Nja, hon är ju rätt kall och självupptagen redan från början och man får egentligen aldrig se någon annan sida hos henne.

Tvärtom för mig :-) Jag gillade den här mera. Kanske för att det var några år sen jag läste Senor Peregrino. Men jag håller med dig. Skulle lätt kunna bli en bra film. Lite i samma stil som Choklad. Eller är det bara jag som förknippar La Peregrina med den filmen för att den också handlar om zigenare och har ett stråk av magi över sig?

Andra boken var favorit för mig också. Tyckte mycket om att få Rosas perspektiv.

Det tänkte jag också på. Beskrivs inte zigenarna lite stereotypt dessutom? Är det politiskt korrekt att beskriva romer så här? Eller har man valt att översätta det till zigenare för att få med tidsaspekten? På den tid när Rosa var ung kallades de ju zigenare, var min tanke.

Ja, lite stereotyper är det allt. Och liksom idylliskt samtidigt.
Tidsaspekten – ja kanske, men även när Carmen och Señor Peregrino kommer tillbaka till den lilla byn står det om “den gamla zigenerskan” och sådär. Och då ska det väl vara mer nutid?
Fast om man väljer mellan två ord så kanske man tar ett och samma hela boken igenom.

Jag tänkte inte alls på det faktiskt,. Det borde ju vara romer tycker jag ju egentligen, men av någon anledning tycks ordet zigenare smälta in bättre i berättelsen här.

Bra fundering! Jag tycker att det är skönt att slippa se Rosas ansikte. Bättre att få fantisera ihop det själv.

Kan det bortvända ansiktet eller ryggtavlan vara en bild av att läsaren går längs pilgrimsvägen och följer Rosa på hennes vandring?

Eller är det Rosa som blickar över zigenarlägret? Betyder det att hon står en bit ifrån efter…[Läs mer]

Gillar inte heller omslag där hvudpersonerna är för tydliga. Gillar att skapa mig min egen bild av personerna.

Ibland känns vissa samband väldigt otroliga i Samartins böcker. Tex att Jamilet råkar på just senor Peregrino i hela stora USA. Jag kan ta såna osannolika sammanträffande för att historien i övrigt hänger ihop så bra. Men jag förstår om vissa läsare tycker att det blir för mycket.

Något som jag funderar på är vilka händelser och människoöden som Samartin har lånat från verkligheten. Hon arbetar ju som psykolog och säger själv att hon använder sig av sånt hon hört av patienter. Skulle vara roligt att höra. Bara jag som tänker så? .

Ja, det är lite väl otroligt ;) Men Samartin kommer undan med det!

Det hade verkligen intressant att få veta mer om.