikant. Ö h t har jag svårt för predikanter… om de inte är lugna o uppmuntrande…i stället för dessa eviga teman: synd, synd och skam och synd igen…

Ngt annat som jag reagerade på var Thiels beskrivning – om det nu var han – av Heidenstam. Många vittnade ju om att de trivdes i hans sällskap och vilken fin humor han hade o s v… Aristokrat, så klart, och med konservativ historiesyn. Men mitt i allt detta att Heidenstam var KYLIG. Släppte ingen riktigt nära, inte ens ngn kvinna.
Jag tänker nog, trots allt: nähä, är DET så väldigt unikt?Många människor är sådana. De gör så…för att om de skulle släppa ngn nära… då tappar de ju den totala kontrollen. Min filosofiska tolkning. :-)
Detta med kyla: tja, H, liksom många författare, var ju en iakttagare av människor. Han blev (antar jag) e människokännare på gott o ont. För att se klart måste där till en viss “kyla”.
Man kan ju vända på steken och fråga sig: hur många förstod sig på Heidenstam, verkligen? En och annan indian, kanske…? :-)Själv älskar jag honom enbart för orden “Fall julesnö och susa, djupa mo”…

[husse]

Jag vet inte om Sven Lidman
var svavelosande. Jag har läst hans memoarer och fick inte alls det intrycket.Min filosofilärare i gymnasiet var god vän med Sven Lidman. De var båda engagerade i Pingströrelsen och blev båda uteslutna av olika anledningar.
Vad gäller Heidenstam vill jag sklja på författaren, som jag uppskattar, och personen, som verkar mycket osympatisk. Han uppträdde mycket fult mot Fröding. Fröding frågade Heidenstam om råd ifall han skulle publicera dikten “En morgondröm”. Heidenstam rådde honom attta med den i Stänk och flikar”. När Fröding blev åtalad på grund av dikten tog Heidenstam avstånd från honom. Mycket fult tycker jag.
Det finns en skildring i boken av när Heidenstam var bjuden till en fest där han skulle vara huvudattraktionen. men han tillbringade mesta tiden i trädgården med sitt nya svärmeri.

• Det här svaret redigerades för 1 år, 1 månad sedan av husse.

[DensisteMohikanen]

Hej och hallå!
Det står mkt negativt om Heidenstam i båda böckerna. T o m ngn slags “pedofilvarning”.
Ingen av os levde på hans tid.Vi har inte träffat och inte umgåtts med honom. Han lär ha varit omtyckt o humoristisk.
Att då kalla honom “osympatisk” är enligt mig väl magstarkt.
Vet inte om han är mer “von oben” än vem som.

Visst, han fegade ur när det gällde Frödings på den tiden vågade diktverk. Hur det gick till när han lovade stötta Frlding…inte vet jag. Var de i gasen?Ändrade han sig efter några dagars nykterhet?Ingen aning!
Dålig stil, men inte helt ovanligt?
Drog sig ur pengalöftet till Thiel? Ja, dålig stil. Men att av dessa två negativa prickar i bedömningsprotokollet sänka honom som person: nej, jag går inte med på det.

[husse]

Jag håller inte med dig, Mohikanen. De två fall du nämner är inga små prickar utan stora viktiga handlingar. I båda fallen har han svikit uttalade löften. Han rekommenderade Fröding att ta med dikten i samlingen. Sedan angrep han honom offentligt för just den dikten. Det är enlig min uppfattning oförlåtligt.
Vad gäller pengarna till Svenska Dagbladet var det frågan om stora summor. Heidenstam tog äran men Thiel fick stå för filerna utan att överhuvudtaget omnämnas. Thiel hade väl råd men det är dålig stil.
Att Heidenstam var en trevlig sällskapsmänniska är en annan sak.
Han kan naturligtvis ha gjort bra saker också, saker som vi inte känner till. De två nämnda handlingarna är i i mina ögon stora minustecken.

[husse]

Thiel ogillade ju Strindberg men insåg ändå att han var en stor begåvning.Efter Strindbergs död instiftades ett Strindbergspris. Thiel skänkte 500 kronor till detta pris och skrev till Carl
Larsson: “Att Strindberg bör hyllas finner jag däremot vara en skyldighet -mest därför att han är en undantagsmänniska; och folk måste uppfostras till att lära sig inse och erkänna rangordningen mellan människa och människa, avståndet,svalget.” Är det Nietzschetolkaren som talar?

