Omslaget: Jag skulle nog inte lockas att välja boken om jag inte visste något om dess handling. Omslaget känns vid första anblick lite anonymt. Men när jag väl har boken framför mig så tycker jag att omslaget har många fina detaljer, som jag inte riktigt lade märke till innan jag höll boken i min hand. Att Sven, Alaska och Parker bara syns som mörka profiler gör det lättare att fantisera om hur de ser ut, än om det hade funnits en närbild på någon av dem på omslaget. Gillar också att stjärnorna, månen och molnen finns med, det passar bra eftersom de ses på natten.

Inledningen: Den fångar mig direkt, redan efter första sidan kan jag känna att den här boken kommer jag att tycka mycket om. Genast byggs en spänning upp och frågor väcks, som jag vill ha svar på.

Jag gillar hur författaren fångar stämningar och känslor, det är lätt att känna igen sig – i saknaden efter ett djur eller i hur mycket av ens framtid som hänger på hur den första dagen i en ny skola går. Jag vill genast veta mer om Alaska. Varför fick inte Parker behålla sin hund? Och det där blå armbandet som Sven nämner – vad betyder det?

Omslaget: På ett sätt så tycker jag om det för att både Sven, Parker och Alaska är med på framsidan. Jag gillar att det är en enkel och ren framsida. Men det känns som att det inte direkt finns en händelse där den scenen som är på framsidan finns med. Jag gillar att titeln på boken står så stort, det gör att man fastnar vid boken direkt.

Jag tycker att berättelsen börjar jättebra, eftersom man kommer rakt in i handlingen. Man blir nyfiken på vilka Sven och Parker är och så känns det som att berättelsen börjar väldigt personligt.