Gruppadministratörer
Bokcirkel: Boktokarna
Författare: husse
Dagar utan slut av Sebasian Barry
Jag har haft annat att tänka på i helgen. Min syster begravdes ii fredags. Vi kunde inte närvara men kunde se begravningen via länk:
Igår söndag hade vi digitalt årsmöte med en förening, där jag sitter i styrelsen.
Nu kommer mitt inledande inlägg.
När jag läste boken förra gången, för ett år sedan ungefär, tyckte jag att den var litet annorlunda.
Den ger en skildring av USA:s historia under 1800-talet. Thomas och John deltar i striderna mot indianerna och senare i inbördeskriget. De blir även krigsfångar hos sydstatsarmén.
Det är ganska mycket obehagliga stridsskildringar. Bland annat reagerade jag mot att byborna ordnar en fest som tack för att de har massakrerat en indiangrupp i området.
En sak, om gjorde mig förvånad, är att Thomas och John är ett homosexuellt par och det verkar inte väcka några större protester hos de övriga soldaterna. De är ju ganska diskreta.
En annan sak, som jag reagerade på var när de i Sydstaterna på ett ställe efter vägen såg ett antal svarta hängda i träden.
Dagar utan slut av Sebasian Barry
- Detta ämne har 47 svar, 4 deltagare, och uppdaterades senast för 2 år, 1 månad sedan av .
-
Inlägg
-
-
Det är ju författaren som har “skapat” detta kärlekspar. Ja, vad vi ska tycka? Vi kan ju inte göra så mkt åt alla litterära figurer…i denna och i andra böcker…så man får väl ta dem (John och Thomas) som de är…
Kärleken till Winona lyser verkligen upp boken. Det är väl den kvinna som de kommer närmast. Och litet grann majorens fru. Men de “provar” ju aldrig några kvinnor själva, utan möts som väldigt unga.-
Vilka ögonblick eller händelser tycker ni är starkast i boken? Det finns säkert ngt namn som Arne brukar känna till? Ngn term`?
Jag har svårt att komma ifrån det laddade ögonblick när Thomas anser sig tvungen att skjuta Sterling Carlton (rätt namn?)för att rädda indianflickans liv. På sätt och vis det viktigaste ögonblicket i hans liv. Så absurdt också: att behöva döda för att rädda liv!!
Ett annat moment är när de hittar trumslagarpojken Seth McCarthy (elva år!)bland de döda… Så komplett meningslöst! :-(
Och vi får ju inte glömma det ögonblick när Thomas får vet att det finns en väg ut från dödsstraffet. Straffarbete.-
När de attackerar Siouxbyn och hugger ner alla men utan att kunna urskilja vilka de är exakt. Han berättar det som att han först blir exalterad (antar adrenalinrus) och tänker att man måste döda för att inte bli dödad. Men sen krymper hans hjärta ihop i bröstkorgen när han ser att det bara är barn och kvinnor. Fruktansvärd beskrivning, men kanske trovärdig?
-
Det jag minns som starkast är när Lige Magan(?) slänger iväg ett helt onödigt skott efter hövdingen när han just hämtat hem sin dotter från fortet, ett skott som dödar barnet. Detta får återverkningar i hela berättelsen och orsakar majorens hustrus död, massakern på indianerna, Sterlings död och indirekt dödsdomen mot berättaren.
Att ett dödsstraff kan omvandlas till 100 dagars straffarbete känns inte trovärdigt, men är å andra sidan så osannolikt att det antagligen är sant, annars hade inte författaren tagit med det. Militärer har alltid följt sina egna lagar…:-(
-
Ett par episoder, som jag reagerade starkt på är:
1. När byborna anordnar en fest för att tacka soldaterna, när de har massakrerat en grupp indianer.
2. När de i sydstaterna efter en väg såg ett antal svarta upphängda i träden, som en makaber allé.
Att dödsstraffet för Thomas kan omvandlas till 100 dagars straffarbete låter inte så trovärdigt i mina ögon. Kan det verkligen ha funnits en sådan bestämmelse? -
-
-
-
-
Jag håller med Arne om att inte uppskatta våldsskildringar generellt. Jag är till exempel väldigt mätt på skildringar av Andra världskriget, som man blivit matad med hela livet. På så sätt tyckte jag, framför allt i början, att boken var “typiskt manlig” (om man nu ska ha fördomar om kön) och det är ingen bok jag hade valt själv. Men jag tyckte att den var så välskriven och visade så väl på de många olika sidor en människa. Författaren fångar och beskriver känslor otroligt väl, till exempel i början när Irland är drabbat av svält- hur Thomas känner sig mer som en lus än en människa. Jag hade sånt som mitt fokus under lyssningen.