• Det här svaret redigerades för 1 år, 1 månad sedan av husse.

[DensisteMohikanen]

Husse!
Jo, Thiel hade en kluven inställning till Strindberg. Men, som sagt, ville gärna ha några målningar…
Han verkar också ha några Zornmålningar bara för att Zorn var så känd och berömd. :-)
Detta får mig osökt att tänka på och betrakta självporträttet av Anders Zorn. Haha..Jag vet inte riktigt när det är målat, men Zorn blev ju bara sextio år. Hur som helst: vilka nedhängande ögonlock! Vi åldras alla? Jo visst, men inte alla med så tydliga “ofräscha” drag. Men, beror väl på hur man har levt…Oj oj, läser nu att han dog av blodförgiftning i buken. Usch då…ledsamt.
På tal om målningar: någonstans (i den andra boken: om Signe Maria)står det om Inga Marias (alias Lills) porträtt. På en målning ler hon tillitsfullt och på den andra är munnen bara som ett streck…
Tänkvärt.
Ngt jag ifrågasätter är beskrivningen av Signe Maria som “blond”. Uppfattar ni henne som det…??
Jag noterar att S M är svår att bli klok på. Men att Carl Larsson skrev att hon var en av få som begrep sig på konst.

[Arne]

Ser man på fotona från Öland i Signeboken är hon definitivt inte blond. På Carl Larssons målning är det mer tveksamt, hon är ljus och hade inte kunnat målats blondare för då hade håret smält ihop med den ljusa väggen.

Grahn-Hinnfors´ bok var lite av en besvikelse, inte för att den är dålig men större delen är väldigt lik Forssbergs bok. Det är samma historia och även samma citat från brev. Först på slutet står den på egna ben. Syftet med boken är att lyfta fram Signe Maria och det lyckas hon med. Men Signes otrohet glider hon snabbt över och hävdar till skillnad från Forssberg att Tage var Thiels son.

Heidenstam ville ju starta en tidning, den som blev Svenska dagbladet, och lovade att ställa upp med en tredjedel av startkapitalet tillsammans med Thiel och Wallenberg. Men Wallenberg hoppade av och Heidenstam betalade aldrig sin andel. Det var inte enda gången han visade sig vara snål och opålitlig. Han ger intryck av att vara lite “von oben” och ansåg sig stå över löften och åtaganden.

[husse]

När jag ser på Carl Larssons porträtt av Sige Maria uppfattar jag ehnne som ljus. Jag skulle inte använda ordet blond. Hon är m,era ljus än mörk, kanske cendré.

[Arne]

Vi måste nämna lite om Thiels två äktenskap, det var en oerhörd skandal för en man i hans position att skilja sig. Att ha älskarinnor gick bra, mer regel än undantag för mäktiga män då. Det var starkt gjort rent moraliskt att inte låta Signe förbli älskarinna utan följa sitt hjärta. Helena Henschen skriver i sin biografi att Anna Thiel anförtror sig till barnmorskan vid dotterns födelse och säger att “hade hon vetat hur barn blir till hade hon aldrig gift sig. Hela bröllopsnatten hade hon skrikit och gråtit och värjt sig”. Om det är sant förstår man, med den inställningen till samlivet från Anna, att Ernest blir ett lätt byte för den varmblodiga Signe Maria…

Äktenskap som bygger på stark passion slutar inte sällan olyckligt. De verkar ha varit lyckliga de första åren, med fester, resor konstsamlande och det gemensamma projektet med galleriet. Men när det står klart blir det liksom ett tomrum. De hade behövt ännu ett gemensamt projekt, istället tillbringar de allt mindre tid tillsammans. Inte ens Tages födelse för dem närmare varann, kanske beroende på osäkerhet om faderskapet.

[DensisteMohikanen]

Arne! Ja, alla hade det nog inte så lätt på bröllopsnatten. Bra att olika skildringar finns.
Kommer osökt att tänka på När man skjuter arbetare av Kerstin Thorvall. Den gräsliga bröllopsnatten för Hilma! Men mannen var ju sjuk och inne i sin mani. Helsjuk!
Anna var ju väldigt oskuldsfull. Hurdan Ernest var kan man ju bara gissa. HAN var ju säkert mkt erfaren (åtm mer eller mindre), men kanske inte den mest lyhörde…

[husse]

Ja, enligt Lars Ragnar Forssberg visste hon inte hur barn blir till. Många kvinnori överklassen var nog så oskuldsfulla på den tiden.Underklassen bodde ofta trångt och däör var det svårt att dölja vad som försiggick. De som växte upp på landet, de allra flesta, kunde ju inte undgå att se hur “det gick till”.

