KarinBoye Ja visst gör det ont

(ur För trädets skull, 1935)

Presentation

”Ja visst gör det ont” är inte bara Karin Boyes mest kända dikt utan förmodligen också en av hela det svenska litteraturens. Så känd att man nästan inte kan läsa den, tror man. Men prova! Prova att läsa den som en vårdikt rätt och slätt och se vad som händer! Den är en vårdikt, den håller sig väldigt nära något vi alla ser och upplever varje år. Börjar man där, i den naturkänslan, får man vara med om hur verklighetsskildringen förvandlas till dikt, uppleva vad som sker när människan ser sig själv som en del av naturens händelser. Men hur går förvandlingen till, vad gör orden med innebörderna, vad händer i språket?

 Bakgrund

”Ja visst gör det ont” är en av dikterna i För trädets skull som publicerades 1935 när Karin Boye var väl etablerad som författare men ändå fick kämpa för att kunna försörja sig genom att skriva och översätta. Hon arbetade som litteraturkritiker för flera tidningar och levde öppet lesbiskt, vilket inte var lagligt vid den tiden. Hon visste mycket om utsatthet och ändå är ”Ja visst gör det ont” en dikt om tillit, om hur svårt men avgörande det är att nå fram till ett tillstånd i livet.

Det faktum att Karin Boye tog sitt eget liv har kommit att forma en bild av henne som mörk och ömtålig. Den bilden är ensidig och förenklad. För att göra den mera mångsidig behöver man bara titta på hennes biografi och bibliografi. När den här dikten skrevs var hon var en ytterst verksam del av kulturlivet under 1930-talet, hon skrev i många genrer och var engagerad i den samtida debatten. Inte minst är hennes syn på läsarens betydelse intressant i läsecirkelsammanhang.

Så här skriver Gunilla Domellöf i en artikel i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon som man kan länka sig till från presentationen av Karin Boye på Litteraturbanken: ”Hon pläderade också för en litteratur som kunde vara samtidsmänniskorna till livshjälp. I essän ”Språket bortom logiken” skrev hon att språket inte avspeglar verkligheten och att det inte finns något facit för läsningen. Symbolerna hade efter de absoluta värdenas fall inte längre någon fastlagd mening. Gamla betydelser bröts upp och ersattes av nya. Läsarna fick en ny och aktiv roll i tolkningssituationen. Karin Boye ersatte den auktoritäre smakdomaren med ”den vanlige läsaren”, som hade förmåga att relatera det lästa till sitt eget liv och tänkande. Hon ställde sin existentialfilosofiska grundsats – den att inom allt levande fortgår skapelsen – mot de kulturkonservativa krafterna i tiden.”

 Vill man veta mera är det bara direkt till källan och läsa den essä Gunilla Domellöf skriver om, ”Språket bortom logiken”, den finns också på Litteraturbanken! Det Karin Boye skriver om till exempel ljud och begrepp kan inspirera till nya upplevelser av den välkända dikten när man läser och diskuterar den.

Karin Boye