-
Jag är inte heller någon vän av våldsskildringar, men ibland är de befogade. Enligt min uppfattning är boken en litterär gestaltning av USA:s historia under 1800-talet. Författaren har nog velat lyfta fram hur den vita majoriteten har behandlat ursprungsbefolkningen, “indianerna”, och de svarta. I en sådan skildring måste det finnas en hel del våld. Min uppfattning är att detta inte har skildrats så mycket till skillnad från Förintelsen, där det finns ett överflöd av skildringar, både böcker, filer och TV-serier. Jag är född 1943 och under min uppväxttid på 50- och 60-taölen kom det mycket information om detta .SvT visade många dokumentärfilmer om Andra världskriget och nazismen. Vi läste ingående om detta i historieundervisningen, både i realskolan och i gymnasiet.
Jag uppskattar bokens berättarton. Den är personlig och det finns en del mörk humor i den.
Man får också en bild av masspsykologin, hur människor i grupp kan begå handlingar, som ingen av dem skulle ha utfört om de hade varit ensamma.-
Och jag är född -79 men har samma upplevelse som du angående att temat varit frekvent återkommande.
Helt enig om gruppsykologin- att man får en inblick i det märkliga som händer och som kan förklara hur människor kan utföra såna handlingar. Att försöka se livet svarvitt, som att det finns ont och gott håller nog inte.. -
På tal om torr humor. Eller vad man nu ska kalla detta slags ironi.
Sid 134:
“Det börjar gå upp för mig hur ovisst allt är i krig.Vet nån vad i helsicke som pågår? Inte undertecknad. Jag och John Cole och gamle Lige Magan och Starling klarade oss och dessutom Dan FitzGerald. För hur fan skulle vi annars kunna spela kort.”
Sid 150:
“John Cole är av den åsikten att vi inte får så många levnadsdagar och att en vacker dag tar vi ut den sista i Tidens bank. Han hoppas han får träffa henne (Winona – min anmärkning) igen innan dess. Det är ungefär så from som John Cole blir.”
Rena rama poesin…och ett torrt konstaterande. -
-
-
-
Hej igen!
Något som är bra är att man ser här till höger vilka som senast har varit aktiva på Bokcirklar. På tal om E-post, Husse. Då behöver du ju inte logga in akut om du inte ser vårt namn Boktokarna! Annars tar det ju inte så lång tid att logga in och kolla närmare… :-) -
-
-
När någon deltagare skriver något här brukar jag kunna se det i min e-post. Jag har inte sett några av era inlägg där. Har ni inte vi markerat “avisera mig via e-post vid svar” eller har det inte fungerat. Det kan vara lätt att glömma.
-
-
Jag har faktiskt lite kvar…men jag är faktiskt ganska tagen av boken. Jag tycker att den är märklig och mäktig! Språket är grovhugget men samtidigt häftigt. Tycker att den är väldigt välskriven. Jag lyssnade, som sagt, på originalspråk och med irländsk brytning.
Jag är väldigt förtjust i att två män lever ihop utan att det är sånt fokus på det…de verkar inte intresserade av kvinnor, utan hysa djup kärlek för varandra. Boken spänner över otroligt många teman…som tillsammans utgör livet.
-
Ja det är ovanligt att en författare väljer att inte göra drama av homosexualitet, i synnerhet när det gäller historiska romaner. Men kanske var det så i kvinnofattiga miljöer, inte bara i krigssituationer utan vid långa sjöresor och upptäcktsfärder, männen var ju iväg i åratal. Man såg genom fingrarna med homosex.