[husse]

Ja. beslutet om skilsmässan var säkert ett svårt beslut. Hela bekanstskapskretsen försvann, även Thiels bror bröt kontakten. Men det tog ganska lång tid innan de tog det steget. I boken omSigbne Maria står det, att Thiel på sin dödsbädd sade, att han ångrade skilsmässan.
Det måste ju vara ännu svårare när man har flera barn. Hela familjen blir lidande på olika sätt.

[Arne]

Äktenskapet slutade ju inte så bra, inte konstigt att eftertankens kranka blekhet infinner sig. Men skilsmässan var antagligen noga övervägd, med tanke på konsekvenserna och att Thiel inte var någon impulsiv person.
Varför gled de från varann, kanske åldersskillnaden spelade roll? Eller var det de minskande inkomsterna som fick Signe att söka sig bort och till nya män? Även Ernest hade en älskarinna, Valborg.

Forssberg är tämligen övertygad att Ernest inte var far till Tage utan att det var Signes tyska älskare. Vilket också Tage påstår. Medan Grahn-Hinnfors kommer fram till att Thiel är pappan, bl a för att Tage påstås varit lik Thiel till utseendet. Däremot vet alla att dotterns far var Bengt Berg som tillbringade mycket tid på Öland. Men Thiel tar sig an henne, trots att han vet hur det hänger ihop. Om han velat ha skilsmässa hade det varit ett perfekt tillfälle. Men om någon ville skiljas så var det Signe, enligt Grahn-Hinnfors.
Signes självmord är tragiskt och obegripligt, det är alla överens om. Men hon var van att ta medicin så det var knappast en olyckshändelse.

[husse]

Jag har också tänkt på hur mycket hjälp Hjalmar Söderberg fick av Thiel. Jag har fiunderat över hur det skulle ha gått för stackars “Hjalle” om han inte hade fått så mycket hjälp av Thiel. Han fick ju även en tid bo hemma hos Thiel i villan på Djurgården. Thiel hade tidiga vanor men Hjalle vill vara uppe sent och kunna ta sig en whisky. När Thiel drog sig tillbaka på kvällen fick Söderberg en whiskyflaska. Barnen lär ha varit rädda för honom. Om de gick upp på natten kunde de möta en berusad Säöderberg, som inte hittade till sitt rum.

[DensisteMohikanen]

Husse!
Oj då…Ja, tekniken är som den är. Inget att göra åt.

Jag har funderat en del på att Thiel hjälpte Munch med ett årligt arvode.
Om jag inte misstar mig, så var Munch psykiskt instabil? Led han av schizofreni? Fanns det på den tiden ingen myndighet som kunde hjälpa ekonomiskt om en person led av psykisk ohälsa eller för den del fysisk ohälsa?Eller så kom de sjuka på anstalt, d v s sinnessjukhus?
Och tänk så mkt pengar som måste ha gått åt till Hjalmar Söderberg?! Resor, hyror, alkohol…!
Visst, Thiel hade pengar…Måhända var han inte den mest sympatiska individen…men men… Han tycks ha haft medkänsla med andra personer.
Även om han drog nytta av Munch och fick ha en del av hans tavlor på galleriet.

Jag ber om ursäkt om jag bara fått för mig att Munch led av schizofreni. Kanske att jag blandar ihop med målaren Hill.

[Arne]

Ja det var inga småpengar som Thiel la ut på sina kulturvänner under årens lopp. Man kan undra om alla hade blivit så kända och uppskattade som de blev utan mecenatens generositet. Han hjälpte ju Heidenstam och andra med att finansiera tidningsutgivning också, startade Svenska Dagbladet. Ett bevis på att även “smutsiga” pengar kan komma till nytta. Thiel jämförs indirekt med familjen Wallenberg som vänstermannen Forssberg hatar och han har större sympati för Thiel, kanske för att denne till slut blev av med sin förmögenhet.

