Astrid Lindgren Kati på Kaptensgatan

Presentation

Den kavata unga kvinnan har alltid haft en fristad i flickböckerna. Astrid Lindgrens Kati heter till och med det hon är, katig betyder ju stursk, tuff. För många har Kati sedan 1950-talets början, när den första boken kom ut, varit hjältinnornas hjältinna och det känns inte fel att träffa henne igen – även om hon nu är mer historisk än up to date, som hon var då  – flickfnissig men yrkesarbetande, opraktisk men självförsörjande, förälskad men självständig. Eller?

Bakgrund

I Kati på Kaptensgatan fick läsaren 1952 vara med om att hjältinnan uppseendeväckande nog väljer väninnan framför hjärtevännen. Kati får i bokens början överta något av det mest åtråvärda man kunde få, då, i bostadsbristens Stockholm: en centralt belägen ”dubblett”. Alltså en tvårumslägenhet, ofta med begränsade kokmöjligheter, avsedd att dela. Och Kati väljer alltså att dela med Eva istället för Jan.

Läsaren är tacksam. Eva är mycket roligare än Jan. Det är kanske det som får Kati att tveka när Jan ser dubbletten som den givna giftermålsorsaken. Eller också är det för att han är en smula självupptagen och gärna föreläser och tror att han vet bäst? Kati och Eva ser oftast överseende på männen de möter, men inte utan skärpa. Det är, kan man tycka, rätt lätt att tycka bra om dem. Men det känns ändå som om Astrid Lindgren står någonstans bakom sina hjältinnor och vänligt förmanar både dem och läsaren att inte ta männen på allt för stort allvar, att inte göra dem till hela sitt livsinnehåll. Kati hittar Lennart som hon lovar att älska i nöd och lust – även om det blir ansträngande, som hon säger Och underdånig? Nej det lovar hon inte att vara. ”Men någorlunda hygglig och renhårig mot dig, det åtar jag mig att vara! Räcker det? Ja, jag tror att det räcker.” Se där en flickbokshjältinna som förlorat sitt hjärta, men inte sin hjärna.

Astrid Lindgren