Jag säger först som sist att jag inte tycker om boken. Det är våld, massakrer, stympningar och elände sida upp och sida ner. Det känns spekulativt, ungefär som att författaren vill väcka känslor, oavsett vilka, och då gäller det att bre på för att synas i bokfloden. Plus att homosex ligger i tiden, hur många nyutkomna böcker har vi inte läst där det temat finns med i bilden? Blodiga detaljer och homosex är en säljande kombination och kritikerna är ju lyriska över denna bok.
Man kan invända att han bara skildrar verkligheten. Men haken är att vi vet så väl att det är verklighet, varför tjata om det gång på gång? Indiankrigen var ett utrotningskrig, etnisk rensning säger vi idag. Och inbördeskriget är tillsammans med första världskriget de två krig där flest soldater dödats, i förhållande till hur många som deltog. Gammal stridsteknik möter nya vapensystem, resultatet blir kanonmat. Jag är helt övertygad övar att dessa detaljerade våldsskildringar i böcker, TV och på film som vi ser så ofta idag leder till en avtrubbning som är till skada för samhället.
-
Jag kan visst förstå Arnes reaktion även om jag inte håller med. Det skulle vara konstigt att skildrar den här tiden i USA:s historia och bortse från indiankrigen och inbördeskriget. Våldet i sig är inte det väsentliga utan det författaren vill lyfta fram är väl den nedvärderande synen på både indianer (urbefolkning) och svarta.
Det kan vara så, att homosexuella förhållanden var vanliga i grupper där män lever tillsammans utan kvinnor. I fängelser har det varit vanligt.
Psykologiskt intressant är majoren, som verkar ogilla fördomar mot indianer och andra men ger order om att alla ska dödas, när hans egen dotter har blivit tillfångatagen.-
Den tillfångatagna dottern utväxlades ju, att majoren gav order om massakern var för att hans fru och den andra dottern mördades av hövdingen som hämnd för att HANS fru och dotter dödats tidigare. Hämnd föder hämnd. För hövdingen hade rättvisa skipats och saken var utagerad iom morden, därför blev han så förvånad när soldaterna kom igen.
Jo våldet är det väsentliga för författaren, annars hade det inte skildrats så ingående och så frekvent. -
-
-
Som vanligt försöker jag undvika recensioner i början av en diskussion. Det räcker så bra med texterna i bokens omslag.
Ja, Arne, det stämmer säkert att homosex ligger i tiden. Och det här med att vissa män vill ikläda sig kvinnomunderingar o uppträda som kvinnor. Typ After Dark…
Man undrar ju om verkligen majoriteten karlar skulle bli SÅÅÅ förtjusta i Thomas och John som det framställs i boken. Grovbarkade gruvarbetare… ?Å andra sidan…som du skriver, Arne, så rådde tydligen stor brist på kvinnor.Ja, inte vet jag. Om de hade fått litet alkohol i sig… ?
De måtte ha haft en osannolik tur som inte blev påkomna i armén.Eller så var detta med homosex mkt vanligare än vi har trott?Att våld skildras tror jag dock inte är till ngn nackdel. Jag tror INTE att de flesta har ngn aning om hur brutal verkligheten är/var i krig.
Och hungern…förfärligt. Kölden.Anmärkningsvärt är att många unga soldater tar värvning mest p g a att få försörjning och en blå uniform! Knappast av djupt patriotiska skäl. Så småningom slungas de in i mardrömmen och blir mer eller mindre hjärntvättade. Intalar sig själva att de strider för “det rätta”.
Man finner ju inga ord för synen på indianer och sättet de behandlades på. Urinevånarna!!Jag inser att romanen har “publikfriande” drag. Där har du rätt, Arne.
Likväl finner jag romanen intressant och att den lyser på ett speciellt sätt… Kan inte riktigt peka på VAD…men kanske att språket känns träffande och genuint…med alla de försvarsmekanismer som uttrycks tack vare den mardröm som de tvingas genomlida (om än “frivilligt” genom att de tagit värvning).
-
-
-
“Undvika recensioner” det brukar jag också i början men här stod den redan på försättsbladet “utvald av Guardian som en av världens mest läsvärda romaner under de tio senaste åren”. Missade du det? Och var så säker på att ett sånt omdöme påverkar även andra recensenter.