Ett kul avsnitt i boken är Ebba Levertins brev till grevinnan Piper där hon skriver “…hade Thiels på kalas, Oscar läste ur sin bok för dem, mycket var pärlkastning, de veta aldrig vad de ska tycka, då de inte hört någon annan tycka något…” Nåja det gäller rätt många och inte ens recensenter i riksmedia är undantagna det flockbeteendet. Men det var en snygg variant på uttrycket “kasta pärlor för svin” Fast det kan också vara som Gunilla Grahn-Hinnfors skriver om samma händelse i sin biografi om Signe Maria, att texten kanske inte var särskilt bra och då var det säkrast att hålla tyst…

[husse]

Jag har forskat litet. På Wikipedia nämns kortfattat att Munch en tid vistades på en “nervklinik”. På Historiesajten står det att han en tid levde ihop med en kvinna, Tulla Larsen. När deras förhållande tog slut sköt han sig i fingret, antagligen av misstag. Han fick ett sammanbrott och vårdades en tid på en klinik i Köpenhamn.
Många konstnärer och förfttare, människor med kreativa yrken har haft olika former av psykisk sjukdom. Det finne teorier om att det skulle finnas ett samband mellan konstnärlig begåvning och anlag för psykisk sjukdom. Det har skrivis böcker om detta. Jag har själv läst någon bok i ämnet men kommer inte ihåg vare sig författare eller titel.
https://historiesajten.se/visainfo.asp?id=438

[husse]

Jag lyckades till slut ändra rubriken men då försvann våra inlägg. Jag hade kopierat mitt så det har jag lagt ut igen.
Ni får göra som ni vill om ni vill lägga in era synpunkter igen eller om ni vill låta det vara. jag ber om ursäkt för fadäsen men jag är inte så bra på datorteknik.
Jag upprepar mitt svar till Arne. Jag tror inte, att Thiel kände sig tvungen att intressera sig för konst och kultur. Han blev nog intresserad genom att möta konstnärer och författare.
Anna mådde dåligt efter skilsmässan, helt naturligt. Enligt boken om Signe Maria uttalade Thiel på sin dödsbädd att han ångrade skilsmässan.

[husse]

>Jag har valt denna bok eftersom jag sedan tidigare har varit fascinerad och förbryllad över personen Ernest Thiel.Jag har lärt känna honom genom att jag har kläst två biografier om Hjalmar _Söderberg. Där dyker Ernest Thiel upp litet då och då. Oftast är det när Söderberg har ont om pengar, som han nästan alltid hade. När den här boken kom ut kunde jag inte låta bli att köpa den för att få veta litet mer om Ernest Thiel.
Han var ju från början bankmna, ekonom, och totalt ointresserad av allt vad kultur heter. Men när han gifter sig med Anna Josephsonkommer han in i den judiska aristokration i Stockholm. Där finns både arkitekter, kompositörer, målare, skådespelare.
Han blir svåger med Karl-Otto Bonnier. Konstnären Ernst Josephson är brorson till svärfadern Wilhelm Josephson.
Jag kan tänka mig att han mer eller mindre “tvingas” att intressera sigför konst och kultur.
Det var vtydligen det andra äktenskapet, med Signe Maria som gjorde att han fick upp ögonen för kutlruvärlden på ett mera uttalat sätt.
Mitt intryck av Thiel är att han nog inte var någon särskilt trevlig person. I familjen verkar han ha varit något av en despot. Vid måltiderna fick det bara talas tyska eller franska och alla måste ha en bra hållning.
Hans skilsmässa från den flörsta frun, som han hade fyra barn med, var en “skandal i societeten”. Han förlorade i stort sett hela sitt umgänge.DEt måste ha varit svårt föär frun och barnen.
Han sade själv, att det var först då han började leva. Han skriver “Det var hon som kom mitt förtvinade jag att få liv”.
Men han få¨r ju ett nytt umgänge främst med konstnärerna i Konstnärsförbundet men blir också god vän med Heidenstam och Oscar Levertin bland andra.
Jag har fundeart liet grand över hans konstsamlande. Jag misstänker att det åtminstone till en del handlade om ekonomi, investeringar i konst, som kunde förväntas bli värdefull.Han var ju ekonom.
Jag har också undrat över hans vänskap med Hjalmar Söderberg. De framstår för mig som väldigt olika och med mycket olika värderingar. Thiel stödde ju till exempel Tyskland i Första världskriget. Han läste och översatte >Nietzsche, som klnappast var någon idol för Hjalmar Söderberg. Kanske var det schacket, som förenade dem. Dessutom var Hjalmar Söderberg ekonomuskt beroende av stöd från Thiel.
Jag stannar där tills vidare. Det ska bli roligt att höra om era intryck.

[Författare]

Inlägg