Alla som läser böcker vet precis hur brutal, blodig och våldsam verkligheten är i krig. Och de som inte läser böcker når man ändå inte… Det låter faktiskt som om min teori om avtrubbningen visar sig på närmare håll än väntat ;-)
Jag tror inte att gruvarbetarna var så höviska mot kvinnor som författaren påstår. Där gör han raka motsatsen, idealiserar den tid som var då. Det finns hur många vittnesmål som helst om hur svårt livet var för fåtalet kvinnor i manliga omgivningar och det logiska hade varit om “dansarna” hade behövt freda sig så fort de blev ensamma.
Språket är en av bokens starka sidor! Handlingen är inte heller dum, synd bara på våldsfixeringen.
-
Nej, jag håller med Mohikanen. Man kan inte grunda sitt omdöme på vad någon recensent i någon tidning har tyckt. “Jaså, skriver The Guardian så.? Då måste jag tycka illa om boken”. Det är ju inte författarens fel,att förlaget trycker ett sådant omdöme på omslaget.
När det gäller gruvarbetarna är jag böjd att hålla med Arne .De var troligen sexuellt utsvultna och det skulle vara konstigt om de inte blev närgångna ibland, även om de visste, att det inte var några riktiga kvinnor de dansade med.
Jag har svårt att förstå påståendet, att boken skulle vara publikfriande. Tvärtom, jag är övertygad om, att många vita amerikaner skulle avsky boken, om de fick den i sin hand. Deras förfäder framställs inte i så positiv dager. Det är an amerikansk förintelse. Indianernas kultur och levnadssätt förintades och väldigt många av dem dödades.-
-
-
Husse! Nja, jag skrev faktiskt publikfriande DRAG. Således inte ngt omdöme rätt upp o ner eller till helheten.
Jag syftar på relationen Thomas-John. Och att två män tar hand om ett barn. Detta ligger ju i tiden. Snacka om tajming!
Nutida läsare anses nog kunna “ta in” detta bättre än de gamla heteronorma. :-)De (läsarna) beräknas vara mindre “fyrkantiga” och mer “openminded”. Så där, ja, nu har jag kört alla inneuttryck. :-) :-)
Alternativet vore att bara skriva om relationer män-kvinnor. Och då blir ju homosex fortfarande tabu och “icke existerande”. Men alla människor har ju SIN verklighet.
Husse! Du nämner att nutida vita amerikaner säkert skäms när de läser om indiankrigen m m. Jo visst. SUNDA, normalt funtade människor. Det finns säkert störda individer, känslomässiga analfabeter, som kan vrida skildringarna till ngt annat. Jag vet inte.
trots alla skildringar från judeutrotandet o elände så väljer några att bli nynazister. Att tycka att den egna rasen är överlägsen andra raser.-
Fråga till er alla- hur känner ni kring männens relation?
Hos mig väcker den inga känslor, jag har väldigt lite åsikter om hur människor väljer att leva sin liv.-
Samma för mig, deras kärlek väcker ingen annan reaktion än att det tycks vara ett stående inslag i böcker numera att det finns någon slags homosexrelation med i bilden. det känns absolut politiskt korrekt, kanske kritikerfriande mer än publikfriande. Som det vore samtida författares uppgift att kompensera för äldre tiders litteratur där denna typ av relation förtegs. En slags provokation mot homofober som blivit så allmän att den förlorat sin kraft.
Samma sak med våldet, undersökningar visar att våldsskildringar på film, TV och i böcker har blivit råare och mer detaljerat under de senaste tio åren. Klart publikfriande.Boken är skriven av en irländare för en, misstänker jag, i huvudsak europeisk marknad. Högerextrema Trumpanhängare och andra konservativa hade inte gillat boken, kanske mest för homosexhistorien. Behandlingen av indianer finns det nog ingen som vågar försvara ens i de kretsarna, även om de vill.
-
Hejsan!
Nu har det gått en tid så nu kanske vi har hunnit “smälta” boken. Betyg, anyone?Jag sätter betyg 4. Gamla tiders AB.
Mycket tack vare det originella språket.Både grovt vardagligt, simpelt…och ibland otroligt poetiskt.-
-
-
Jag ger faktiskt boken en femma, litet a, kanske inte stort A dock, Jag tycker, att den har allt för att använda en schablon.
Dern ger en skildring av USA:s historia under 1800-talet ur två unga mäns perspektiv.
Läsaren får se hur de vita amerikanerna har behandlar minoriteterna, de svarta och ursprungsbefolkningen, indianerna.
Den har ett vackert språk med en underfundig humor. Jag uppskattar också skildringen av de unga männens kärlek till indianflickan Winona, som de tar till sig.
Att boken innehåller mycket krigsskildringar följer av ämnet.
Den homosexuella kärleken mellan de unga männen förklarar författaren i en intervju som en följd av att hans son nyligen hade kommit ut som homosexuell, när han började skriva boken.
-
-
Det är inte så konstigt att det förekommer många skildringar av homosexuell kärlek idag med tanke på att det så länge var om inte förbjudet så åtminstone mycket känsligt. Ibland känns det som att det finns där, som du säger, med tanke på kritikerna och den mer upplysta delen av läsarna.
Att författaren är irländare var nytt för mig. Jag kände inte alls till honom. Jag brukar läsa recensioner i två lokaltidningar plus DN. Om jag tycker, att någon bok verkar intressant reserverar jag den på biblioteket. Det var så jag hittade denna bok. Jag var helt övertygad om att författaren var amerikan. Men jagpersonen i boken, Thomas, härstammar ju från Irland. Det påpekas många gånger.-
Jag känner, att jag bör nyansera mitt svar angående homo- eller heterosexuella relationer i böcker. Det är sant att jag är ganska neutral till detta. Däremot är det lättare för mig, att identifiera mig med heterosexuella relationer, främst då den manliga parten.
Det är sant, att det finns en trend idag att stoppa in homosexuella förhållanden litet överallt. Det stör mig inte utom när det känns påklistrat, att det finns med bara för att det ska finnas med.
Det faktum, att författaren är irländare stör mig litet grand. Jag har hela tiden trott att han var en amerikan, som kände dåligt samvete för sitt lands historia, när det gäller behandling av minoriteter .Boken blir inte sämre för att författaren är irländare, men det gör mig litet besviken. -
Jag ville läsa mer om författaren. Han verkar ha dålig kontakt med sin egna familj (i alla fall far och syskon). Han och började fundera på sin släkt i samband med att han själv fick barn och tog reda på en del- Thomas McNulty bygger på en förfader som gav sig iväg till Amerika och hamnade i krig mot indianer och sedan i inbördeskriget. Inspirationen till att Thomas var homosexuell kom från författarens egna son, han ville lyfta det efter att sonen hade kommit ut efter en period av psykisk ohälsa. Det faller lite mer på plats då…Författaren själv har mer “vanligt” eller tråkigt liv- lever med sin fru, klassiskt skolad och har bland annat gått i katolsk skola.
Länkar till artikeln och klippt ut citat därifrån.“Another forefather, Thomas McNulty, left Ireland during the famine and found himself fighting in both the Indian wars and the American civil war. It was a story that Barry’s grandfather told him as he lay in bed as a child, he says: “It means one thing when you’re six. But it means a whole different thing when you’re 60.”
In Days Without End, Barry introduced readers to Thomas, a teenager whose “entire history as a human being has been removed from him”. His family lost to the famine and his homeland ravaged, Thomas makes for the US, whereupon he finds himself enlisted in the American army, and falls in love with another soldier, John Cole. When the novel was published, Barry spoke movingly about how it was inspired by and dedicated to his younger son, Toby, who – after a period of what his parents feared was depression but transpired to have more to do with the pressure of secrecy – had told them that he was gay. The novel was, said Barry at the time, a celebration of his son, and an insistence on sexual and emotional freedom.” -
-
-
-
-
Jag känner som du, Lolmak. Det spelar ingen roll för mig, om människor älskar någon av samma kön eller någon av ett annat kön.
Däremot tycker jag, att boken förutom att skildra USA:s historia och övergreppen mot minoriteterna, också är en kärleksskildring. Det har ingen nämnt tidigare. Jag tänker då i första hand på kärleken mellan John och Thomas, men även deras kärlek till Winoma, som de kom att se som sin dotter.
Jag kan inte låta bli att nämna majoren och hans kärlek till frun och döttrarna. Det var ju den, som fick honom att förlora omdömet och beordra att alla indianer skulle dödas vid ett tillfälle. Kärleken kan också vara destruktiv, när den föder hämndkänslor.
-
-
Nja, att skildra homosex är knappast publikfriande. Det finns nog många fortfarande som ogillar det.
Det finns säkert många, som skäms över hur ursprungsbefolkningen, “indianerna”, har behandlats. Det jag skrev var, att jag tror, att många vita amerikaner skulle ogilla eller avsky denna bok på grund av dess tendens, alltså att den visar hur den vita majoriteten har förtryckt och hållit nere ursprungsbefolkningen och de svarta. Ursprungsbefolkningens, “indianernas” kultur och boplatser har förstörts och människorna har hänvisats till reservat. De svarta, de flesta av dem, kom som slavar, och vi har sett, att de fortfarande är offer för och till exempel trakasseras av polisen och i vissa områden har svårt att kunna rösta. Jag menar, att många konservativa vita amerikaner ogillar, att sådana saker skildras. -
-
-
-
Arne! Ingen av oss kan ju hjälpa vilka superlativer som står på böckernas omslag och inre sidoflikar. Huvudsaken är väl att vi inte i förväg bestämt vad vi ska tycka?
Man behöver inte ha bestämt varken bu eller bä. varken jättepositivt eller magsurt negativt, varken fågel, fisk eller mittemellan. :-)
Jag anser nog att vi har stor erfarenhet av att läsa böcker sedan tidig ungdom (eller hur?). Då får vi lita till att vi kan göra bedömningar av litteratur. Och respektera(acceptera) att vi kan tycka olika.-
Ja att vi inte bestämt i förväg och att ingen annan bestämmer åt oss! Vi är vana läsare och klarar att bilda oss en egen uppfattning. Men min erfarenhet är att många blir påverkade av superlativer och är mer positiva till hårt exponerade böcker som redan fått mycket beröm.
Inte för att jag tror det behövs, men jag vill betona att min kritik gäller boken, inte Husses val. Vi har rätt att välja vad som helst och det blir bara intressantare om vi har olika åsikter.
-
En fråga, Arne! Finns det någonting i boken, om du kan gilla?
Jag har ogillat vissa av de böcker, som vi har diskuterat. Då har jag så gott som alltid hittat något, som jag kan uppskatta. Om jag ogillar en boks innehåll, kan jag kanske uppskatta språket eller personskildringen eller något annat. De böcker vi väljer är väl oftast av en sådan kvalitet att det bör finnas något att uppskatta för de flesta.
Jag håller med om att det är bra att vi tycker olika. Om alla tycker exakt likadant blir det ingen diskussion.-
Ja absolut. Språket är en sån sak, enkelt och tydligt. Även tekniken med en berättare, vilket hänger ihop med språket. Naturskildringarna är bra. Även historien, eller snarare sensmoralen, att hämnd söker hämnd men löser inget är helt okej även om det borde vara allmänt bekant. Ett lyckligt slut är absolut inte fel i en sådan eländesskildring.
-
-
-
-
-
-
Jag har haft annat att tänka på i helgen. Min syster begravdes ii fredags. Vi kunde inte närvara men kunde se begravningen via länk:
Igår söndag hade vi digitalt årsmöte med en förening, där jag sitter i styrelsen.
Nu kommer mitt inledande inlägg.
När jag läste boken förra gången, för ett år sedan ungefär, tyckte jag att den var litet annorlunda.
Den ger en skildring av USA:s historia under 1800-talet. Thomas och John deltar i striderna mot indianerna och senare i inbördeskriget. De blir även krigsfångar hos sydstatsarmén.
Det är ganska mycket obehagliga stridsskildringar. Bland annat reagerade jag mot att byborna ordnar en fest som tack för att de har massakrerat en indiangrupp i området.
En sak, om gjorde mig förvånad, är att Thomas och John är ett homosexuellt par och det verkar inte väcka några större protester hos de övriga soldaterna. De är ju ganska diskreta.
En annan sak, som jag reagerade på var när de i Sydstaterna på ett ställe efter vägen såg ett antal svarta hängda i träden.
-
- Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.